En trevlig dag I och II
I
Då blev det vad jag kallar en trevlig dag. Så brukar näst äldsta dottern och jag säga till varandra när vi gjort något roligt tillsammans. Jag tror att orden egentligen är Klas Kättermus' på någon skiva som vi i kasettform spelade i bilstereon till leda under semestrarna under barnens uppväxt. Nå, i vart fall blev det en trevlig dag igår (lördag) då jag träffade sagda dotter tillsammans med mina föräldrar i min kyrkstuga för fika. Mysigt och trevligt efter det att vi först lyssnat på kyrkklockorna i Gammelstads kyrka vid helgsmålsringningen och sedan sjungit psalmen Det ringer till vila ur gamla psalmboken (453). I kyrkstugan ska allt vara gammaldags så där har jag bara gamla psalmböcker. Känner mig nästan som en laestadian. Om man inte kan bli en riktig laestadian genom att tro som Laestadius så kan man ju alltid försöka ett säkrare trick: vara lite gammaldags.Sedan var det trevligt igen då jag senare på kvällen besökte goda vänner och fick kaffe igen och förslag på en trevlig semesterresa till sommaren. Får se om jag nappar på förslaget. Tidigare på dan hade jag varit på stan och käkat mjukglass i solen och sett en stund på demonstration mot NATO (för mycket vänsterretorik i talen för min smak) och på bokhandeln hittat en bok som jag inte kunde låta bli att köpa till en av mina vänner. God vän (dock ej gammal kamrat!) kan alltså se fram emot ett litet paket på posten. Så blev det alltså vad jag kallar en trevlig dag.
II
En trevlig dag - ja, nästan en helig dag - blev det idag* också då jag tillsammans med kollegan L-G Ottestig från Nederluleå åkte upp till norra Tornedalen - eller snarare Muoniodalen - för att träffa prästkollegan Timo Saitajoki. Han tjänstgör nerre i österbotten i Finland men var för tillfället uppe i sitt föräldrahem vilket han övertagit och rustat upp till en fin oas mitt i ödemarken. (När jag såg bastun grämde det mig att jag inte lyckats övertyga min medresande om att vi skulle accepterat inbjudan att komma redan lördag kväll och njuta av övernattning och bastu.) Han hade förvarnat om att det kanske skulle bli lite enkelt med förtäring och annat eftersom han var ensam utan frun i huset. Men han klarade saken med den äran. Ytterst trevligt och smaklig mältid.
Skälet till att vi träffades var att vi prästvigdes tillsammans för 30 år sedan och det ville vi fira. Den rätta dagen är egentligen på onsdag 10 juni men detta är ju närmaste söndag. Det var ytterligare sju som prästvigdes tillsammans med oss av biskop Stig Hellsten, men de övriga - varav flera var i (eller nästan i) vår nuvarande ålder redan när de prästvigdes och därför redan gamla - finns från västerbotten och söderut så vår kontakt har inte varit så stor.
Det var roligt att mötas för samtal och gemenskap. Vi avslutade dagen med att åka några mil söderut på finska sidan till ett mindre samhälle några mil söder om Kolari där prästkollegan Stefan Aro från Svanstein predikade i kvällshögmässa - på finska!, men bara pga av oss två svenskspråkiga så tolkades predikan till svenska. Typisk laestadiansk generositet. Vi tackar! Och det var en fin och frimodig predikan vi fick höra. Det gladde verkligen mitt hjärta. Det gladde mig också att möta en kristen kvinna från sverige (som jag känt i årtionden) som, när hon fick höra om vårt prästvigningsjubileum, sade att vi var föremål för hennes och andra kristnas förböner. Det värmde också. Vi utsåg också Stefan att be för oss jubilarer och vi fick sedan be för honom. En fantastiskt härlig andlig kollegial gemenskap som - det är bara att acceptera! - man numera till stor del måste ordna privat på eget initiativ. De officiella sammanhangen ger den inte längre på samma sätt. Som präst behöver man gemenskap med bröder som är villiga att dela ens liv inte bara i glädje och framgång utan också är beredda att stå sida vid sida också i svårigheter och motgångar.
