Torbjörn Lindahl

har avlidit så jag i tidningen i slutet av veckan. 

 

Han var ett år yngre än jag och vi lärde känna varandra något år in på 70-talet då vi båda var aktiva i KGF, Kyrkliga gymnasistförbundet. Han från Växjö stift, jag från Luleå stift. Bl a blev vi båda invalda i den grupp som planerade KGF:s riksmöte i Örnsköldsvik 1974. Även min gamle kamrat var med i gruppen. Helt ense var vi väl inte I alla stycken. Anders mer Växjö-högkyrkligt präglad och vi mer norrländskt lågkyrkliga.

 

Vi blev präster i varsin del av landet ungefär samtidigt men efter ca tio år lämnade han prästämbetet och anslöt sig till Livets ord.

 

Bara ett fåtal gånger har vi senare mötts under åren. Har alltid respekterat honom som kunnig teolog. Och har läst ett flertal alster av honom bl a Guds ord räcker (om skäl varför man inte bör konvertera och bli katolik) och HBTQ och Bibeln - svärdet genom svensk kristenhet. Den senare boken mycket angelägen i vår tid.

 

 Frid över hans minne.

 

 

med de koptiska vännerna igår eftermiddag ledde idag till två hemkommunioner, de sjukas smörjelse till två personer och en välsignelse av ett hem. Det var - välsignat! En del av skeendena tolkades till arabiska. Tur att man från laestadianska sammanhang är van tala med tolk. 

 

Var det någon som tänkte att man upphör vara präst när man går i pension? Sluta med det i så fall.

Idag träffade jag i verkligheten min vän (Anders Joelsson) som var huvudperson i gårdagens bloggpost. Vi möttes för kaffe på Friends och kunde till vår glädje sitta utomhus i solen.

 

Mindre glädje var dock att Mats inte var med. Jag hade ringt i förmiddags och berättat om gårdagens trassel och att vi igår sagt att vi tar en kaffe "i morgon", dvs idag och bjudit honom ansluta, vilken han gärna gjorde. Men när Anders och jag stod och väntade på Mats vid samma plats där jag igår fåfängt väntat på Anders, så kom ingen Mats. Snabbkoll via telefon visade att Mats vid min redogörelse för gårdagens krångel uppfattat att vårt beslut igår att "i morgon" ta en kaffe inte syftade på idag utan på i morgon räknat från idag. Alltså kom han inte. Är det igår, idag eller imorgon? Just nu alltså?

 

Men värdefullt möte ändå. Särskilt som vi fick träffa två kristna från Egypten som ibland dyker upp i Hertsökyrkan. Nu hade mannen sin gamle far med. Vi har träffats flera gånger förrut och trots att han numera inget ser kunde vi kommunicera med handslag och via tolkning. Jag hälsade den gamle med Ef 1:17-19 vilket sonen läste upp för sin far på arabiska. I morgon ska vi träffas i familjens hägn och fira morgonmässa innan den gamle flyger tillbaka dit han bor i södra Sverige.

 

Fin dag.

 

Tyvärr avslutades den med ett bud som man som präst känner sig ytterst tveksam - milt sagt! - till. Fick nämligen del av programmet för helgens sensommar-stormöte i Liviöjärvi. Där är det planerat att nattvardsgudstjänsten skall ledas av en av lekmannapredikanterna. Det blir i så fall första gången i den svenska tornedalslaestadianismens historia. Ett stort steg således.

 

Förra gången det var stormöte i Liviöjärvi planerades också först lekmannaledd nattvard, men i sista minuten drogs det tillbaka och dåvarande kyrkoherden Kaarlo Kult inkallades. Liviöjärvi är en av två tornedalslaestadianska fridsförbund som en tid tagit även nattvardsförvaltningen i egna (lekmanna-)händer. Det andra är Haparanda, men när man förra året hade stormöte där lät man likväl en av församlingens präster leda mässan. För att inte bryta hela rörelsens hittillsvarande ordning.

 

När det var aktuellt förra gången (men till sist inte blev av) skrev jag här på bloggen att om lekmannaledd nattvard blir verklighet så återstår inget annat än uppmana människor inte deltaga. Det gör jag nu. Att avstå stormötet helt är givetvis svårt för alla dem (de flesta?) för vilket ett stormöte numera i praktiken är en jättestor släktfest. 

