Torbjörn Lindahl

Återigen ska jag kanske skriva. Jag kan inte sköta blommor! Berättade jag att jag fick en krukväxt i söndags. Eller var det för folk jag mötte i den s k verkligheten som jag berättade det? Nå, hur som helst fick jag en krukväxt i söndags. Som tack för min insats vid laestadianska konfirmationen i lördags. Eftersom jag fick den i kyrkan så var det flera som såg den.

- Oj, en hortensia, dom är inte så lätta att sköta, var det allmänna omdömet. De goda råden haglade över mig. De flesta handlade om vattningens nödvändighet. Vännen Jocke, som har viss kompetens när det gäller blomskötsel, tyckte inte jag skulle oroa mig alltför mycket.

- Man behöver inte ha mer ambition med en krukväxt än att man betraktar den som snittblommor som står lite längre, var hans tröstefulla ord.

 

Sagt och gjort. Den kära växten placerades mitt på köksbordet där den inte skulle kunna undgå min åsyn. Det borde garantera att den åtminstone blev vattnad. Nästa gång jag upptäckte den var tisdag. Då slokade den betänkligt. Nu var goda råd dyra. Och vilka var de? Vattna! Sagt och gjort (2). Den stackars blomman vattnades. Tog den sig? Ingen aning. Nästan gång jag noterade den var igår, söndag. Då var den kruttorr. Blommorna torra som fnöske och flera torra blad redan nedfallna på bordet. Inte hade jag sett något av dess öde. Ändå står den så att den befinner sig ca 44 cm från mitt vänstra öga var gång jag om morgonen inmundigar en tallrik fil.

 

Så kära vänner! Lär nu! Om någon av er någon gång i framtiden till äventyrs vill ge mig något till tack, uppmuntran eller gratulation, undvik blomma! Ge hellre en mejsel!

 

Men stort tack till dem som gav blomman. Tanken  bakom blev förstådd.