Kontextuell
är vad jag är.
Det är ett sånt där begrepp som man ständigt fick slängt i ansiktet under studietiden. Ofta upplevdes nog ordet - av sådana som jag, min teologiska typ - stå för något som snarast snarast fylldes med ett teologiskt innehåll som stod (åtminstone uppfattades stå) i motsättning till rejäl traditionell teologi. Alltså inget man på den tiden gillade.
Men nu har jag själv blivit kontextuell. Saken är som följer. Innan jag lade mig igår (läs: mycket tidigt i morse) flyttade jag lilla husaltaret tillbaka till sin tidigare plats vid vardagsrummets norra vägg. Och då är jag kontextuell. Eller är det altaret som är det? Jag menar, om ett altare behagar inta sin plats i vanligt ordinärt möblerat vardagsrum så får det väl lov att ta hänsyn till kontexten, dvs den av rummets utseende och övriga möblering utgjorda omgivningen och inte bara stövla in i rummet helt okänsligt med sina traditionstyngda kyrkliga vädersträcksprinciper.
Alltså kontextuell.
Vad som händer med det altarets placering i rummet om det någonsin åter kommer till användning - det är, som man säger, en helt annan sak.
Kommentarer
Postat av: Bosse
Klokt. Ditt hem är ju i varje fall ännu ingen invigd kyrka. Köper du klockstapel - med kyrkklocka - från de nya ägarna av det som var Björkskatakyrkan och placerar den på din tomt, ja då tycker jag du ska börja beakta väderstreck lite mer. Sedan står ett altare alltid i öster då mässa firas även om världen inte råkar vara vriden på det sättet.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Jonas M
Jag har inte läst någon föreskrift i Oremus, den kanoniska lagen eller någon annanstans som föreskriver hur husaltare ska vara placerade, så du gör dig nog inte skyldig till att vara ivrare av kontextuell teologi som gamla ärkebiskopen Hammar.
Trackback