 

Men mina kontakter inom rörelsen under många årtionden säger mig att det finns åtskilliga som önskar att de sista banden till det kyrkliga arvet inte ska slitas sönder.

 

Vänner bland kära läsarna som känner det så: låt er inte oreflekterat föras till något ni innerst inne inte är bekväma med eller saknar inre övertygelse om. Delta hellre i övriga stormötet men avstå lekmannaledd nattvard. I alla andliga sammanhang gäller: är man osäker ska man avstå. Det är inte rådligt handla mot sitt samvete.

 

Dock inte pga någon tveksamhet från de aktuella vännernas sida. Nej, det var de s k omständigheternas fel - och kommunikationens.

 

God vän har varit borta en tid. Har inte gått att nå via telefon eller SMS. Så här alldeles på slutet började jag frukta: Han ligger väl inte i sin lägenhet med stroke, oförmögen till kontakt?

 

Men det var falsk oro visade det sig. Om förmiddagen fick jag ett glatt sms om att han varit på retreat och därför haft all kommunikation avstängd. 

 

"Jag är hemma..." läste jag och glad ihågen frågade jag om vi ska mötes "och ta en latte". Positivt svar och mötesplats bestämdes till Smedjan kl 13. För ovanlighetens skull var god vän inte först på plats så efter knappt tio min sms:ade jag "Är du någonstans?"

 

- På tåget mellan Stockholm och Arlanda, kom svaret snabbt.

 

=???

 

Bäst kolla tidigare sms.

- Jag är hemma ikväll, stod det.

 

Så när jag föreslagit möte hade han förutsatt att det gällde i morgon. Och i morgon blir det. Trodde först mig vara upptagen dagtid, så då svarade han "men vi ses i kyrkan i morgon kl 18".

 

=??? (2)

 

Då visade det sig att mitt sms från i måndags med inbjudan till förbönsmässa "i morgon" hade han sett först nu! Och då det sedan visade sig att mitt engagemang i morgon var struket så bestämde vi - och nu är det klart: vi ses i morgon och tar en latte.

 

firade vi i kyrkan ikväll. Mats celebrerade. Stefan Aro predikade. I samband med kyrkans förbön lade Mats in momentet där han smorde Maria med olja enligt Jak 5 - följde ordning ur katolska bönboken Oremus - och sedan var vi flera som bad med handpåläggning.

 

Lite OAS-stuk på gudstjänsten - i varje fall om vi tänker på alla som deltog. De flesta har varit med i många oas-sammanhang. Men vissa typiska oas-ingredienser - t ex lovsång och flaggor - saknades. Vi sjöng helt vanliga psalmer ur psalmboken. Lika uppbyggligt det.

 

Fin gudstjänst.

 

Efteråt blev det enkelt kyrkkaffe där fr a Maria själv fick knyta värdefulla kontakter. Mitt ursprungsförlag var bara saft och en kaka på stående fot i hallen, men Maria sa vuxna vill ha kaffe! Och så blev det. Givande få sitta ner och dela även gemenskapens sakrament. 

 

16 deltagare räknade jag till. Tack alla som på olika sätt ställde upp. 

 

om andliga ting blev det med svärsonen ikväll. Eftersom han och familjen ger sig av söderut på onsdag kunde det inte, som förra veckan, ske på Mats' och min ordinarie bastudag. Men eftersom det var mindre än en vecka sen sist kunde vi uttala den replik som Mats och jag alltid inleder våra bastukvällar med:

 

Efter bastun blev det bl a tal om hur Gud kan nå och kalla en människa till Guds rike. Gud kan ha olika ingångar i en människas liv beroende på hennes personlighet. Vilken av hennes själsförmögenheter ligger mest lättillgänglig? Är det känslan, viljan, samvetet eller förståndet? Och vilken av dessa sätter mest sin prägel på personen?

 

Är det känslan så kanske ett avgörande steg på vägen till tro är någon form av upplevelse, erferfarenhet. En människa präglad på det sättet kan lätt uppfatta andra kristna som likgiltiga.

 

Om huvuddragen i personligheten snarare är viljan så kanske "komma till tro" mer präglas av beslut: "äntligen bestämde jag mig". Då kanske också andra kristna uppfattas som obeslutsamma.

