Torbjörn Lindahl

Och idag fick vi inleda med psalm 135, Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider... vilket vi inte fick på fastlagssöndagen förra veckan eftersom fastan började först i onsdags, Askonsdagen. Att inleda med den psalmen passar ju också extra bra denna söndag då det är andra årgången texter, där Jesus i evangelietexten förutsäger sitt lidande, även om dagens ämne ger anledning lägga betoningen på Jesu avfärdande av Petrus ord om att Jesus visst inte ska råka så illa ut.

 

I predikan nämnde Johan också den allvarliga tid vi nu befinner oss i efter Putins* angrepp på Ukraina. Och på ett utomordentligt tydligt sätt sa han vad som är vår trygghetsgrund om kriget kommer eller det värsta händer. Det är Jesus, bara Jesu blod. I praktiken betyder det att äga tro på Jesus och visshet om sina synders förlåtelse (här blir det kanske lika mycket mina tankar som Johans ord). Det betyder också att kyrkans verkligt viktiga bidrag in i en orolig värld framför allt är att predika Kristus till tro och inte bara erbjuda en stund av stillhet och någon att prata med. En yttre stillhet och ro (som har sitt värde i sitt sammanhang) blir i längden betydelselös om den inre frid och visshet som tron ger saknas

 

Mats var liturg och sjöng givetvis litanian. Nu får vi be denna vackra sjungna bön några veckor framåt. 68 deltagare. Bland dem Fridsförbundets ordförande med hustru. Med honom fick jag ett kort samtal om diskussionerna som pågår om Fridsförbundets framtidsval.

 

Gott kyrkkaffe med glass och go'-sylt. Jag köpte även en bok på bokbordet:

Spåren till det fördolda. Betraktelser för fastan, av Peter Halldorf  (Argument förlag).

 

Korta betraktelser för varje dag i fastan. Sedan jag kom hem från kyrkan har jag läst i fatt de dagar som gått sedan Askonsdagen. Tänkvärt och läsvärt.

 

 

* jag skriver "Putins" och inte "Rysslands" eftersom det ryska folket lever under starkt begränsade friheter och i praktiken helt saknar inflytande över politiken