Torbjörn Lindahl

har det blivit sista dryga dygnet.

 

Först det jag nämnde redan efter högmässan igår, att jag skulle predika där senare under eftermiddagen. Min predikan var ovanligt kort. Tur att David predikade efteråt så det blev någon längd på gudstjänsten.

 

Dessutom var jag dit igen ikväll. Det var ett möte mellan styrelsen och predikanterna. Nödvändiga och givande samtal. Bl a om ansvarsfördelningen mellan styrelse och predikantkollegium. Även samtal om de till karaktär och innehåll helt olika nattvardsgångarna vid sommarstormötet här i Luleå (bara präster medverkade) och sensommarmötet i Liviöjärvi en månad senare (bara lekmän i alla roller). Liknande samtalsmöten som kvällens skulle behövas regelbundet. Därom var alla överens. Vi bokade in två för vårterminen.

 

Pratade dessutom idag om förmiddagen med god vän som igår varit i domkyrkan. Fin predikan av Bengt Pohjanen, omväxlande på meänkieli och svenska. Kanske borde man varit där och lyssnat? Nä, att inte överge sin församlingsgemenskap var viktigare (för mig!).

 

idag.

 

Men sedan flera år tillbaka är vi några kollegor som får uppmuntra varandra. Synes var få som i denna pietistiska landsända känner kallelsen leva som catholic gentlemen. Men i år fick vi inte ens ihop oss själva. 

 

Nu får vi se fram emot morgondagens gudstjänster. Högmässa först - kära läsarna har ju tagit del av min brottning där - och senare blir det bönhuset (Luleå Fridsförbund) kl 16. Där kommer jag predika tillsammans med David Orre. Som det ser ut nu kommer jag inte att tala över någon text som har anknytning till dagens ämne, "Tacksamhet" enligt gamla evangelieboken som följs i bönhuset eller "Enheten i Kristus" enligt gällande ordning.

 

Men när det gäller bönhuspredikan gäller som vanligt att predikotext kan ändras fram till dess man går upp till predikstolen.

 

 

dagar är det kvar av detta bloggår. Tur att man i enformigheten får något att glädja sig åt. I morgon är det IBAPABD. 

 

var det dags för idag i den lilla gemenskap där vi träffas varannan vecka. Nu var det ett tag sedan eftersom de två senaste tillfällena kolliderat med informerande läkarbesök för Maria där hon velat ha med mig. Sju deltagare.

 

Tänkte idag att jag borde skriva något som kan bidra till att höja adrenalinhalten. Och direkt jag såg morgontidningen så hade jag ämnet: EU. Det stod nämligen om ambulanspersonal i länet som säger upp sig pga arbetstidsschemaförändrinar som beror på direktiv - från EU. Alltid detta EU. Och är det inte arbetstid så är det EU-migranter (= snygg omskrivning för romska tiggare från Rumänien) eller snusförbud i Finland eller för raka gurkor eller så strikta hygienregler att man i församlingar knappt kan bedriva normal församlingsverksamhet.

 

Är det någon som kan nämna en enda grej där vi "vanliga" fått vardagslivet enklare pga EU?

 

Nähä! Trodde väl det! 

 

var vi till idag, Simon och jag.

 

Vi avslutade inomhusarbetet och tog hem alla verktyg (nästan), all torrmat och alla arbetskläder. 

 

Till lunch for vi och köpte pizza som vi åt under vår korkek i det ytterst trivsamma och soliga höstvädret. Jag köpte en normal pizza ur det vanliga utbudet, Simon valde från avdelningen med pizzor från Italien* . Han valde Simons special - god, tyckte han.

 

Såg även under eftermiddagen att domprost Charlott kommenterat gårdagens bloggpost. Om nu Bengt ska tala även på svenska så lockar kanske domkyrkan lite mer på söndag - Bengt betydde oerhört mycket för mig under ca tio år från 1973 och framåt och bidrog - tillsammans med andra - till att ge min predikogärning en prägling som i någon mån fortfarande håller i sig.

