Torbjörn Lindahl

I en kommentar till mitt inlägg i natt* om två trevliga dagar har vännen Andreas påmint mig om något som jag - enligt honom - lär har skämtat om någon gång om psalmmelodiers ålder. Detta har jag inget minne av. Brukar inte hålla reda på melodiers ålder. Hellre texters ålder. Men kanske var jag på sällsynt skämtsamt humör så det spillde över även på melodierna.

Men nu ska jag prata allvar. Jag skojade lite i förra inlägget om mina vänner laestadianerna som kan vara lite gammaldags. (Det gäller ju att hålla skämtandet på lagom nivå så att det kittlar folk lite men lockar dem att trots allt läsa vidare, men inte så mycket att det skrämmer bort dem. En smal balansgång?) En sådan "gammaldags"-variant är ju att den västlaestadianska församlingen (gamla laestadianska församlingen som dom också kallar sig) håller fast vid gamla psalmboken (från 1937) och så länge dom levde sakramentalt inom kyrkans gemenskap ville att högmässor och förättningar (tex dop) skulle ske enligt gamla handboken (från 1942). Jag minns ett tillfälle för många år sedan när jag talade med en grupp predikanter om den saken. Då uttryckte sig en av dem ungefär så: det faktum att vi håller fast vid de gamla ordningarna betyder ju inte att vi anser det vara en definitiv gräns just där så att allt det nya är oacceptabelt. Istället menade han att det dom upplever sig se i svenska kyrkan är en tydlig förändring i en riktning som dom inte kan gilla och då blir fasthållandet vid de gamla böckerna en punkt där man liksom kan ta spjärn i utförsbacken och se till att man inte glider med vidare utför. Så beskrivet tycker jag att man får en annan förståelse för saken.

Jag kan faktiskt  till många delar hålla med. Dock tycker jag nog personligen att nuvarande psalmboken i allt väsentligt är bättre än den gamla. Det har tillkommit många  fina psalmer (tänk tex på "Gud är trofast", och "Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans"- den senare dock i det sk "tillägget") och de som försvunnit är istort sett sådana som aldrig användes (den enda jag verkligen saknar är gamla psalmboken 146 "Vem är den stora skaran där..."). Vad gudstjänstordningarna beträffar så uppskattar jag verkligen högmässoordningen från 1986. Grundintentionen i den är god. Men det finns i den en uppsjö alternativ att välja mellan - de flesta (enligt min ringa mening) mycket bra, andra mindre bra men acceptabla, andra dåliga, några tyvärr helt oacceptabla. Man får välja och söka sig fram. Problemet blir ju att tjänstgörande präst kan ha helt annan "smak" än man själv och därför kan det bjudas något som smakar bittert i munnen eller kanske snarare är helt smaklöst.

MEN....
...och detta blir problemet - även för mig. Av de tendenser man hittills kunnat se av den kommande utvecklingen av både liturgi och psalmer så har även en i grunden modernt högkyrklig person som jag, som gillar stora delar av nuvarande ritual och nuvarande psalmbok, anledning känna stor oro. Jag fruktar att när nästa helt nya version av kyrkans handbok och en helt ny upplaga av psalmboken kommer** då är risken överhängande att även jag blir en anhängare av "gamla" böckerna dvs de nuvarande***. Alltså att jag i grunden blir likadan som västlaestadianerna men bara en generation senare.

---

* om någon undrar hur jag kan blogga både dag och natt så påminner jag om att jag har semester.
** för några år sedan presenterades ett förslag till ny handbok, men det blev så kritiserat så det drogs tillbaka (och ligger nu, gissar jag,  och "mognar" i väntan på att kyrk/präst-opinionen ska förändras och då återkommer det nog i ännu värre variant, fruktar jag.)
*** när sagda förslag presenterades så sade en kollega och gammal kamrat till mig att det föreslagna nya dopritualet skulle han (om det blev antaget) vägra använda för det var överhuvudtaget inget kristet dopritual.