Fler i öknen
Roligt att Ökenrörelsen redan börjar få anhängare. Jag fruktade ett tag att jag skulle bli ensam ökeneremit. Nu verkar vi ju i alla fall bli åtminstone en liten koloni av eremiter. Hoppas bara att medlemmarna inte förväntar sig att jag ska vara den gamle vitskäggige* åldringen ute i vildmarken till vars ensliga grotta man vallfärdar för att ta del av hans visheter.
När jag skrivit om att ha nästa OAS-helg utomhus kommer jag att tänka på en ortodox församling någonstans i Sibirien som råkade ut för just detta. Kyrkan stängdes någon gång efter ryska revolutionen. Om det var ganska direkt eller under Stalins tid minns jag ej. Men i vart fall så började människorna fira gudstjänst utomhus. Sommar som vinter. Altare murades en bit framför porten. Enkelt kors och andra inventarier snickrades ihop och placerades ut. Sedan samlades man. Söndag efter söndag, år efter år, årtionde efter årtionde, oavset väderlek och årstid ända till dess att det Gorbatjovska tövädret kom och kyrkan fick öppnas igen.
Vilken uthållighet. Vilken tro! Vilket vittnesbörd!
En liknande händelse finns faktiskt i vårt eget land i relativt modern tid. Det fanns en präst i Eskilstuna som hette Sune Wiman. Han var av högkyrkligt slag och började redan på 50-talet med sådant som då upplevdes nytt och "katolskt" (hu så hemskt!) såsom veckomässor och regelbundna tideböner. Givetvis ville den lilla gruppen som samlades hålla till i kyrkan, men det fick dom inte. Nu minns jag inte riktigt detaljerna i skeendet men under en tid blev dom utslängda. Gruppen samlades då regelbundet på kyrktrappen. Det blev ett dagligt nöje för Eskilstunaborna att på väg till eller från jobbet cykla förbi kyrkan och se den knäfallande skaran på kyrktrappen och prästen som korstecknar dem och utdelar välsignelsen. Vid något tillfälle - Sune Wiman har själv berättat detta för mig när jag var i tjugoårsåldern - då gruppen höll till i kyrkan så kom kyrkorådsledamöterna smygande efter ett sammanträde och låste in dem i kyrkan. Som tur var lyckades dom ta sig ut genom att pillra upp ett litet fönster med hjälp av en nagelfil som en av närvarande damer hade i handväskan. Gruppen fick inte heller låna kyrkans nattvardskärl till sina mässor. Då skänkte medlemmarna sina smycken av silver och guld och en guld/silver-smed fick av det tillverka kalk (bägare) och patén (fat). Jag har själv sett dem. Vackra nattvardskärl.
Givetvis blev saken (och annat som ansågs kontroversiellt i Wimans prästerliga liv) regelbundet massmedialt uppmärksammat. Sune Wiman visade mig hela sin samling av tidningsurklipp och löpsedlar. Det var en ändlös rad av "Wiman..." hit och "Wiman..." dit. Till tröst för alla - särskilt kanske vissa arbetskamrater - som tycker att jag figurerat för mycket i media: jag har sett värre. Min klippbok är intet mot Sune Wimans. Men han var förstås inte i lokal-TV.
När man återkallar dessa minnen då börjar det bli riktigt roligt. Välkomna till öknen!
* åtminstone vad gäller hårets och skäggets färg så passar ju min gamle kamrat bättre.
När jag skrivit om att ha nästa OAS-helg utomhus kommer jag att tänka på en ortodox församling någonstans i Sibirien som råkade ut för just detta. Kyrkan stängdes någon gång efter ryska revolutionen. Om det var ganska direkt eller under Stalins tid minns jag ej. Men i vart fall så började människorna fira gudstjänst utomhus. Sommar som vinter. Altare murades en bit framför porten. Enkelt kors och andra inventarier snickrades ihop och placerades ut. Sedan samlades man. Söndag efter söndag, år efter år, årtionde efter årtionde, oavset väderlek och årstid ända till dess att det Gorbatjovska tövädret kom och kyrkan fick öppnas igen.
Vilken uthållighet. Vilken tro! Vilket vittnesbörd!
En liknande händelse finns faktiskt i vårt eget land i relativt modern tid. Det fanns en präst i Eskilstuna som hette Sune Wiman. Han var av högkyrkligt slag och började redan på 50-talet med sådant som då upplevdes nytt och "katolskt" (hu så hemskt!) såsom veckomässor och regelbundna tideböner. Givetvis ville den lilla gruppen som samlades hålla till i kyrkan, men det fick dom inte. Nu minns jag inte riktigt detaljerna i skeendet men under en tid blev dom utslängda. Gruppen samlades då regelbundet på kyrktrappen. Det blev ett dagligt nöje för Eskilstunaborna att på väg till eller från jobbet cykla förbi kyrkan och se den knäfallande skaran på kyrktrappen och prästen som korstecknar dem och utdelar välsignelsen. Vid något tillfälle - Sune Wiman har själv berättat detta för mig när jag var i tjugoårsåldern - då gruppen höll till i kyrkan så kom kyrkorådsledamöterna smygande efter ett sammanträde och låste in dem i kyrkan. Som tur var lyckades dom ta sig ut genom att pillra upp ett litet fönster med hjälp av en nagelfil som en av närvarande damer hade i handväskan. Gruppen fick inte heller låna kyrkans nattvardskärl till sina mässor. Då skänkte medlemmarna sina smycken av silver och guld och en guld/silver-smed fick av det tillverka kalk (bägare) och patén (fat). Jag har själv sett dem. Vackra nattvardskärl.
Givetvis blev saken (och annat som ansågs kontroversiellt i Wimans prästerliga liv) regelbundet massmedialt uppmärksammat. Sune Wiman visade mig hela sin samling av tidningsurklipp och löpsedlar. Det var en ändlös rad av "Wiman..." hit och "Wiman..." dit. Till tröst för alla - särskilt kanske vissa arbetskamrater - som tycker att jag figurerat för mycket i media: jag har sett värre. Min klippbok är intet mot Sune Wimans. Men han var förstås inte i lokal-TV.
När man återkallar dessa minnen då börjar det bli riktigt roligt. Välkomna till öknen!
* åtminstone vad gäller hårets och skäggets färg så passar ju min gamle kamrat bättre.
Kommentarer
Postat av: Jokke
Stanna i Oasen!
Er uppgift att hålla det Livgivande vattnet klart och i rörelse får ej lämnas! Ni är välkomna ut i Öknen allihop, men gå i ensamhet. Även vi som redan bosatt oss i Öknen är beroende av vattnet och besöker er ibland. - Så låt Festen fortgå i Oasen och låt oss bibehålla tystnaden här ute, båda delarna är lika nödvändiga
Orolig ökenbo.
Postat av: SigridL
Håller nog mest med Jokke, även om jag förstår er ökenfolk och nästan anslutit mig.
Men tänk ett sommar-oasmöte på stora fotbollsstadion utomhus så när som på läktarens tak.
Snygg manifestation! Hörs och syns. Inget/ingen att låsa in. Går inte hemlighålla.
Håll ut!!
Trackback