 

Men så var det ju det är om att inte överge sin församlingsgemenskap ("sammankomster" enligt Fb 2015, Hebr 10:25), ett bibelord man hört citeras så många gånger i laestadianska sammanhang att man nästan fått skavsår i öronen. Och för ca 15-20 år sedan fick jag av Olof Nordberg - då kyrkoherde I Örnäset -  ytterligare en synpunkt på detta med att överge sin församlingsgemenskap. Han sa:

 

- om man tillfälligt avstår från sin vanliga församlingsgemenskap där man oftast deltar, antingen pga att något blir tillfälligt "fel" i den gemenskapen, t ex att det blir familjegudstjänst i stället för riktig mässa som man själv önskar; att det tillfälligt kommer en präst som predikar sämre än den ordinarie el dyl, eller att något mer lockande bjuds på annat håll, så innebär ju "övergivandet" av den ordinarie gemenskapen att man i praktisk handling säger till sina vänner i den ordinarie gemenskapen: "Ni och gemenskapen med er betyder ingenting avgörande för mig. Er kan jag tänka bort så snart något annat lockar mer".

 

Dessa Olofs ord har alltid varit utmande för mig.

 

 

* är inte alla pizzor ursprungligen från Italien?

 

blev det idag - för mig.

 

EKG och blodprov, beställt av AK-mottagningen, dvs dom som ser till att min blodförtunning håller sig på god nivå. När sköterskan på labbet skulle sätta fast de olika - vad dom nu heter? - på rätt ställe på kroppen, så kom vi att prata om hur man som sköterska minns vilken som ska sitta var. En del har en ramsa till hjälp har jag hört. Dagens sköterska sa sig klara det utan ramsa. Om mitt EKG blir godkänt får väl någon läkare bedöma.

 

På väg hem efter lunch på sjukhusrestaurangen kom jag på - jag är ju pensionär och ledig - att jag kunde ta en sväng ut till Mats i Kallax och tigga en kopp eftermiddagskaffe. Stopp å lämplig P-plats för att ringa och uppmana honom sätta på kaffet. Inget svar. Han är väl på tomten o klipper gräs så han hör inte mobilen, tänkte jag, och styrde mot hans sommarstuga likväl.

 

Men det hade jag inget för. Hans bil stod inte där den brukar vid garaget. Snabb okulärbesiktning (= titta efter) att han inte kört ner den på gräsmattan bakom stugan. Alltså borta, var min enkla slutsats. Alltså mot hemmet!

 

Men det var ett misstag visade det sig när Mats senare ringde och glatt utbrast: du hade ringt. Berättade då om anledningen till samtalet och det misslyckade besöket några timmar tidigare.

- Men jag var hemma! Satt på altanen och rensade blåbär. Hade bara min bil på bortre parkeringen (i andra änden av den stora tomten, bakom vedboden, min anm). Han hade haft gäster under helgen som lånat hans vanliga plats. Och hans egen bil hade fått stå kvar på sin ovanliga plats.

 

Så kan det gå.

 

Vi växlade också några ord om kommande helg; ska vi fara till vanliga kyrkan där Micke avskedspredikar eller till domkyrkan där Bengt Pohjanen ska predika på Meänkieli. Det senare vore roligt, men obegripligt för oss om det inte tolkas. Men eftersom man inte ska överge sin församlingsgemenskap så blir det problem...?

 

 

Väl hemma från sjukhus och Kallax tog jag en promenad till Lena. Hon är ju nu - begränsad tid hoppas vi - i sämre läge än Maria. Pga sitt benbrott och gipsade ben sitter hon i en stor rullstol som hon inte orkar rulla själv. Helt assistansberoende f n alltså. 

 

Blodpudding t middag sen sedvanlig tisdagsveckohandling på Kvantum. Efteråt tog Simon en extra övningskörningstur som jag bara snällt följde med på.

 

bar det av idag. Buss dit och rollator hem. Uträttande av div ärenden: HSB, banken, Clas Olsson o fika på Espresso house men cappucino var inte lika gott som vanligt. Även en stund på biblioteket där jag hann glutta lite i de två senaste numren av Signum. Förbi hustrun på hemvägen. Kaffe o kubb.

 

Väl hemma gick jag till f d vice-värdskontoret där bostadrättsföreningens styrelse har mottagning varje månd em. Gick dit för att fråga ordföranden om styrelsen mottagit min epost. Det hade den gjort och ärendet skulle snart behandlas.

 

Till middag åt vi stekta karrékotletter och firade att Simon idag påbörjat ny praktisk utbildning.

 

i Domkyrkan - i Örnäskyrkan där mässan naturligast skulle firats, slipas golvet och bänkarna är borttagna - i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte.

 

Men det var andra delen av eftermiddagen, på förmiddagen var vi i kyrkstugan. Vi tog loss golvbrädorna i hall/kök och kunde ta bort all gammal (troligen sen början av 70-talet) rockwoll i golvet. Enligt reglerna - som bevakas striktare sedan kyrkstaden blivit världsarv - ska man inte isolera med mineralull i kyrkstugorna. Nej, sågspån ska de va' - om det nu ska va'. När all rockwoll var i säckar for vi och fikade på Ullas café vid kyrktorget, sen förbi återvinningscentralen med skräpet och sen hem.

