Torbjörn Lindahl

har det onekligen blivit.

 

I alla fall för mig personligen nu när Maria har en allvarlig sjukdom i kroppen. Mycket annat blir oviktigt. Kanske för att man inte riktigt orkar.

 

Men en sak grep tag i mig i nyhetsflödet: att 20 kyrkor brännts ner i Pakistan - ett av de muslimska länder som starkt protesterat mot koranbränningar i Sverige. Jag försvar inte på något sätt att man skymfar koranen. Skulle aldrig själv göra något liknande. Men lite perspektiv, tack. Gruppen Kristna är är faktiskt den enskilda grupp i världen som är mest förföljd. Och en stor del av förföljelsen finns just i muslimskt dominerade länder. Men det tigs det ofta om i den officiella politiska debatten och i nyheter och TV.

 

Men det jag inte orkar som förr är att engagera mig. Gäller det inom det kyrkliga så går en enstaka gudstjänst och predikan bra, men inget långsiktigt; vad gäller kyrkstugan så har kraften sista veckorna mest räckt till att fara dit med Simon och äta lunch eller dricka kaffe och känna sig som Ferdinand under sin korkek. Dock luktar vi inte på blommor. Men igår tog vi oss för att plocka av den svartvinbärsbuske som någon planterat vid hörnet. Ingen jätteskörd, ca en halvliter. Men vi kokade sylt och åt till pannkakorna.

 

Men vad allvarliga perspektiv beträffar så gäller det ju att veta var man har sin trygghet. Det borde varje människa ständigt betänka. Ikväll tittade jag på programmet Saliga sånger (Svt Play). En stor grupp norska och svenska kristna artister var i Nashville i USA och spelade in nya och gamla kristna sånger. Lite (?) upp-poppad stil - inte mig emot - men texterna var ju de kända, t.ex O, Store Gud, Blott en dag, Pärleporten. Även en av mina favoritsånger:

 

 

 

 

 ...Och detta är nog för all min synd blev sonad

 

- tror jag bestämt - har jag någonsin lagt ut en bild av någon anhörig här på bloggen, tänkte jag visst. Men så slog det mig sakta: en gång...kanske. Det var när Simon och jag höll på att köra grejer från radhuset till lägenheten i januari 2021. Vissa saker behövde få sin vinterförvaring i kyrkstugan istället för i radhusets uteförråd. Men framför kyrkstugans dörr var det djupsnö som behövde bortskottas. Och Simons arbete därmed dokumenterades. Mer för att visa snödjupet (28/1-21) än igenkännbar person. 

 

Men nu tänker jag svika alla bloggprinciper jag hittills frivilligt underordnat mig och lägga ut bild på två systrar. Maria t v och Sara t h.* Sara har varit uppe från Stockholm några dagar och hälsat på. Idag var de på stan, där detta kort togs.

 

 

* eftersom Sara redan lagt ut bilden på Facebook så är det  ju meningslöst att jag försöker hålla fritt från bilder

 

Fick alltså Maria idag av sin syster. Första rapporten handlade om ett stort gråtkalas. Men när det var över kunde dom tala konkret om framtiden och även skratta tillsammans. Nu är Sara hos sin kompis och jag är under natten hos Maria.

 

Besök fick även jag under dagen. Av Mats som återkommit från sin semestertripp till Estland och Lettland i sällskap med sin dotter. Varför åker man dit kan man undra. Kanske för att få nytta av sina kunskaper i ryska språket nu när det inte är läge fara till Rysslsnd.

 

När vi satt vid mitt köksbord och drack kaffe berättade jag de definitiva ytterst allvarliga bud som vi nu slutigen fått om Maria. Att något var på gång visste ju Mats som ledde förbönsmässan vi hade för några veckor sedan. Men inte hur allvarligt.

 

För någon dag sedan pratade jag i telefon med mina kära vän Berit Simonsson. Hon sms:ade sedan och gav det realistiskt tröstefulla bibelordet 1 Tess. 5:10.

 

Tack, alla som ber och på olika sätt skickar hälsningar.