 

Om det avgörande i en människans omvändelse erfarits i samvetet -  Gud har gett min oroliga skäl frid genom förlåtelsen - så kan det bli det präglande. Och andra utan lika stark samvetsupplevelse kan uppfattas som oengagerade

 

Om förståndet varit Guds huvudingång och människan i huvudsak övertygats av argument så kanske andra uppfattar personens tro som intellektuell och teoretisk, medan man själv tycker andra kan vara för ointresserade av djupet i tron.

 

Roligt få tala om detta igen. Två gånger har jag berört det ordentligt i predikningar. Dels i inledningspredikan vid OAS-möte i Älvsbyn 2007 (eller 2008?) under temat Du grep mig och blev mig övermäktig och dels vid ELM-BV Syd sommarmöte några år senare.

 

Min huvudtes är väl att även om Guds ingångar i människors liv kan vara olika pga personlighet så måste Gud på sikt genom sitt ord få beröra åtminstone något av alla själsförmögenheterna. Hela personen måste bli berörd i hjärtat.

- - - -

I morgon (tisd 25/7) kl 18 firar vi en mässa med förbön för Maria som redan i över halva sitt liv varit rörelsehindrad och och rullstolsburen och nu på detta drabbats på ett sätt som kan vara mycket allvarligt. Kära läsare (och andra) som är bedjare får även vara med oss även om det blir på avstånd.

 

Igår. Då jag skrev att man ska tiga ihjäl idioterna som håller på och bränner religiösa skrifter. Idag i Dagen kunde man läsa om en i Danmark som skulle tända eld på thorán och en bibel. Ingen uppmärksamhet - mer än av en fotograf tydligen. Det fanns nämligen ett kort av en ensam man med Bibel i hand och en tändare.

 

Ändå hade tydligen brännaren kontaktat alla stora medier i Danmark och försökt väcka intresse för saken. Men ingen hade nappat.

 

Rätt så! Tig ihjäl dem.

 

och annat ohyfs pågår i landet. Och väcker reaktioner. Myndigheter kan inget göra eftersom det inte finns lagrum för att förbjuda det. Om någon skulle vilja bränna en Bibel skulle jag absolut inte förespråka förbud.

 

Däremot kan man ju diskutera om allt som är tillåtet ska vara tillåtet exakt överallt. Jag menar det är tillåtet att pissa, men inte på offentlig plats där det kan uppfattas som förargelseväckande beteende. Det är tillåtet vara berusad men kommunen kan ha regler om var man inte får ragla omkring för då kan man bli gripen av polisen för fylleri. Då borde det vara möjligt resonera som så: att bränna en koran är tillåtet men bör inte ske på platser där det kan provocera särskilt, t ex nära moskéer och länders ambassader. Motsvarande för ev bibelbränning nära kyrkor osv. Generella lagar är kanske svåra men polisen borde mer kunna ta hänsyn till "provokationsfaktorn" vid tillståndsgivning.

 

Å andra sidan får det ju inte bli så att de grupper i samhället som är mest våldsbenägna eller har störst möjlighet få anhängare i Pakistan att ränna omkring och bränna bilar får lättare till lagskydd än andra.

 

Sedan är det också en fråga om uppmärksamheten. Om inga privatpersoner var där, om inga tidningar och TV-kameror var på plats, hur kul skulle det då vara att i ensamhet bränna en koran? Jag tänkte på detta för några år sedan då Nordiska motståndsrörelsen skulle marschera i centrala Boden. Enorm uppmärksamhet och massor med "motdemonstranter". Tänk om nazisterna fått genom stan helt ensamma, ingen publik och inga motdemostranter och i tidningen bara en notis i en enspaltare på fyra cm att NMR gått genom Boden men ingen brydde sig

- Hur kul skulle det vara på en skala, skulle min äldre dotter sagt.

 

 

hos dottern Maria. Hon sa "det är nånting som försökt döda mig fyra ggr och nu ska det försöka igen", men samtidigt kunde hon skratta. Så värsta chocken är väl över. Innan jag for och vi bad en bön påminde jag henne - en påminnelse vi alla behöver - om apostelns ord om vi lever eller dör hör vi Herren till. 