 

Något senare infann jag mig alltså i domkyrkan. Hann hälsa på både domprost och biskop, vilka just avslutat annan aktivitet, också med mässa uppfattade jag.

 

Vid den mässa jag medverkade i var det mycket folk. Som vanligt påfallande många unga. Eftersom god vän just skickat bilder kan kära läsarna få ta del av dem också.

 

har nu Simon och jag jobbat i kyrkstugan. I går tog vi bort det 70-talsaktiga golvet i köket, vilket syns här. 

 

Vi rev även delar av innerväggen mellan hall och kök för att kunna få bort golvplankorna även i den delen av stugan.

 

Idag började vi ta bort desamma golvplankorna, fortsättning följer - kanske i morgon.

 

Efter snabblunch hemma och lite vila i fåtöljen for jag till Maria. Hon var nästan oförskämt glad och strålande. Roligt möta henne. Hon berättade att hon nu ska få en dos cellgift i veckan i åtta veckor. Gårdagens dos hade ännu inte fått några negativa effekter, men den var rätt svag också. Hon garderar sig dock och har beställt en peruk, anförtrodde hon mig.

 

Jag berättade för henne om alla som lovat be för henne. Vi pratade om dubbelheten att be om helande men likväl ställa in sig på döden. Att hoppet om evigt liv inte är ett andrahandsalternativ, utan bör vara den stabila grund som en kristen alltid står på. Eventuella helanden i det jordiska livet är snarare en bonus. Själv har hon inte förlorat tanken på ett mirakel.

- Många släktingar verkar tro att jag ska dö. Tror dom inte på mirakel, var en av hennes repliker.

 

Just nu är hon i full färd med att träffa gamla vänner. Förra helgen var hon till Skellefteå med sin äldre yngre bror.

De kommande två veckorna var det knappt att hon skulle kunna klämma in ett besök av sin far.

 

Tur att vi fick en stund (5 tim) tillsammans idag.

 

Tills jag uppfyllt min gamle kamrats önskan om någon notis på bloggen dagligen under ett helt år. Kanske snart dags börja räkna ner istället för upp.

 

Maria sms:ade idag och sa att hon nu fått första cellgiftsdosen.

 

???

 

Trodde det skulle börja först nästa vecka. Får höra när jag besöker henne i morgon.

 

Kom plötsligt ihåg att 325 är en av de vackraste och mest trösterika psalmerna i psalmboken.

 

 

 

 

 

 

 

 

kommenterade för en tid sedan min gamle kamrat på sin blogg att jag oftast bloggar nattetid. Precis före jag somnar. Nu säger vissa s k experter att man inte ska hålla på med mobilen precis före sänggåendet. Det skulle försvåra insomnandet. Tvärtom säger jag. Och kan nästan garantera att när jag lagt ifrån mig mobilen, släckt sänglampan och lagt huvudet tillrätta på kudden så sover jag inom några minuter.

 

Men ikväll ska jag först blogga om något viktigt. God vän från Göteborgs stift ringde idag och ville höra om läget och ge några tröstande ord. Men sen sa han också att han led med mig då han läst gårdagsbloggen och tagit del av mitt beklagade över min upplevda brist på blggskriveriämnen.

- Då kan du få göra lite reklam, var hans glada tillrop.

Och det han ville jag skulle göra reklam för var

 

www.kyrkligdokumentation.nu

 

Där finns mycket intressant för den intresserade. T ex div beslut i domkapitel och överklagandenämnd, så slipper varje enskild intressent själv begära ut handlingarna. Även div föredrag finns publicerade. Och t o m någon bok som nu är slut på förlaget.

 

Men det nya nu på slutet är att man även börjat lägga ut ljudfiler så man kan lyssna på diverse, inte bara läsa. 

 

Botanisera själv på hemsidan. Nu ska jag sova.

 

och funderar och funderar...

Men kommer inte på nåt att blogga om.

 

 

när jag avslutade blogginlägget med vad vi åt till middag (rökt röding) att jag skulle - för vilken gång i ordningen? - ge en passning till min gamle kamrat som tycker att jag inte har ett liv då jag inte har Facebook, att man mycket väl kan uppdatera - dvs bara berätta vanliga meningslösheter från det vardagliga livet - på en helt vanlig gammaldags blogg - Facebook är inte nödvändigt.

