Miniprästkollegium

har jag varit på ikväll. Det kan man väl säga. Mötte gammal vän som blev präst fyra år efter mig. Dock jobbade han inte som präst så väldigt många år. Han lämnade prästjobbet och svenska kyrkan och blev katolik och sedan katolsk präst. 
 
Nu är han i Luleå och ledde lördagskvällens mässa i katolska kyrkan. Alltså var jag där. Mer för hans skull än för mässans, tvingas jag erkänna. Men mässan var fin att vara med på och en tänkvärd predikan. Att vi uppmanades be om ett visst helgons förbön störde mig inte. Om sagda helgon vill be för mig får hon gärna göra det.
 
Men huvudsyftet var alltså att träffa vännen prästen så efter mässan promenerade vi till liten trevlig eritreansk restaurang (tidigare omnämnd på bloggen) och åt en bit mat och drack något gott till. Och samtalade! Det var ju det huvudsakliga ändamålet med vårt möte. Mycket om gemensamma erfarenheter och vänner. Och om läget i kyrkan, mest om svenska kyrkan.
 
Vi försökte också (på mitt förslag) jämföra våra kyrkors tro och själavårdspraxis genom följande tänkta exempel:
Man får som präst kallelse till en människas sjuk-(döds)bädd. En människa som är döpt kyrkomedlem vill förbereda sig för evigheten efter ett liv utan särskilt aktiv tro. Vad skulle vi göra?
Min katolske väns svar: ta emot den sjukas bikt, ge förlåtelse och erbjuda kommunion (nattvard). Och eventuellt de sjukas smörjelse.
Mitt svar: ta emot bikt, ge förlåtelse och ge nattvarden.
 
Den viktigaste skillnaden oss emellan var att han skulle ha med ett redan konsekrerat nattvardsbröd och ge kommunion utan helt mässfirande; jag skulle ha med bröd och vin och fira en enkel mässa. Men i princip samma sak: syndabekännelse, förlåtelse och nattvard.
 
Så vad är egentligen den avgörande skillnaden mellan våra kyrkor? Vad är det som gör att vi "protestanter" så tålmodigt och uthålligt måste hålla fast vid vi-har-rätt-och-ni-har-fel i förhållande till katoliker trots att vi i det avgörande läget erbjuder människor exakt samma sak?

Kommentarer
Postat av: Andreas%2520Holmberg

Med risk att det blir långt igen:

Jag skulle vilja gå så långt (!) som att säga att VARJE evangelisk präst bör följa sin romerske kollegas exempel (samt flera gamla Efs-predikanters!) och bära med sig en liten flaska olja för att kunna följa Jakobs exempel och smörja sjuka eller döende. Det har välsignelse med sig oavsett om den sjuke står upp igen här i tiden eller till evig glädje på den yttersta dagen. Gärna ÄNNU större likhet med Roms praxis i det här fallet alltså!

Men reformatorerna har heller ALDRIG velat påstå att Rom har fel i ALLT (det är alltför lätt att vi falskeligen låter påskina något sådant om reformatorerna). Det är ju bara att läsa bekännelseskrifterna och se hur det regelbundet konstateras att på den och den punkten är vi ense med våra "motståndare". Att diskussionen främst gäller de avsnitt där vi INTE är överens måste nog ses som ganska naturligt (det var ju där Roms kritik eller rent av fördömanden också sattes in).

Den gamla traditionen att vid dödsbäddar fokusera på den Korsfäste beröms ju uttryckligen av Martin Luther (även om han undrade varför detta inte kunde ske lika tydligt tidigare i livet). Och om det åkallande av Maria även vid dödsbäddar som Melancthon kritiserar i apologin nu har inskränkts till förmån för åkallandet av Herrens namn är det ju bara bra (fast varför skulle det egentligen, när det är så vanligt i completorier och vid mässans avslutning, där det t.o.m. sjungs lovpsalmer riktade direkt till Maria?):

"26] Några av oss har bevittnat, hur en lärare i teologi, som låg för döden, en munk, som även var teolog, kallats till tröst. Denne bad ideligen för den döende blott denna bön: Nådens moder, skydda oss för fienden, och upptag oss i dödens stund. Joh. 16:23 Matt. 11:28 Jes. 11:10 Psalt. 45:13 Psalt. 72:11, 15 Joh. 5:23 2 Tess. 2:16f. 27 Även om vi kan medge, att den saliga Maria ber för kyrkan, så frågar vi: upptar hon själarna i dödens stund, besegrar hon döden, levandegör hon? Vad gör Kristus, om den saliga Maria gör detta? Fast hon är värd den största ära, så vill hon likväl inte jämställas med Kristus, utan hon önskar, att vi ska betrakta och följa hennes exempel." http://efsidag.blogspot.se/2015/10/melanchton-gastbloggar-infor-allhelgona.html - Logosmappen är under omgörning, därför kan jag inte hänvisa direkt till källan).

Men även om vissa missbruk utan tvivel dämpats sedan reformationen (medan Svenska kyrkan hittat på egna nya), är vår bekännelses text om åkallandet av helgonen tyvärr fortfarande aktuell. Låtsas inte som om problemet gällde tron att de saliga döda ber för oss (visst får de! och visst medger vår bekännelse att de kan!) - problemet gäller huruvida vi ska åkalla dem, anropa dem, och BE om deras förbön (vilket i Marias fall ju tämligen ofta övergår i lovprisning och direkt bön om att hon ska skydda oss, värna oss, bevara oss, visserligen - i princip - genom sina böner men som det låter i praktisk anropsutformning väldigt likt exempelvis Psaltarens anrop till Gud (den approberade kyrkoläraren Bonaventuras Maria-böner men även högst vanliga Maria-antifoner i stora tidegärden visar ju särskilt tydligt hur det kan gå - liksom följande "offertoriepsalm" som tyvärr sjöngs i Iggesunds S:ta Maria förra lördagen https://holtter.wordpress.com/2016/10/03/mariahymn/

Svar: Ja, käre vän, det blir ju så att hur du än inleder med att uttrycka något positivt om Rom så "måste" det alltid sluta med något kritiskt. Och det är just detta fenomen som jag alltmer ifrågasätter. Det gäller aldrig andra samfund. Om jag skulle skriva något positivt om t ex pingströrelsen och ifrågasätta något av traditionell kritik mot densamma rörelsen så skulle det aldrig på samma enhetliga sätt förekomma att några ändå till slut måste visa på något negativt. Vad är det för "sjuka" som gör att sista ordet om katolska kyrkan alltid måste vara något kritiskt? Jag har ställt frågan förr men aldrig fått något vettigt svar.
Torbjörn Lindahl

2016-10-16 @ 10:27:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0