 

Äldsta dotter med familj har idag varit och tittat på hus i Boden. De avser flytta upp från Stockholm. Vore roligt återigen vara hela familjen på hemmaplan.

blev det ikväll. Med svärsonen som är på besök. Lite bastuabstinens har jag då Mats flyttat ut till stugan. Under "vinterhalvåret" (ca åtta månader) bastar vi varje vecka.

 

Annars präglas dagarna av tanken på dottern och hennes öde. Även om det skulle  finnas lämplig behandling att få så.är hon funderande över om hon kommer orka med det - både kroppsligt och psykiskt.

 

Förbön tillåten.

 

F ö är min svärson en ytterst trevlig ung* man. Glad att ha fått honom in i familjen.

 

F ö (2) ringde jag idag till Missionsprovinsens biskop, Bengt, och bad att få bli befriad från uppdraget hålla oration på prästmötet i september, vilket beviljades (1 Tim 3:5). Mina (ev) krafter behövs nu på annat sätt. Jag lovade att det jag planerat säga eventuellt i en framtid skulle kunna bli en (förkortad) artikel i något lämpligt forum.

 

 

* en bit över 40!

 

Delvis regnig dag. Gästande familj kom ner från Mats' lägenhet och åt hamburgare till middag.

 

Senare på kvällen tog jag käppen och gick fram och tillbaka till Kvantum och handlade det goda hembakade bröd som de alltid säljer för halva priset efter kl 21.

 

Kul att få ha barnbarnen i huset.

Bara drygt 80 dar kvar således. Men på den tiden hinner man ju jorden runt enlig Jules Verne. Men om jag gjorde de återstående 80 dagarna av detta beting till en reseberättelse från min jordenruntresa skulle det säkert bli intressantare för kära läsarna.

 

Men nu åker jag inte bort. Just nu behövs hela familjen vid yngre dotterns sida. Stor glädje att äldre dottern med familj just planerat in en tids vistelse i staden. Precis som i fjol får de låna Mats' lägenhet och parkeringsplats. Jag brukar ofta säga att gemenskapen mellan två systrar är ett mysterium som utomstående (t ex en fader!) inte har förmåga ha någon insikt i.

 

Kära läsarna får gärna var med i förbön (se gårdagen).

 

blir det idag.*

 

* men nå't måste jag ju skriva för att uppfylla min gamle kamrats önskan om ett blogginlägg varje dag.

med kyrkstuguarbetet. Inte med superfart. Simon och jag är där tre dagar i veckan och oftast inte mer än 5-6 timmar/dag. Men något rör det på sig. Även idag tog vi en promenad, dels till Hägnan för kaffe på café Fägnan och dels genom centrala delen av kyrkbyn. Där träffade vi på två unga män som jobbade på en stuga. Att arbete pågått har vi sett flera gånger men först nu fick vi chans se dem som utförde det. Vi stannade till och pratade med dem. Anmälde vårt intresse få hjälp med vår stuga, fick information om hur mycket bidrag man kan få vid renovering; 75 % för arbete med timringen, 25 % för kostnader för ytterpanelen. Efter semestern hör de av sig och kommer och inspekterar vår stuga och lämnar offert så vi med den som grund kan söka bidrag. Det är reparation av timringen vi behöver hjälp med, ytter- och innerpaneler klarar vi själva.

 

Så glada blev vi att vi inspirerades tänka framåt och började fundera på den kommande invändiga målningen av golv, väggar och möbler och for förbi färgaffär och lånade hem färgprover. I morgon far vi tillbaka och väljer färg på plats.

 

Vi har nog en aning om hur vi vill ha det...

 

blev det under några timmar i kyrkstugan idag.* Även grannen mitt emot var utan ström hörde vi. Vi märkte det när vi skulle slå på kaffebryggaren. Istället tog vi en promenad till friluftsmuséet Hägnan och fikade där. Väl där kunde vi också titta på färgval på de målade golven och väggarna i de gamla byggnnaderna. Lite idéer inför fortsatt stugrenovering således. Vi börjar väl ana vilka färgskalor som blir aktuella när penslarna en gång ska fram. Ett vet vi dock: golvet i stora rummet blir (troligen!) inte gult som nu. Däremot kunde kanske den konstnärlige sonen måla en trasmatta, precis som på Café Fägnan

 

Redan innan vi gick hade jag ringt Luleå Energi och anmält felet. Och se, när vi kom tillbaka var där några jobbare som gått lös på ett elskåp en bit bort. 

