En prästkollega

tillika god vän som inte bor i staden, men som hade vägarna förbi staden, passade på att titta förbi några timmar om aftonen. Vi inledde gemenskapen med att be Vesper och avslutade hans besök med att han hjälpte mig bära upp en säng till övervåningen. Där emellan kaffe och samtal. Slutsummeringen blir: synnerligen givande kväll. Men så är också detta en kollega som står mitt hjärta mycket nära.
 
En gång i tiden var kanske vännen Hans - senare biskop Hans - den, om vilken jag skulle sagt samma sak, men sen har ju Hans gjort en s k resa* vilken innebär att vi åtminstone kyrkopolitiskt (och även teologiskt?**) hamnat en bit i från varandra, även om jag vill betyga att den personliga vänskapen känns orubbad.
 
Vad pratade vi (alltså kollegan och jag, inte biskopen och jag) då om mellan bön och möblering?
- erfarenheter från våra respektive prästerliga praktiker. Synnerligen uppbyggligt få ta del av varandras vittnesbörd
- svenska kyrkans utveckling och framtid. Kollegan är en av dem som köpte ett ex av Dag Sandahls bok En annan Kyrka. Bara det!
- hur blir det för mig och för gudstjänstgemenskapen jag nu står i när jag går i pension?***
- hur ska vi uppfatta vår framtid i svenska kyrkan när stiftet nu får en kvinna som biskop?
- var och hur kan det som vi uppfattar som genuint sakramentalt svenskkyrkligt i trygghet leva vidare?
 

 
* vissa skulle säga att det snarare är jag som kört fast medan han rört sig i frihet. S k tolkningsfråga🤔
 
** jag sätter frågan om ev teologiskt fjärmande inom parentes eftersom varje gång jag muntligt eller skriftligt tagit del av b Hans' "reseberättelse" (som sägs handla om hans förändrade uppfattning om kvinnor som präster) så har jag upplevt - och jag är inte ensam i den upplevelsen - att det egentligen handlar om hans vänskap med och relation till fr a kollegan och tidigare studiekamraten Karin Burstrand; jag har aldrig upplevt mig möta några avgörande teologiska skäl för hans ändrade hållning i ämbetsfrågan. 
 
*** enligt min plan är detta inte alldeles direkt förestående men man behöver färre än hälften av ena handens fingrar för att räkna fram till det år jag senast måste gå i pension. Senast alltså.
 
- - - - 
 
PS. Idag eller igår var det en artikel i tidningen om det låga vattenståndet i fjärdarna som jag bloggade om i söndags, vilket beror på att det långvariga högtrycket pressat i väg vattnet ner efter bottenviken. Det har inte varit så lågt vattenstånd sedan mitten av 80-talet. Då hade jag rätt att jag inte sett något liknande i denna nejd; vi flyttade hit 1987.

Kommentarer
Postat av: +Göran

Rättelse – står ’biskop’, skall vara ’stiftschef’.

Svar: Tänkte på det då jag skrev. Jag vet ju om ditt ordval. Men jag är väl för anpassad...
Torbjörn Lindahl

2018-06-06 @ 08:21:19
Postat av: Jonas M

Ja dop och begravningar går ju bra, likaså om hon har något uppbyggligt att säga i predikan. I övrigt är det väl bra om hon är en administrativ ledare, i övrigt vet jag inte.

Svar: Hur som helst innebär ju den tilltagande mängden kvinnor som "biskopar" och det stora antalet män i biskopsrollen som vigts av kvinna att en väsentlig del av det som många uppfattat som en bevarad gåva inom svenska kyrkan är på väg att försvinna.
Torbjörn Lindahl

2018-06-07 @ 20:18:35
Postat av: Hannes

Vid själva vigningen delar ju oftast flera präster / biskopar kan inte det vara en garant för bibehållandet av den apostoliska successionen? Ärkesbiskopen har väl i Svenska Kyrkan ingen överordnad status, så i teorin skulle vilken biskop som helst viger en annan till biskop.

Svar: Så kan man visst se på saken.
Torbjörn Lindahl

2018-06-07 @ 23:47:25
Postat av: Hannes

I så fall är ju risken att den apostoliska successionen går förlorat inom Svenska Kyrkan avsevärd mindre både för blivande biskopar och präster. Undrar hur man inom högkyrkligheten ser på detta? Biskop Beijer är ju en viss auktoritet inom området.

Svar: Nu är kanske inte "högkyrkligheten" alltid så entydig i frågor som denna, men min upplevelse är att många uppfattar att något som vi hittills sett som värdefullt i vår kyrkas arv nu är/blir åtminstone alltmer försvagat och hotat. Dock tror jag det är få som vill (upplever sig kunna?) uttala sig om när det definitivt (och oåterkalleligt) är förlorat
Torbjörn Lindahl

2018-06-08 @ 12:03:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0