Så var det slut. Bara hemresan kvar. Nå, inte så bara. Liten snabb sväng in i Juoksengi för kaffe hos goda vänner. Också det typisk tornedalsk gästfrihet. Tack så mycket!
Nu blir det vad jag kallar en god natt - i kyrkstugan!
* söndag alltså även om detta inlägg inte är klart förrän efter midnatt
Ja, äkta "laestadianism" är bäst - den där enkelkonservativa varianten är egentligen ganska förrädisk. Jag tror det var du Torbjörn som lite fräckt (och kul!) påpekade att laestadianernas önskemelodi till "Med tacksam röst" (i Örnäset en kyrkhelg) var YNGRE (Oskar Lindbergs) än den i nya psalmboken (Johann Cruegers)! Kul! Och lika är det ju med "Det ringer till vila" - våran hälsingska järvsöpsalm - som i 1937 års psalmbok är förkortad (censurerad?) medan 1986 års psalmbok även har den ursprungliga, uppbyggliga "svettversen" med:
Du varit mitt stöd i mitt anletes svett,
min börda du lättat, mitt bord du berett.
Och om i min blindhet jag knotat ibland
du tog dock ej från mej din skyddande hand.
God trefaldighetsvecka tillönskas!
Trettio år som präst, hur många tårtbitar har det blivit? vilket är ditt bästa resp. värsta minne? Fundera på det och skriv sen en liten bloggkrönika.
Jag fortsätter på "gammaldags"-spåret i nästa inlägg. Vad beträffar psalmen "Det ringer till vila" så tycker jag kanske att "svettversen" inte når samma poetiska höjder som de övriga så för min del kunde den utgå - även om innehållet är sant.
Vad gäller Ann O Nyms önskan att jag ska skriva om bäst och sämst under mina trettio prästår så kan jag redan säga att det mest fantastiska att få vara med om är
1. att ge en människa nattvarden på hennes dödsbädd
2. att få vara den som förmedlar Guds nåd till en människa som kommer till tro och allra starkast är det ju när det sker precis före döden. Det är ett oerhört tecken på Guds nåd som är utan ände - även om man verkligen och allvarligen bör uppmana människor att inte skjuta upp saken till slutet, för man vet inte om man får den chansen.
Att se ungdomer och människor mitt i livet komma till tro och få erfara hur dom växer till i tron och själva sedan blir frimodiga vittnen och bärare av evangeliet är också fantastiskt
3. att erfara tillfällen när Gud ger sin Andes smörjelse i predikosituationen så att man talar med inspiration och kraft om saker som man överhuvudtaget inte hade en tanke på innan predikan började
Sämst?
Vet inte? Ibland har jag varit okänslig i möten med människor på ett sätt som gjort dem sårade eller ledsna. Det sörjer jag över och ber att Gud i sin barmhärtighet ska hela och läka.
Sorgligt är också att erfara hur den officiella svenska kyrkan slagit in på en väg som innebär att den väljer bort många av sina rikedomar (Svenska kyrkan har genom sitt breda och fylliga andlig arv tidigare absolut varit en av världens - i andlig mening - rikaste kyrkor)och försöker mätta sig med fröskidor avsedda för svin (Luk 15).
Hur var det nu med tårtbitarna? hur många blev det?
"tjänstetårtbitar" som den gamle kamraten.
Tycker kanske att bloggaren också skulle nämnt alla inspirerande möten med något yngre kollegor som i sitt anletes svett, (för att något anknyta till psalmen), försöker förmå den lite äldre prästmannen att förstå hur en liturgisk slipsten skall dras...
Skämt åsido så var det starka vittnesbörd från ett prästliv och jag är säker på att du varit till välsignelse för många.
Tjänstetårtbitarna har jag ej räknat men dom har nog inte blivit överdrivet många eftersom jag för det mesta avstått tårtbit på tex minnesstunder.
Givetvis hör det också till mitt prästlivs stora glädjeämnen att se att det finns unga kollegor som redan vid firandet av sin första mässa besitter en liturgisk kompetens som det tog mig tjugo år att inhämta.