- Om ca två timmar är det fixat, fick stuggrannen veta när han frågade.

 

Eftersom det det inte var fixat när vi beredde oss för hemfärd valde jag tömma kyl och frysfack för transport till hemmet. Men just som allt var tömt började lampan i kylen lysa. Jag ropade genom öppna köksfönstret till en av montörerna som som nu befann sig vid grannstugan och fick beskedet att nu skulle inte min stuga bli strömlös igen. Alltså blev det att packa in allt igen.

 

Väl hemma snabbt till stan där vi mötte äldre sonen på lokal och fick trevlig middagstid tillsammans.

 

 

* att ha elström i kyrksuga är naturligtvis lika oäkta som elverktyg men min förste chef (kh Folke Sjöberg) berättade att man under 70-talet beslöt tillåta el i stugorna. Säkrare ur brandsynpunkt än om alla skulle värma sin stugor med hjälp av gamla spruckna eldstäder. Hundratals kyrkstugor står mindre än en halvmeter från grannstugan. En eldsvåda vore en katastrof.

 

brukar jag alltid notera trots att det ligger omotiverat utslängt mitt i sommarlovet då inget händer. Måste var något undermedvetet från barndomen - ni vet den där tidsperioden i livet som man alltid kan skylla på så fort något blir tokigt i vuxenlivet.

 

För min del var det nog så att den här tiden på året alltid var aningen ångestfylld eftersom jag varje år vid denna tid tvingades genomleva den knappa fyramånadersperiod då min - normalt jämnårige - gamle kamrat plötsligt helt oförklarligt var ett år äldre än jag. Orättvist! Jag kan dock inte erinra mig att han någonsin på ett otillbörligt sätt utnyttjade det årliga fyramånadersövertaget genom att t ex reta sina kamrater för att dom var småglin. Nej, den gamle kamraten var alltid en god kamrat.

 

Så min årligt återkommande sommarlivsångest kan jag inte beskylla honom för. Nej, den kom inifrån. Men just denna tid på året kom en ljusning - en försmak av himmelens gläde om man ska tala med Laestadii språk; jag insåg (efter tre veckor som ett år yngre - ofattbart lång tid i ett barns liv!) att om tre månader är ordningen återställd och vi är jämnåriga igen, som det ska vara. 

 

När jag nu återkallar barndomens upplevelse av att inse att det finns hopp och något att se fram emot, så kom det för mig någon strof ur en psalm. Melodin fanns men inte begynnelseorden. Hur skulle jag återfinna den? Ingen annan utväg än att gå igenom avdelningen Pilgrimsvandringen i psalmboksregistret och testa melodin på alla. Och ja, jag fann den: ps 299 (nuv ps bok) Ur djupet av mitt hjärta. Men till min besvikelse bara tre verser. Mitt minne av psalmen är betydligt fler verser.

? 

Var nära kontakta vännen Andreas och be om hjälp. Han har ju allt som liknar psalmer på ena handens fingrar. Men jag borde nog kolla gamla psalmboken först. Där heter den "I djupet av mitt hjärta" och har fem verser (ps 595). V 1 och 2 rätt lika i de olika utgåvorna, vers 3 starkt bearbetad i nya psalmboken men V 4 och 5 saknas helt i nya. Katastrof! Det är ju i de verserna som hoppet lysa fram. 

 

Och här fann jag versen som lindrar min årligen återkommande livsångest när jag kan inse att om blott "en liten tid" är jag återigen lika gammal som min gamle kamrat:

 

Se, målet härligt lyser i fjärran o Guds stad,

Min längtans borg, där synd och sorg

Och nöd, som jorden hyser, jag snart förgäter glad,

Se, målet härligt lyser i fjärran, o Guds stad.

