Branden

heter en  TV-dokumentär i fyra delar som sänts i SVT. I går eftermiddag (ledig dag) hade jag tid se igenom de sammanlagt två timmarna. Handlade alltså om den s k diskoteksbranden i Göteborg för tjugo år sedan då 63 ungdomar omkom. Berättande avsnitt och klipp ur dåtida nyhetssändningar varvades med nutida intervjuer med fyra drabbade; en av festens arrangörer, en mor som förlorade sin dotter, en kvinna som förlorade två systrar och en kvinna som mot alla odds överlevde.
 
Hos mig väckte filmerna - med åtskilliga visningar av fastigheten där katastrofen skedde - många minnen, men av annat slag. Ca 3-4 år senare befann jag mig nämligen kortvarigt utanför den aktuella byggnaden. Ett visst igenkännande blir det ju när man inser att där har jag varit, om än inte just vid olyckstillfället.
 
Det var vid ett av de två tillfällen under 2002 då dottern var tvungen besöka Sahlgrenska sjukhuset. Vi skull flyga ambulansflyg från Säve flygplats tillbaka till Umeå. Dottern på bår hade just blivit inlyft i ambulansen då bud kom att flyget skulle bli 1-2 timmar försenat. "Vad ska vi göra då?" frågade ambulansmännen och fick till svar från ledningscentralen att ni får väl bjuda flickan på lite sightseeing. Sagt och gjort, Göteborg runt i ambulans. Sjukvårdaren som satt i bakre delen uppmanade dottern att se ut genom fönstret "hur alla glor" bara för att det är en ambulans. Han som körde liknade Glenn Hysen tyckte jag. Kunde det varit en bror? Jag frågade aldrig.
 
De tog oss bl a till havet där dom vände bilen och öppnade bakluckan så dottern insvept i filt kunde beskåda den vackra utsikten.  Även färd förbi ett köpcentrum där jag kunde köpa en CD-skiva som uppmuntringspresent till dottern. Det blev Sara Brightman.
 
Men åter till branden. Det var dottern som ville se platsen för diskoteksbranden. Så befann vi oss en stund vid Backaplan på Hissingen. 
 
Att något väcks inom mig vid berättelsen om alla döda och sörjande beror på att vi det året vid några tillfällen (särskilt ett) allvarligt fruktade för vår dotters liv. Hon överlevde. Och lever än.
 
Programmen om branden var gripande givetvis. Det jag fick veta, som jag inte visste, var att de allra flesta döda dog av rökgasförgiftning, inte att dom brändes ihjäl. Berörande också att några av de intervjuade kunde uttrycka en vilja förlåta dem som orsakade branden eller åtminstone gå vidare utan bitterhet. Här finns mycket att lära.
 
Redan vid tiden för branden funderade jag utifrån frågan "varför gjorde Gud ingenting?" Om han nu är så mäktig. Jag svarade då mig själv med dessa tankar. Det hade varit 399 personer i lokalen. 63 dog. Det betyder att 336 kom levande ut. Lokalen var godkänd för ca 150 personer. Det innebär att om man följt brandskyddsreglerna så hade sannolikt alla överlevt. Gud är kanske lutheran? Han verkar och härskar även genom det världsliga regementet, dvs samhällets myndigheter. Så när brandmyndigheterna en gång godkände lokalen för ca 150 så var det Gud som sa: följ den regeln så går allt bra. Efter 1998 har jag flera gånger kämpat för begränsat antal elever (och anhöriga) vid skolavslutningar så att vi inte tar in fler än tillåtet i våra kyrkor.
 
Men en sorglig händelse var det. Och visst kan man bli gripen fortfarande efter tjugo år.
 
Herre, förbarma dig över alla sörjande och låt ditt ljus lysa över alla döda.

Kommentarer
Postat av: Thorsten Schütte

En tänkvärd betraktelse som får mig att tänka både på Utöja och bränderna i Kalifornien. Det kunde ha gått illa här i Salatrakten i somras, med anlagda bränder i skogen nära oss...

2018-11-14 @ 18:09:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0