Lutherdom och protestantism
Men nu till Lutherdomen som har Kristus till salighetsgrund. Och Kristi verk blir vi delaktiga av genom tron. Vi har ju lärt oss att katolikerna å andra sidan har gärningarna som salighetsgrund och därför får många människor kyrkoidentitetspanik när man börjar tala om likheter mellan katolicismen och lutherdomen. Jag påstod tidigare att i typen av kristendom så är äkta lutheraner mer lika katolikerna än (övriga) protestanter. Jag vidhåller det. Nu ska jag förklara det , så håll i er och följ med på resan.
Det är klart att vi lutheraner hör till den grupp kristna som historiskt kallas protestanter. Jag kan nu inte saken så exakt så jag minns precis vid vilket tillfälle som benämningen uppstod men det var någon gång under reformationstiden då en grupp reserverade sig (protesterade) mot något beslut, därav benämningen. Men nu har det ju sedan blivit så att till gruppen protestanter hör i princip alla (västerländska bör man kanske tillägga eftersom ortodoxin liksom inte fanns med på kartan under reformationsskeendet) kyrkosamfund utanför den katolska kyrkan. Den romerska kyrkan är därtill så exklusiv att alla som inte lever i kommunion med Petri eftertädare (Påven) står utanför den romersk-katolska kyrkan. Detta gör att vi lätt luras tro att alla som är på sidan om katolikerna i grunden är likadana, men så är - menar jag bestämt - icke fallet.
Om man ska dela den västerländska kristenheten i tre stora bitar så skulle det kunna bli (från höger till vänster)
katoliker
anglikaner/lutheraner
reformerta
Då tror vi - bla pga skeendet under reformationstiden och den romerska kyrkans ovannämnda exklusivitet - att den stora skiljelinjen går mellan katoliker å ena sidan och de två övriga grupperna å andra sidan. Men jag (och jag är absolut inte ende "lutheran" med den åsikten) anser att (den minst lika stora) skiljelinjen går mellan lutheraner/anglikaner å ena sidan och reformerta å andra sidan.
Nu har många "lutheraner" mycket svårt att se detta. Det beror ofta på att många av de sammanhang som vill bära det lutherska arvet - i vårt land tex många lågkyrkliga rörelser typ EFS, BV, laestadianer m fl - trots en formellt luthersk bekännelse ändå i det konkreta kyrkolivet i praktiken är väl så reformerta som lutherska. Det tydligaste exemplet är ju bönhusens och missionshusens utseende: en enkel byggnad med bara ett kors på "korväggen", alltså i praktiken en "reformert" kyrkobyggnad, i motsats till de (riktiga) lutherska kyrkorna som bevarat de gamla kyrkornas utsmyckningar.
Andra punkter där jag menar att vi lutheraner (om vi är äkta lutheraner) delar syn med katolikerna:
1. Synen på kyrkan. Kyrkan är en del av evangeliet. Evangeliet är inte "bara ett budskap" utan evangeliet är också det sätt på vilket det når oss och den kanal genom vilken det når oss, dvs kyrkan.Tänk på att vi i tredje artikeln i trosbekännelsen bekänner att kyrkan är något vi tror på. Det glömmer de de flesta av oss. Kyrkan finns därför att Kristus velat den och därför grundat den. I motsats till detta står en radikal protestantisk hållning där kyrkan (eller församlingen) i praktiken inte blir mer än en förening av likasinnade - det är därför som "protestanter" så oerhört lätt "bildar en ny församling" så fort det blir problem, med känd katastrofal kyrkosplittring som följd.
Det är alltså värt att notera att vi i den lutherska traditionen har kvar de gamla trosbekännelserna i oförändrat skick (såsom de getts oss i den "katolska" traditionen). Och förvisso bekänner de flesta reformerta även den apostoliska tron, men när tex vissa radikala reformerta/evangelikala ska göra en lite mer profilerad bekännelse då blir den relativt oförändrad i första och andra artikeln (med undantag för att man lägger till ett avsnitt om att man tror på Bibeln) men i tredje artikeln så kapar man helt bort andra halvan om kyrkan och lägger i vissa (pingsttraditioner och karismatiker) sammanhang in ett avsnitt om att man tror på andedopet/den allmänna andeutgjutelsen el dyl. Om vi lutheraner skulle gör en mer profilerad luthersk trosbekännelse så skulle den aldrig kunna bli annorlunda än den är dvs densamma som katolikerna har!
2. Synen på sakramenten, dvs dopet och nattvarden. Att det är handlingar genom vilka Gud verkar. Inte bara "symboler" för något "andligt". Det ska erkännas att anglikanismen i sina grundläggande dokument är rätt reformert här men att den högkyrkliga delen av den traditionen nog rätat upp det en del och det ska vidare erkännas att många reformerta på senare tid orienterat sig i mer sakramental riktning, men grundlinjerna kvarstår. Vi lutheraner har i synen på dopet (såsom ett Guds verk och nödvändigt för saligheten) och nattvarden (brödet och vinet är Kristi kropp och blod - även om vi filosofiskt förklarar det på olika sätt) mer gemensamt med katolikerna än med många "protestanter".
3. Synen på ämbetet, alltså prästämbetet/biskopsämbetet, såsom instiftat/velat av Kristus och i sin utformning ett verk av den helige Ande. Luthers ord (som finns i våra bekännelseskrifter) om hur en församling i en nödsituation (då den saknar präster) själv kan utse och viga präster utan biskops medverkan har i senare "protestantisk" tradition fått till följd att man på många håll på ett (menar jag) oerhört släpphänt sätt tagit saken i egna händer (jag menar att så tex är fallet bland vissa laestadianer.)
4. Synen på läran. OBS! Här menar jag inte lärans innehåll utan synen på lärans funktion. Den lutherska kyrkan är konfessionell, dvs vi har en kyrkans bekännelse dvs en lära. De radikala reformerta samfunden har bara "tron på Jesus" som kyrkogrund (tex Missionskyrkan i vårt land) eller att den enda läran är "Skriften allena".
5. Vad gäller synen på skriften så finns också andra sätt att se en skillnad mellan lutherdom och mycken övrig evangelikal/reformert protestantism. Inom den reformerta kristenheten uppfattar man ofta Bibeln som en samling läror eller principer (tänk tex på de spridda små häftena med rubriken "de fyra andliga sanningarna"). Det gäller för oss att inse, inhämta och efterleva dessa principer. Redan här finns ofta en grundläggande skillnad mot lutherdomen redan genom tanken att det över huvud taget skulle vara möjligt för oss människor att förstå, ta till oss och efterleva dessa principer. Den lutherska tron ( som få "lutheraner" numera orkar omfatta) är ju snarare att vi inget begriper och förmår i det andliga om inte Gud själv genom sin Ande och sitt Ord gör ett verk i våra hjärtan. I den reformerta traditionen blir Bibeln/Guds Ord alltså lätt som en slags handbok/instruktionsbok (jämför de bibelutgåvor som kallas "handbok för livet" - god tanke men en katastrof ur luthersk synvinkel). En annan bild: för den reformerte är Bibeln kokboken, för lutheranen är Bibeln själva födan!
Ja, det var något att bita i, alternativt meditera över eller en sak att sova på. Själv gör jag nu det senare i min mysiga kyrkstuga.
God natt!
* pratade för någon kväll sedan med en av mina förblivande vänner sedan ungdomstiden. Vi konstaterar ofta i våra samtal hur oerhört träffsäker "prosten" dvs Laestadius är i sina analyser.
Men för att ytterliggare komplicera det litet.
Så ansåg sig ju t.ex. inte Calvin tillhöra Zvinglianerna. Det vill säga de reformerta utan hans självbild var att han var Lutheran.
Nåja - varsågod och drick vad du vill i din enskildhet eller tillsammans med goda vänner som du verkligen VET fixar det här med alkohol i måttliga mängder. Men det var nog många goda lutheraner som i början tyckte att Laestadius drabbats av värsta moralpaniken när han lät sitt "grova, mustiga och spydiga språk" gå ut över den ack så stärkande supen ;o) och därmed i praktiken startade Nordkalottens största nykterhets- (för att inte säga absolutist-)rörelse.
Det är väl med alkohol som med mitt överdrivna fett- och sockerintag att "allt är mej lovligt, men allt är mej inte nyttigt - allt är mej lovligt, men jag bör inte låta något få makten över mej" (eller vad aposteln nu skriver). Vilken människa som sedan är "svag" eller "stark" och ska tas mest hänsyn till enligt apostoliskt språkbruk brukar vara tämligen hopplöst att reda ut (lättare då att analysera öl ;o).
För att nu komma till huvudspåret i aktuell bloggtext: instämmer till stor del i analysen, fast det där med kokboken contra födan är träffande även för alltför analytiskt/dogmatiskt lagda lutheraner och begreppet "handbok" i bemärkelsen "gajd" eller vägvisare till livet vill jag inte dissa alltför hårt (jfr 2 Tim 3:15-17).
Instämmer med Andreas, men det var inte det jag först tänkt skriva.
Har tänkt lite på den bekännelse som tex Missionskyrkan håller före: Jesus är Herre.
Det är inte en svår bekännelse idag. Faktum är att den kanske är alldeles för tunn. Att den går tillbaka till den första kyrkans bekännelse är en chimär i mina öron/ögon. På den tiden var det en svår och hög bekännelse,rent av livsfarlig. Att bekänna någon annan än kejsaren som herre krävde rätt mycket av den bekännande. Skulle vi i motsvarande situation skriva om bekännelsen månne?
Fascineras av vilka reaktioner mina skriverier väcker.
Vad Sven-Åkes kommentar beträffar så var det inget jag känner till att Calvin skulle betraktat sig som Lutheran. Fascinerande!
Påven anses ju vara Jesu efterträdare här på jorden, dvs. av det katolska "folket" vara utan synd - visst sägs det så?, tycker ej detta är rätt!
Ingen människa är utan synd!
Vad jag ser är också att Jungfru Maria i sin ringhet, upphöjs mer till något "gudomligt" än vad hon själv velat vara, av katoliker. Jesu mor, tror jag, var den enkla, ödmjuka kvinna som älskade alla sina barn, men också fick efter uppståndelsen insikt om vem Han verkligen var - Herren själv!
Nu är jag ju inte ute efter att försvara katolicismen, men konstaterar ändå att "syster" verkar ha fått en del om bakfoten. Påven kallas Petri (aposten Simon Petrus alltså)efterträdare och det beror ju på att han är biskop på den plats (Rom) där Petrus enligt traditionen blev biskop. Det är knappast något konstigt med det.
Att Påven skulle vara syndfri. Nej, det tror jag inte någon tror. Men man talar om "ofelbar" men det betyder något annat. Inte att han är utan fel i sitt personliga liv utan att när han uttalar sig i lärofrågor (under bestämda förhållanden som jag inte kan utreda) så är det utan fel.
Här försöker jag bara förklara OBS! och jag anser att vi ska förstå på rätt sätt även det vi inte håller med om. Det är en ärlighetssak.
Vad Maria beträffar så vill jag inte yttra mig så mycket. Jag kan nog själv luta åt att hon kan få något för stor plats i vissa sammanhang, men å andra sidan har hon en alldeles för liten plats hos många "protestanter.
Precis, det är helt galet att katoliker skulle tro att påven är ofelbar i samma mening som de tror att Maria var/är det (syndfri alltså). Tyvärr verkar även en del journalister på svt tro att katolikerna tror det, vilket gav upphov till en del onödiga slängar i samband med Richardson-affären.
Vad gäller reformerta som Kalvin är det intressant att även Missionsförbundet och Waldenström länge (1800-talet ut i a f) ofta fortsatte betrakta sej och presentera sej som "luteraner".
Vad gäller Maria - och vår ekumeniska relation till trossyskon av skilda "kulörer" - kan man ibland fundera på var gränsen går mellan ekumeniskt fridsamt sinnelag och ren vänskapskorruption. Jfr http://efsidag.blogspot.com/2008/10/hjlp-jag-r-vnskapskorrumperad.html
Erkänner att jag skrev fel ang.vems efterträdare Påven var/är - alldelens korrekt det ska vara Petrus efterträdare. Men Ofelbar är han ändå inte!
Mina "hörsägen" är ej alltid helt korrekta - ursäkta mig.
Angåendende påveämbetet och påvarna så var väldigt många riktigt erbarmerliga syndare på många sätt vilket ju inte förnekas av katolska kyrkan. Såna torde även ha funnits i Ortodoxa kyrkan och Svenska kyrkan efter reformationen..angående ofelbarhetsdogmen, så är inte påven ofelbar i allt han säger, inte ens i teologiska uttalanden utan endast när han uttalar sig på ett särskilt högtidligt sätt, vilket endast har skett vid två tillfällen..
När det gäller Missionskyrkan så skulle jag nog säga att man inte ligger så långt ifrån Evangelische Kirche Deutschlands, som säger sig vara evangelisk-luthersk men är dubbelreformerad och har starka reformerta inslag, knappt tror på realpresesen och inte tror på ett särskilt prästämbete samt är väldigt antikatolska. Men till skillnad från Missionskyrkan tillämpar man inte välsignelser, fokuserar väldigt på predikan och har den apostoliska trosbekännelsen.
Syster, när det gäller Maria så finns det ju en dogm som heter Mater dei, Guds mor, och den tror ju även vi på, men att hon är gudomlig det tror varken vi eller katolikerna på. Sedan hade hon naturligtvis inga andra barn eftersom Jesu bröder antingen var hans halvbröder (Josef var mycket äldre och var eventuellt tidigare gift) eller hans kusiner.
Torbjörn, i tillägg till din intressanta exposé över likheter och skillnader mellan reformerta/lutheraner/katoliker vill jag referera till vad Bo Giertz skriver om i Kristi Kyrka. Förutom dopet och nattvarden nämner han ju även botens sakrament som är ett äkta sakrament enligt luthersk tro. Dessutom tar han upp vigningens sakrament som ett sakrament (och hänvisar även där till bekännelseskrifterna) om man inte ser ämbetet som ett offerprästämbete som den katolska kyrkan gör.
Det som väl är speciellt för vår svenska kyrka jämfört med andra lutherska kyrkosamfund i världen är att vi har präster, biskopar och diakoner, inte endast pastorer och möjligen superintendenter eller liknande. Prästen är inte endast en av det allmänna prästadömet som utsetts av församlingen att hålla predikan utan prästen innehar faktiskt ett ämbete instiftat av Gud. Och eftersom vi tror att det är skillnad på en präst och en lekmannapredikant eller pastor (bortsett från att en pastor eller lekmannapredikant säkerligen skulle kunna hålla en fantastisk predikan utan att vara vigd) är han klädd liturgiska kläder och inte enbart i svart prästkjorta med vit krage (som i Missionskyrkan, baptistkyrkan, EKD i Tyskland) eller bara i kostym (som i Pingst eller EFK).