 

Den här psalmen fick man sjunga rätt ofta under de första präståren. Det hände icke sällan att den önskades på begravningar - ofta i EFS-familjer. Problemet var att melodin i psalmboken och Sions toner inte var identiska rakt igenom så menigheten följde inte konsekvent organisten. Ena melodin var enklare, den andra krångligare (tyckte jag). Eftersom det nu är försent leta efter melodipsalmbok och melodi-gamla Sions toner så lämnar jag detta nu i trygg förvissning om att vännen Andreas kan reda ut saken😊

 

Arbetsdag i kyrkstugan. Samma glädje se Simon i arbete med yxan. Och samma saknad att min insats alltmer blir åskådarens. Men vad ska man göra åt det?

 

Nästa gång vi är där blir vi nog färdiga med lagningen av de tre tum tjocka och ca 40 cm breda golvplankorna på de ställen de angripits av småkryp. Det har tagit sin tid. Beror delvis på att Simon vill hugga ut alla bitar där det ska lppas och lagas. Elsåg - som i vissa fall skulle kunna brukas - är inte äkta i en gammal kyrkstuga som kan vara från 1700-talet, anser han.

 

Tänk om det resonerades likadant i kyrkolivet: s k inklusivt språk är inte äkta i en liturgi som har sina rötter i 2000 år gammal mylla.

 

heter en nyskriven artikel jag blev tipsad om idag. Författad av prästen, docenten Folke T Olofsson. Du finner den på www.kyrkligdokumention.nu. 

 

Klart läsvärd skulle jag väl säga. Handlar både om fäders viktiga roll i samhället och om den brist på fäder som ger många pojkar en osäker uppväxt med många negativa följder.

Men fokus är kanske mer på det faktum att Fadern nu är på väg fasas ut även i kyrkolivet där alla förment patriarkala och hierarkiska ord och uttryck i samband med "Gud" ska tas bort i liturgin och böner.* 

 

Givetvis berör han den s k ämbetsfrågan också, dvs frågan om det spelar någon roll om prästen är man eller kvinna. Givetvis gör det det. Prästen är ju en ikon (bild) av Sonen - och därmed även av Fadern.**

 

Även tar han upp Jungfru Maria, Guds Moder. Om inte hon får sin rätta plats i kyrkans liv kommer något alltid att halta.

 

Var god läs!

 

 

* dock märker du inte detta i Hertsökyrkan. Där håller vi oss till det gamla.

 

** där fick jag som gammal s k kvinnoprästmotståndare vatten på min kvarn.

 

är en av psalmerna (510) i "nya" (bara 40 år gammal!) psalmboken. Uppskattar särskilt en rad i första versen:

 

Innan natten kommer vill jag tacka 

för den dag du gav, dem som jag mötte.

För ett liv som mognat något

Herre, vill jag tacka.

 

Det jag alltid särskilt tänk på är detta att tacka "för ett liv som mognat något".

 

Det måste inte alltid vara stora himlastormande upplevelser. Om mitt liv bara mognat något får jag vara tacksam.

 

Dessutom är ju melodin till psalmen oerhört fin.

 

Tog efter lunch en promenad till stan med rollatorn. Ärendet var till urmakare för att laga mitt klockarmband. Väl där ringde jag god vän ur gudstjänstförsamlingen och undrade om vi skulle mötas för en kopp kaffe. Då han redan satt på le Croissant med annan vän "som du också känner" så erbjöd han mig ansluta. Intressanta samtal som alltid. Då de båda lyssnat på predikningar från stormötet antingen live eller via Youtube fanns en del samtala om. Då den tredje personen är uppvuxen i en av de starka laestadianska byarna i Norrbotten kunde vi andra två, som mött "väckelsen" först i vuxen ålder, få lite inside information om livet "bakom kulisserna" i laestadianskt dominerade byar och släkter. Inget radikalt negativt (tillägger jag eftersom jag anar tron på skvaller hos någon läsare). Jag noterar bara - samma sak har jag upplevt i relation till den västlestadianska församlingen - att den som är uppvuxen inom rörelsen vågar vara mycket mer kritisk t ex mot vissa predikanter än vad vi "utifrån" komna vågar vara.

 

Stöd fick jag också för min (igår här på bloggen framförda) tanke att man borde ha längre matpauser och färre predikningar så man kan undvika oskicket att lika många sitter och fikar som de som lyssnar till predikningarna. Och att predikningarna i många fall bara fungerar som "bakgrundsmusik".