 

Och tur var väl att jag inte gjorde det. För då hade jag misskrediterat Facebook. Det jag skrev var nämligen inte sant. Det var rökt sik, konstaterade Simon när vi åt resterna idag. Han fick mig minnas att när vi senast köpte fisk från Rönnbäcks som varje vecka stannar till med sin försäljningsbil vid Korvgubben på Storheden då beslöt vi köpa något annat än rökt röding (som vi köpt flera gånger), så det blev sik istället. Konstigt att vi inte igår tänkte på att "rödingen" var vit i köttet. Men man kan ju inte tänka på allt.

 

När jag nu ändå är i kast med uppdateringar kan jag ju också berätta att ikväll mätte Simon och jag djupet i det hjulspår som finns precis framför min ingång. Skälet till de djupa hjulspåren är att bilister i "parti och minut" i åratal använt den tänkta gångvägen framför våra källarlägenheter som genväg när dom tycker sig ha nödvändigt bilärende till innergården vid huset bredvid. Tack vare ett upprepat telefontjat till HSB i klass med viss änka i en av Jesu liknelser om bönen, så lyckades nyinflyttade grannen längst bort få till stånd att en betongkloss placerades ut som hindrar genomfartstrafik. Det har sänkt biltrafiken fyra meter framför våra ytterdörrar från ibland 30/dygn till 0. Stor framgång och djup sinnesfrid för oss tre som bor i källarlägenheterna.

 

Men hjulspåren, de djupa, är kvar. Förra året lovade bostadsrättsföreningens ordförande att det skulle åtgärdas i sommar. Men inget har skett. Kanske för att han avgick och eventuellt utan komplett överlämning av pågående ärenden till efterträdaren.

 

Men nu ska nuvarande styrelse få bilder med uppmaning göra något åt saken.

 

 

Vid förra 40-dagarsnoteringen hade vi just fått budet att yngre dotter Maria drabbats av något allvarligt. Nästan exakt sex veckor sedan således. Det var nämligen en söndag afton som äldre dottern Sara ringde och bad mig fara upp till Maria på akuten.

 

Under de sex veckor som gått har jag knappt kunnat ägna tankarna åt något annat.

 

Ibland undrar människor hur man ska kunna bevara och behålla sin tro på Gud när något så allvarligt händer. Jag säger att det är precis tvärtom; det som uttryckts med orden när något allvarligt händer är det bättre att ha Gud än vara utan.

 

i Piteå var jag till idag men först på kvällen.

 

Mitt på dagen sms:de Maria och undrade om jag kunde komma. Hon saknade assistent. Jag for på stört  men väl där så hade en vikarie just kommit. Mitt erbjudande stanna och prata en stund avfärdades, hon ville vara ifred. Det respekterades givetvis.

 

Istället for jag till stan och efter kort ärende träffade jag vännen och kollegan Stefan Aro. Givande pratstund å parkbänk på gågatan. När vi skulle skiljas föreslog han att jag skulle följa till EFS Storstrand i Piteå där det var något slags inpirationsdagar och där präst som vi båda känner (i mitt fall kanske mer "vet om") skulle predika. Sagt och gjort. Efter snabb middag kom han och hämtade upp mig.

 

Då vi kunde jämföra kvällsmötet med både laestadianska gudstjänster och OAS-möten tyckte vi nog båda att det var lite "tunnt" och tendens till underhållning. Dock utnyttjade jag med glädje möjligheten till personlig förbön. Böneämnet vet ni. Då förbedjaren som bad med mig var en god vän sen många år från Luleå, var det extra glädjande. Vid kaffet efteråt träffade jag många vänner från OAS- mötestiden. Då jag berättade det s k läget lovade alla att be.

 

igen.

 

Blev det för Maria dag. Till dagkirurgin för att få den s k Venporten insatt. Jag följde henne för att kunna vara med som uppmuntrare. Men det hade jag inte mycket för. Blev mest väntan. Och det (numera redan) traditionella fikat efter varje sjukhusbesök orkade hon inte med, utan ville direkt hem och få vara ifred. Hon tog vanlig lokalbuss med sin assistent. Jag tog bilen och kunde handla lite åt henne på hemvägen.

 

Börjar det kännas som mer allvar för varje gång?

 

Svar: ja.

 

Fortsätter be.