 

Det här ska handla om tisdag fast jag skriver onsdag kväll.

Idag (alltså tisdag) kom äldsta dottern Sara. Jag mötte henne på flygplatsen på kvällen och skjutsade henne till en skolkamrat från grundskolan som hon brukar bo hos vid besök i staden. 

 

I morgon (alltså onsdag) ska hon besöka Maria. 

åt Maria fick Simon och jag vara ikväll. Vi hade farit för att äta middag vid kyrkstugan. Obs! vid inte i. Vi satt som vanligt ute "under vår korkek" som är en stor vacker lönn som sägs vara växt av ett skott som tagits på Mårbacka.

 

Vi satt kvar en stund och samtalade om vilka utombibliska bevis som finns för Jesu existens.

 

På väg till stugan hade vi stannat till på Jysk och köpt en luftbädd, på vägen hem stannade vi till hos Maria för att lämna den så jag får något bekvämare att vila min trötta lekamen på när jag sover över hos henne.

 

Och det var då vi blev personliga assistenter. Den som skulle jobba kväll hade inte kommit. Och efter påpekande från Maria försökte firman hitta en vikarie. Maria kunde dock ge dem viss tid eftersom hennes bror och far just kommit och kunde hjälpa henne upp efter eftermiddagsvilan. Men ingen assistent kom och vi fick sakta växa in i assistentrollen. Mat och disk först och till sist sänggåendet.

 

Men vad hade hänt om vi inte kommit?

 

I afton ledde jag högmässan i Hertsökyrkan. Bosse har ju semester och semestervikarien Mats har smitit iväg till Baltikum. Alltså fick jag rycka in. Länge sedan jag höll en hel högmässa med både liturgin och predikan. Men det gick acceptabelt bra, tror jag.

 

Dock får jag erkänna att jag delvis kanske drog predikan ur rockärmen utan att i tanken hunnit finslipa alla detaljerna.

 

Skälet till denna min försummelse är väl som flera bland läsarna kunnat ana, oron för och omsorgen om min dotter Maria. Att vi för några veckor sedan fick ett bud om att något ytterligare i sjukdomsväg drabbat henne, utöver det rörelsehandikapp hon levt med i över 20 år. Och i torsdags, efter flera röntgenundersökningar, ultraljud och biopsi fick vi veta exakt vad det är. 

 

Sedan dess har jag sovit hos henne varje natt och ikväll då vi godnattpratat och bett completorium tillsammans fick jag lov av henne att i klartext berätta för kära läsarna vad vi i torsdags slutligt fick veta. Läkarens direkta ord:

 

"Aggressiv bröstcancer. Vi kan inte bota den". Möjligen med cellgift minska hastigheten. Och förlänga livet en aning.  Återstående livstid utan cellgifter kanske 2-3 månader. Med cellgifter något längre, men det handlar om månader, inte år.

 

Eftersom vi i några veckor förstått att något allvarligt är på G så kom det inte som en total chock, inte heller för Maria. Efter läkarbesöket gick vi och fikade i sjukhusets café.

 

Senare torsdag mot aftonen for jag tillbaka till Gammelstad och det evangelisations-event som katolska församlingen ordnade i dagarna två på torget bakom Nederluleå kyrka. Eftermiddagens aktivitet var då nästan slut men jag ville i alla fall få möjlighet hälsa på min gamle studiekompis från slutet av 70-talet, Ulf Ekman, som förblivit en personlig god vän under alla år trots minst sagt olika vägval i det andliga och kyrkliga. Givetvis viskade jag i hans öra vad som hänt och på stört bad han en bön för Maria. När vi efteråt hälsar på prästen berättar Ulf (utan uppmaning från mig) "Torbjörn här har en dotter som är svårt sjulk".

- Ska jag komma och be för henne?

 

Sagt och gjort. En stund senare befann sig F. Damian, Ulf och Birgitta Ekman och jag hemma hos Maria. Och eftersom den personliga assistent som just då var i tjänst hos Maria är pingstvän från Afrika, så deltog också hon i förböner, knästående med lyfta händer. Nu blev Maria för andra gången på några veckor smord med olja (Jak 5) och välsignad. Första gången var i Hertsökyrkan förr-förra tisdagen.

 

Kära läsarna får gärna vara med i förbönerna.

 

fullständigt Sveriges kvartsfinal mot Japan igår. Måste bero på att tankarna är på annan plats. Inte underligt det.

 

Tack alla som hört av er med löfte om omtanke och bön. Om jag inte svarar på tel, epost eller sms så beror det på att jag inte hinner mellan andra familjeförpliktelser. Men gläder mig över omsorgen.

 

Nu får ni be också för mig att jag får tillräcklig kraft att predika i Hertsökyrkan i morgon kväll.

förrättade jag idag. Av ett litet dödfött barn. Några gånger har jag haft sådana begravningar  Också för barn som dött i späd ålder. Denna gång i Stillhetens kapell i Gammelstad. Det var första gången jag ledde begravning där. Dock har jag varit där som deltagare en gång tidigare. Fint, men nog är Ljusets kapell på Hertsön vackrare!

 

Ganska stor släkt samlad. Många kusiner som möttes således.

 

Det mesta till begravningen ordnat av familjen/släkten själv, tillverkning av kistan och det som behövdes till minnesstunden Med gemensamma insatser av barn och vuxna skottade vi även igen graven, bäddade ner den lilla flickan till den sista jordiska vilan.

 

Ett fint minne.

 

är det nu.

 

Idag var vi till Sunderby sjukhus och fick träffa en läkare för information. Budet var att Marias tillstånd är ytterst allvarligt. Även om läget är svårt orkade Maria sitta och fika i cafeterian efteråt. Alla bedjare i läsekretsen får gärna fortsätta bedja.

 

Jag lämnar inga detaljer. Den som vill veta mer får kontakta mig.

 

Ikväll hade vi dock en mycket fin bönestund här hos Maria. Jag befinner mig fortfarande här eftersom hon inte ville vara ensam i natt.

 

Ja, vad blir det sen. När det här året som jag kallat Sista året av min flyende ungdom är slut?

 

Min gamle kamrat har vid (minst) något tillfälle fört frågan på tal och (om jag minns rätt) nämnt tänkbara möjligheter som jag slutar blogga eller fortsätter med varje-dag-bloggande. Något klart svar har han dock inte fått. Och får inte nu heller. Skälet? Jag vet inte.

 

Att helt upphöra med bloggandet känns inte rätt. Dels mot mig som då inte får göra något jag gillar. Dels mot kära läsarna. Att å andra sidan fortsätta dagligen känns väl mastigt.

 

Så...??

 

Men snart får jag bestämma mig. Det är ju bara drygt två månader kvar.

 

 1. Sedvanliga månatliga samtalet med god vän på Lilla skafferiet. Vi brukar träffas fredagar men i fredags missade han så då fick vi ta igen det idag istället. Han bjöd också med mig till västlaestadianska församlingens augustisamlingar till helgen. Erbjöd sig t o m komma och hämta mig. Ett sådant erbjudande kan man ju inte tacka nej till.

 

2. Promenad till stan för möte med annan god vän;  kaffe och samtal om kyrkliga och teologiska frågor 

 

3. Buss till Mjölkudden med ɓesök hos Maria med både gråt och skratt och tröst. Fortsatt förbön.

 

4. Promenad/buss hem och besök av blivande Luleåprästen Stefan Aro. Även här goda samtal och förbön.

 

Välsignad dag.

 

PS. Innan allt detta började träffade jag Mats som kommit för att parkera i stan då han ska bort på semester. Alltså kan jag inte låna hans P-plats (som jag annars gör hela sommaren då han är i stugan) utan fick igår köra in bilen i garaget.

 

Dessutom får jag inte lyssna till predikan av honom på söndag utan det blir jag som får hålla högmässa I Hertsön på söndag kväll.

 

kommer här från vår samling i finska lappland.

 

Eftersom allt andligt händer kvällstid sommarsöndagar så blir dagarna fyllda av annat. Kunde alltså med gott samvete se Sverige-USA, vilket inte varit ett alternativ om mässan varit kl 11.

 

Avsåg hälsa på dottern under eftermiddagen och i det soliga varma vädret skrev hon då ses vi ute. Men just när jag parkerade kom nytt sms kan du komma imorgon istället. Jag ska ut - att personliga assistenten tar ut henne på promenad, tänkte jag - och svarade vi hinner väl hälsa kort. Men när jag tagit hiss upp så var hon redan utgången.

 

Ingen allvarlig skada skedd tänkte jag som insåg att jag får fler timmar be och meditera över predikan. Inte "skriva predikan" eftersom den skulle hållas i bönhuset (Luleå Fridsförbund).

 

Men något var tydligen senare fel i huvudet för plötsligt befann jag mig i bilen på Hertsön och insåg att jag var på väg mot kyrkan. Rondellvändning och tillbaka 3 km. Ska jag tolka det som att kroppsminnet ledde mig till den plats där jag inte bara får höra predikan utan även i fysisk form får mottaga Kristus i mässan.

 

Men väl i bönhuset var det ok där också. (Måste man väl säga när man predikade själv). Kyrkkaffe efteråt och goda samtal.

 

blev det idag för Mats och mig. Samma väg fast andra hållet. Enda skillnaden att vi inte tog paus på Vippabacken utan på Nilles. Det var nån viss grillrätt Mats var sugen på och eftersom det var han som hanterade ratt och pedaler så var jag bara tvungen hänga med. Vårt förblivande minne av gårdagskvällen var att det var en fin och värdefull kväll.

 

Oerhört stort detta - jag är osäker på om lekmän riktigt kan förstå det - att som ämbetsbröder få mötas i stor enighet, utan folk som vill så split eller fastna i ovidkommande sidodetaljer. Där man kan dela både sina bekymmer och sin oro för framtiden, men också sina förhoppningar, i en anda av gemenskap och tillit. Och sedan få lägga allt i Guds händer i gemensam bön i vilken alla deltog med egna ord, inte bara en som leder bönen.

 

När Mats stannat för tankning på OK i Töre hade han vänligheten också stanna till en stund vid kyrkogården så vi fick besöka mina svärföräldrars grav, be en bön och sjunga första versen av psalmen Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt. 

 

Svärfar var en trotjänare som präst. När han höll sin sista predikan var han närmare 90 år.

 

Väl hemma tog jag först igen gårdagens missade blogg och nu dagens. I morgon kväll får jag inte gå i mässa eftersom jag predikar på Fridsförbundet kl 18.

 

får jag väl börja med när jag skriver denna fredagsblogg en dag för sent. För någon timme sedan kom ett sms fullt av omsorg från min svägerska: Allt väl hos dig? Saknar blogginlägg från igår. Ser man på, folk läser och bryr sig.

 

Att människor tar del av denna ringa bloggs visheter märktes i all synnerhet förra veckan då jag berörde den lekmannaledda mässan på Stormötet i Liviöjärvi. Under senaste veckorna har dagliga besökstalet på bloggen pendlat kring 150 (eller lite över) per dag. Men när jag gett min syn på sagda nattvardsgång måste ryktet gått för den följande veckan var besöken ca 270, 410, 420, 320, 240, 230, och 190. (Så nu verkar det vara på väg mot normal nivå igen.)

 

Att bloggen läses också i vårt östra grannland fick jag personligt vittnesbörd om då Mats och jag besökte min prästvigningskamrat Timo Saitajoki med hustru och son i hans hemgård (nu fritidshus) på finska sidan av Muonio älv. Även Stefan Aro med hustru var med och Lars-Gunnar Forsberg som redan för många år sedan bytte prästrocken mot lärarrollen.

 

Med så många kristna samlade, goda vänner varav flera präster, kan det inte bli annat än fina uppbyggliga samtal om det som till kristendomen hörer; tron, syndernas förlåtelse, personliga vittnesbörd och relationen väckelsen-kyrkan. 

 

Innan vi skildes hann vi även be tillsammans för alla böneämnen vi bar på och för varandra.

 

Mats och jag övernattade, övriga tre åkte hem när timmen blivit sen.

 

ser man ju på till och ifrån. Ikväll när jag sett aktuellt kl 21 blev jag kvar vid tv:n och såg ett avsnitt av serien Nazismens uppgång och fall. Har jag sett något tidigare avsnitt? Minns inte. Men nu är serien inne på våren 1945 så snart är det slut.

 

Jag frågar mig: Vad är det som gör att allt som har med Andra världskriget att göra alltid fascinerar och intresserar? Hur skrämmande det än är? Kanske just därför. 

 

Kanske för att det utspelade sig till stor del i vårt närområde? (Vi tänker ju oftast mest på den europeiska delen av kriget). Eller för att det ligger nära i tiden? I vart fall för någon i min ålder. Jag är född åtta år efter dess slut och under hela min uppväxt talade vuxna bara om kriget, vad som hände då och hur det var. Bestämningen Andra världs- var fullständigt onödig.

 

Eller är det de psykologiska mekanismerna? Och de sociala och kulturella konsekvenserna. Jag menar - som "alla" redan frågat sig - hur kan det komma sig att en kulturellt högt stående nation mitt i det civiliserade Europa kan bli plats för något av den värsta ondska världen skådat och producera en total galning till ledare?

 

Man bara undrar.

 

något lite.

 

Har blivit ombedd att nästa vecka hålla en begravning i familj jag känner. Ikväll gjorde jag besök i sorgehuset. Då fick jag anledning åter besöka en av de byar i Nederluleå församling där jag var många gånger under min första prästtid på 80-talet.

 

På vägen hem behövdes bara en ytterst liten avstickare så var jag i Mats stuga Där blev det te och som vanligt god gemenskap.

 

 

enligt nu 12-årig tradition bjöd Mats in till i sin stuga i Kallax på måndagseftermiddagen. Fast sed: kaffe, grillning, middag och bastu med dopp i havet. För att ta mig från bastun och ner ivattnet fick jag stödja mig på två av bröderna, en på var sida. Flera bibelassociationer kan ges till detta. Givetvis avslutades samvaron med completorium.

 

Under kvällen fick jag också sms från min dotter Maria att man under dagen gjort de sista underskningarna för att slutligt och definitivt kunna säga exakt vad hon drabbats av, hur allvarligt det är och vad man vill göra åt det.

 

Hem idag och väl hemma fick jag tel från prästvigningskamrat som ville bjuda Mats och mig och Stefan Aro till sin stuga (tidigare föräldrahem). Eftersom det ligger på finska sidan av Muonio älv så blir det kanske bastu där också.

 

har avlidit så jag i tidningen i slutet av veckan. 

 

Han var ett år yngre än jag och vi lärde känna varandra något år in på 70-talet då vi båda var aktiva i KGF, Kyrkliga gymnasistförbundet. Han från Växjö stift, jag från Luleå stift. Bl a blev vi båda invalda i den grupp som planerade KGF:s riksmöte i Örnsköldsvik 1974. Även min gamle kamrat var med i gruppen. Helt ense var vi väl inte I alla stycken. Anders mer Växjö-högkyrkligt präglad och vi mer norrländskt lågkyrkliga.

 

Vi blev präster i varsin del av landet ungefär samtidigt men efter ca tio år lämnade han prästämbetet och anslöt sig till Livets ord.

 

Bara ett fåtal gånger har vi senare mötts under åren. Har alltid respekterat honom som kunnig teolog. Och har läst ett flertal alster av honom bl a Guds ord räcker (om skäl varför man inte bör konvertera och bli katolik) och HBTQ och Bibeln - svärdet genom svensk kristenhet. Den senare boken mycket angelägen i vår tid.

 

 Frid över hans minne.

 

 

med de koptiska vännerna igår eftermiddag ledde idag till två hemkommunioner, de sjukas smörjelse till två personer och en välsignelse av ett hem. Det var - välsignat! En del av skeendena tolkades till arabiska. Tur att man från laestadianska sammanhang är van tala med tolk. 

 

Var det någon som tänkte att man upphör vara präst när man går i pension? Sluta med det i så fall.