 

på Sunderby sjukhus följde jag Maria till idag. Samtal om fortsatt behandling. Fika sen i caféet innan Maria med assistent tog Hk-buss till Piteå sjukhus där en "röntgen" (egentligen magnetkameraundersökning) av levern skulle utföras. Att den inte också gjordes på Sunderby sjukhus är väl en följd av regionpolitikernas behov visa väljare i hela länet att var de än bor ska de få någon liten smula av regionen.

 

Det var samma sak när min mamma på ålderns höst skulle få sin begynnande artros i knäet undersökt. Då fick jag först skjutsa mamma till sjukhuset i Kalix (7 mil enkel väg) för röntgen och senare till Piteå sjukhus (5 mil enkel väg åt andra hållet) för att möta en ortoped som gav sin bedömning utifrån röntgenbilderna. Kul att kunna ge sitt bidrag till den inomlänliga* regionalpolitiken.

 

Nå, när nu Maria åkt iväg för att ge sitt bidrag till utvecklingen i någon av kommunerna utanför Luleå, ringde jag god vän i Boden och inbjöd mig på besök.

- Jag är just borta men ska strax fara. Ta en liten omväg så hinner jag hem.

 

Sagt och gjort. Körde av i Norra Sunderbyn och tog färjan till Avan (fick bara vänta några minuter), södra sidan av älven till Hedenbron (dammbron var stängd) och strax i Boden. Där fick jag mat och kaffe, goda samtal och - givetvis! - bön.**

 

 

* Obs! Nyskapat ord som t o m min gamle kamrat måste uppskatta 

 

** Det - för mig - angelägnaste böneämnet kan nog kära läsarna gissa! Till kära läsare som saknar sådant som förr mer frekvent kunde läsas på denna ringa blogg (inte Ann O Nyms favoritämne, motorcyklar) såsom div kyrkokritik och undervisning i andeliga ämnen; jag har just nu 0 ("noll") inspiration till dylikt. Att vår 42-åriga (just nu om exakt en månad) dotter kan vara död inom några månader är så totalt obegripligt overkligt att allt annat (utom Jesus!) förlorar sin betydelse.

 

 

idag.

 

När jag om morgonen ätit min fil med müsli och druckit mitt glas juice, tog jag min vana trogen kaffet och mackan och tidningen och gick och satte mig i favoritfåtöljen i vardagsrummet och sade till mig själv: nu när du druckit kaffet ska du göra något nyttigt och inte bli sittande här hela dagen.

 

Vad hände? Inte förrän bortåt kl 15.30 rörde jag på mig (bortsett från att jag strax efter kl 13 släpade mig ut i köket och tog lite middagsrester till lunch). Ganska normal pensionärstillvaro således!

 

Men när jag väl kom i rullning så blev det ordentligt. Promenerade först till (ex-)hustrun som sitter i rullstol - nu t o m med brutet ben pga olycka. Ska vara gipsad i åtta veckor. Givetvis pratade vi om Maria och hennes situation. 

 

Hem tog jag andra, längre vägen, så det sammanlagt blev en av mina längre promenadrundor.

 

På aftonen kom Mats förbi en stund. Och sen tittade jag på Utrikesbyrån där koranbränningar diskuterades. Slutsatsen var väl att majoriteten av världens muslimer möjligen blir lite ledsna men helt saknar lust till våldshandlingar som i olika muslimska länder utförs av små extremistgrupper. Frågan ställdes också varför de muslimska länderna protesterar mot Sverige och inte också mot Kina som aktivt förtrycker sin muslimska befolkning, har rivit tusentals moskéer och håller ca en miljon i fångläger. 

- Flera muslimska länder är ekonomiskt beroende av Kina  men inte av Sverige, blev svaret.

 

har jag haft ikväll. I ena fallet blev jag uppringd, i andra fallet var jag uppringaren. I båda fallen var det personer jag vetat om respektive varit god vän med ända sedan gymnasiet. Den ene bor i Luleå och vi ses regelbundet, den andra finns i Uppsala och kontakten uppehålls genom sporadiska möten och telefonsamtal.

 

I båda samtalen var huvudämnet Maria, hennes sjukdom och hennes framtid. Eftersom båda är troende kristna så utlovades förbön. Och vi var överens om att fortsätta be om ett helandeunder - ända intill hennes sista suck. Att be att döden ska vika samtidigt som man förbereder sig för att dö är inte konstigare än att ha säkerhetsbälte samtidigt som man kör försiktigt i akt och mening att inte krocka; eller att brandförsäkra huset men ändå räkna med att det varje dag står kvar när man kommer från jobbet.

 

Kära läsarna inbjuds till fortsatt förbön - utan om och men.

 

Då tänker jag på psalmen i psalmboken med det numret: