Torbjörn Lindahl

Det gör jag. Och mer och mer för varje år som går. Jag är ju uppvuxen under en tid då kanske en gång i månaden möjligen var det som normalt erbjöds i de flesta församlingar. Sedan har nattvardsfrekvensen sakta men tydligt och stadigt ökat. Och på de platser där jag själv tjänstgjort har jag aktivt bidragit till den utvecklingen. Dock har jag - enligt egen uppfattning! - gått försiktigt fram. Andra anser kanske att jag gått för snabbt fram. Sedan har kanske inte alla varit lika säkra på var slutmålet är; det som jag anser vara söndaglig mässa.

 

Ett viktigt steg på vägen för mig personligen var den Israelresa jag var med om för drygt åtta år sedan. Vi som åkte på resan bestämde oss för att vi slulle fira mässa varje dag. (Första veckan var vi två präster som delade ansvaret, andra veckan var jag ensam, ty kollegan hade bara planerat vara med en vecka). När vi då firat mässa i kanske fyra dagar i sträck, då började några av oss - inklusive jag själv - bli lite less. Vi kände som att "nu orkar vi inte mer". Vi beslöt dock att hålla mässfirandet igång (deltagande givetvis frivilligt). Och nu får jag tala bara för mig själv! Jag var tvungen att fundera över vad var det som gav känslan att man inte orkade? Att det skulle vara arbetsamt med mässa ofta? Och jag kom fram till att det beror på förväntan att man måste känna något särskilt. Firar man mässa mer sällan kan man ju ägna tid och kraft åt att känslomässigt "ladda upp" inför mässan. Och upplevelsen att det var en "bra" eller "välsignad" nattvardsgång blir beroende av vad man "känner" och upplever. Firar man mässa ofta orkar man inte med sådana ständiga känsloupplevelser. Alltså fick jag där i Svenska teologiska institutets kapell i Jerusalem inse - och jag tvingas här erkänna att det tog mig 55 levnadsår varav 29 prästår att på allvar inse det - att värdet i mässan ingenting har att göra med vad jag känner och upplever utan bara med det att Kristi kropp och blod räcks och mottas, för dig utgiven, för dig utgjutet. 

 

Och när vi då fortsatte att dagligen fira mässa och jag kände mig kall och stum utan några fromma känslor, då fick jag efter några dagar på ett helt nytt sätt erfara hur mässans välsignelse inte ligger i känslor och upplevelser, inte heller i gripande psalmsång och god predikan, utan just bara i det välsignade brödet och vinet. 

 

Så numera är en helg utan nattvardsgång i praktiken nästan en förlorad helg. Att medvetet söka sig till den kristna gemenskapen "bara" för att höra predikan (om mässa finns inom räckhåll) det är som att byta ut söndagsmiddagssteken mot hårdbröd.

 

Och på senare år har jag också försökt öva mig i ett nytt medvetet sätt att leva med i liturgin (när jag själv inte celebrerar); jag står upp under hela nattvardsliturgin, fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O, Guds Lamm" och jag försöker att hela denna stund blunda och bara lyssna på prästens böner (som man lär sig utantill om man går ofta) och läsa/sjunga alla församlingssvar utantill så jag slipper öppna ögonen och stirra i en agenda. Prova själv. Det ger en oerhörd inlevelse i mässan. Om dessutom predikan är åtminstone acceptabelt bra då ger en komplett högmässa en sådan andlig mättnad att den utan vidare lätt uppväger flera timmars lyssnande i ett bönhus. Jag tror mer och mer att katolske prästen Anders Piltz har rätt när han säger att den oerhörda predikosjukan i lutherska sammanhang beror på att vi firar mässa för sällan. Vi måste helt enkelt med prat ersätta den välsignelse Kristus kan ge oss fysiskt i mässan.

 

Men för en rätt mässa krävs rätta präster som firar mässan på rätt sätt. Hur länge kommer det att finnas? Och vad gör vi när - OBS! "när" (om nuvarande utveckling i svenska kyrkan fortgår utan ändring) inte "om" - det inte längre finns? 

En vecka kvar av semestern. Nästa tisdag är jag i selen igen. Har jag då njutit av semestern? Vilat? Det är frågan. Latat mig i alla fall.

 

Vad händer nu när jobbet börjar? Inget särskilt. Allt rullar på som det brukar. Eller dyker det kanske upp något särskilt som jag ännu inte är medveten om? Roligt vore ju det i så fall. Eller tråkigt. Det beror ju på vad det är. Hellre roligt än tråkigt, naturligtvis. 

 

När jag tänker på roligt inser jag att jag saknar Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp; gruppen som alltid har roligast. Och är vettigast. Under semestern har jag läst (i vart fall ögnat igenom) årets kyrkomötesmotioner. Som vanligt bara motionerna från Frimodig kyrka som är värda stödja. (Jo, det var nog en motion till som jag skulle kunna tänka mig att ge bifall, men nu minns jag inte vilken det var). Fredrik Sidenvalls (FK) motion om Luthersk öppen kyrkosyn var intressant. Väl värd att läsa. Om inte annat så för den utförliga motiveringens skull. Där fanns mycken kunskap att hämta.

 

Andra motioner helt ointressanta. Några idiotiska. Representanter från ett stift vars domkapitel fått bakläxa av överklagandenämnden vill givetvis ändra i Kyrkoordningen så att dess domkapitel i efterhand får rätt. Motionen om att nyprästvigda i fortsättningen ska lova villighet sammanviga i äktenskap även par av samma kön, är dels ett flagrant löftesbrott - om den går igenom kommer jag inte att tveka att kalla apparaten svenska kyrkan för en lögnaktig institution! - dessutom totalt onödig: om nuvarande takt hålls så kommer det väl att ta ca 100 år innan varje aktiv präst ens kommer att ha förrättat en sådan vigsel var, om dom fördelas helt jämt över prästerskapet.  Men det var visst något s k signalvärde eller liknande.

 

Sen ska väl kyrkohandboksförslaget antas? Nå, när nya handboken planeras börja gälla är det bara ett år kvar till min pension. Då följer vi principen "det går inte lära gamla hundar sitta", alltså använder jag nuvarande livet ut.

 

Det kommer alltså att hända grejer även i höst. Det blir kanske riktigt spännande.

Jag har lust att skriva om något men vet inte riktigt vad. Jag börjar så får vi ser var det slutar.

 

Påverkad blir man ju av allt debatterande i och omkring svenska kyrkan. Tidigare nämnde jag om den i Expressen publicerade bönen för svenska kyrkan. Ironisk var den. Enligt min ringa mening uttryck för en besvikelse över kyrkan. Den är inte längre vad man förväntar sig av en kyrka.

 

Sen har vi allt det "inomkyrkliga" bråket. Tex det om uppropet Mitt kors. Vad är problemet med att bära ett kors? Jag har ägnat en del tid åt att med telefonen i hand googla runt på saiter och debattsidor. Den ena tycker att den andra har helt fel. Nej, helt fel, tycker dom andra. Det är dom andra, dom andra som har helt fel.

 

Efter idoget googlande börjar jag inse att det redan funnits en massa åsiktsmotsättningar som nu tydligare kommit upp till ytan. Den mellan Seglora Smedja och Kristen Opinion t ex. Tvingas erkänna att jag tidigare inte brytt  mig särskilt mycket om den debatten. Och jag har tidigare läst dessa två fora i ytterst begränsad omfattning. Jag brukar inte ens regelbundet läsa hr kommunikationschefens blogg. Och hänger inte med i ärkebiskopens twitter heller. Visar kanske bara hur kyrkligt "ute" jag är. Jag tror ju i praktiken att denna ringa blogg är det nav som hela svenska kyrkan snurrar kring.*

 

Dåremot tog jag emot så mycket intryck från världen där det händer att jag noterade att prästen Johanna Andersson har beslutat lämna svenska kyrkan och därmed prästämbetet. På bloggen Kristen Opinion och i Expressen förklarar hon det med en sorg över svenska kyrkans bristande vilja att ställa sig bakom ett stöd för förföljde kristna och de påhopp som hon i egenskap av en av initiativtagarna till Mitt kors råkat ut för.

 

En prästvigd kvinna som lämnar kyrkan och därmed prästämbetet; borde inte jag som "kvinnoprästmotståndare" bli glad då? Då blir det ju färre kvinnor som präster.

 

Tvärtom, tvärtom! Jag blev ledsen. Uppriktigt sorgsen. Att det uppenbarligen numera är så trångt i svenska kyrkan att t o m de som tidigare bara i kraft av sin blotta existens - de prästvigda kvinnorna - varit helt och odiskutabelt rätt och därmed helt ohotade, också de kan tvingas se marken rämna under sina fötter. Vad är detta för utmönstringsmekanism inom kyrkan? Hur blint kan den slå, vem blir nästa offer? Eller ska vi snarare fråga: hur oerhört medvetet drabbar utstötningsmekanismen? Får vi snart se den tydliga totalitära konsekvensen att inte bara de tydligt definierade fienderna blir utmönstrade, utan även de skickliga försvararna av gällande ordning? De skulle  ju kunna välja att vända sin skicklighet mot dem som makten haver?

 

Är allt inomkyrkligt (debatt-)bråk bara ett tecken på att de i bur fångna djuren börjar äta varandra när maten tryter? och "maten" är den kvarvarande kyrkliga goodwill  i allmänhetens och medias ögon? 

 

Vad mycket enklare det var förr i tiden när man kunde skylla allt fel i kyrkan på kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* ** och alla andra lungt kunde luta sig tillbaka och slå sig för bröstet och både ha och vara - rätt.

 

- - - - - - - - - 

 

* plats för smiley

 

**  skrivsätt lånat från blogg vilken jag dock inte kan omnämna eftersom ett dylikt omnämnande skulle kunna uppfattas som att jag rekommenderar densamma bloggen vilket i sin tur kan leda till domkapitelsanmälan; en anmälan som dock efter sedvanlig utredning skulle lämnas utan åtgärd, men jag har ju lovat försöka bidra till att biskopen inte blir onödigt arbetstyngd under sina sista två år i tjänst

fick jag på köpet vid gårdagens ena kvällstidningsköp. På självaste ledarsidan (Expressen) var den publicerad. Lite ironisk var den väl. Men vad var dess budskap? Ja, snarast att kyrkan bör vara kyrka. Och inte hålla på och anpassa sig. Och inte vara så rädd att stöta sig med andra. Och den bör stå fri och självständig i förhållande till andra samhällsaktörer; så bör väl bönesuckarna om politiker i kyrkans beslutsforum och ifrågasättandet av att en f d LO-ordförande är kyrkostyrelsens förste vice ordförande tolkas.

 

Ser man på!

 

Först skäller "alla" på kyrkan. Tycker att den är gammaldags och konservativ och styrs och domineras av svartrockar. Så griper man in och moderniserar den och får den att präglas av jämställdhet och demokrati och all annan slags modernitet. Och ser till att alla som på minsta sätt ifrågasätter utvecklingen blir utmanövrerade. Och när man fått den att i sin organisation bli närmast en kopia av samhällets organ och aldrig säga, tycka eller propagera för något annat än det som dominerar allmän debatt...

 

DÅ... gör man narr av den och tycker att den inte längre är något att ha.

 

Vad ska man säga? Håll fast vad du har så att ingen tager din krona?

både tänker och säger jag varje gång jag kommit hem från en lite längre färd. Tack både för att jag kommit lyckligt hem utan olyckor. Och för att huset står kvar. Onerbrunnet. Oinbrottsdrabbat.

 

Kring förra helgen var jag ju på en resa som förde mig över 150 mil innan jag var hemma. Denna helg har jag "bara" varit fram och tillbaka till Umeå, s:a ca 54 mil.

 

Ärendet denna gång vara att fira yngre brors och yngre svägerskas 50-årsdagar. Han har redan fyllt och hon fyller i höst och fest gjorde dom gemensamt och lade på sommaren. Trevlig tillställning. Rätt mycket folk som bjudits och tackat ja. Släktingar, arbetskamrater, vänner. Precis som det brukar vara vid kalas. Med mig på resan från och till Luleå var även näst äldsta dottern. 

 

Idag gick jag på högmässa i Umeå stads kyrka. Där mötte jag flera gamla vänner. Roligt och uppmuntrande. Celebrant och predikant var kh em Håkan Holmlund. Då det blivit ganska många vistelser i Umeå under senaste 14 åren med tillhörande kyrkbesök så har jag lyssnat på hans predikningar förhållandevis många gånger. Han är en präst jag uppskattar. Jag upplever honom vara den typ av präst som det förr "gick tretton på dussinet" av i Luleå stift men som idag blir alltmer sällsynt; en präst som utan att vara påtagligt tydligt profilerat hög-eller lågkyrklig eller karismatisk (eller vad som helst) likväl alltid säger det som är rätt och riktigt och man behöver aldrig gå från kyrkan med tanken "vad var det där för dumheter eller intetsägande ingenting".

 

Hemfärd sen och slut på resa. Hemkommen kollar jag in lite bloggar. Håkan Sunnliden skriver fint om det katolska arvet i svenska kyrkan. Skulle nästan kunnat vara jag som skrev det.

 

Det var en lärdom jag blev påmind om i kväll då jag gick på säsongens första hemmamatch i ishockey. Motståndare var ett finskt lag. Var det Oulun Kärpät eller något liknande. Finska är ju inte mitt förstaspråk även om jag i min ungdom undervisades att det är Kanaans tungomål.

 

Matchen började inte så bra för Luleå. 2-0 i baken som stod sig ett bra tag. Sedan svarade Luleå med två mål och länge såg det ut att gå mot oavgjort. Även skottstatistiken var jämn. Då hände det som inte får hända i ett så kritiskt läge; Luleå fick en utvisning med bara drygt två minuter kvar. Men hemmalaget lyckades döda finnarnas powerplay och precis när Luleå blev fulltaligt fick en spelare (var det han som kom från utvisningsbåset?) tag i pucken och kunde i ensamt majestät (finnarna var ju i anfallszon) åka mot finska målet och sätta pucken i nät när det var två (!!!) sekunder kvar av matchen.

 

Vad lär man av detta? Rubriken har svaret: man ska aldrig ge upp! Inte ens när det blir riktigt illa, som när Luleå fick utvisning i matchslutet när dom hellre skulle behövt ett powerplay.

 

Tankarna går nästan till bibelordet för Gud är allting möjligt. Och så börjar man till sin stora glädje och uppbyggelse begrunda just vilken mäktig Gud vi har!  Och vips är man inne i djupa andliga tankar. (När jag tänkte detta hade jag inte ens hunnit till bilen på parkeringen).

 

Inte ge upp alltså. Även om det ser mörkt ut. Även om (livs-)tiden går mot sitt slut. Ge inte upp bönekampen och det andliga arbetet. Kanske blir det först de sista sekunderna i ditt liv du erfar bönesvaret eller ser frukten av ditt arbete.

 

Och i det större sammanhanget, vårt ansvar för världen och skapelsen. Kämpa för det goda för dina medmänniskor. Vårt uppdrag att förvalta jorden kan vi inte uppgivet avsluta när vi vill. Uppdraget gäller ända till "slutsignalen", dvs Herrens återkomst.

 

 Här ser du käre läsare vilken uppbyggelse jag kunde bjuda dig bara för att jag gick på hockey.Helt fel att hockey bara skulle leda till felaktiga onyttiga tankar.Dessutom träffade jag i första pausen både en pensionerad prästkollega och en frikyrkopastor. Även det ledde till uppmuntrande samtal.

 

Ser man på således. Det är kanske den bästa andliga investeringen att jag köpt årskort i år?

Ja, nu har det svängt. Först var kommunikationschefen Sjöberg kritisk till kampanjen Mitt kors. Då blev han kraftigt kritiserad. Då svängde han och ville istället stå bakom initiativet. S k omvändelse under galgen eller äkta omvändelse? Vem kan veta det?

 

Jag har också vid olika tillfällen blivit kraftigt kritiserad i media men aldrig har det fått effekten att jag bytt ståndpunkt. Hur ska det tolkas? Kanske är jag bättre på kommunikation än självaste kommunikationschefen? Borde jag istället vara kommunikationschef?

 

Ledande företrädare för de tre abrahamitiska religionerna* (judendom, kristendom, islam) har på DN-debatt försökt kommunicera med svenska folket. Maning till lugn och besinning kan väl vara en god sammanfattning av ärendet. Docenten Sandahl fann brister i argumentationen. Må så vara. Men syftet var väl gott. Representanter för olika religioner bör i samhällslivet kunna leva i fred och ömsesidig respekt utan att behöva uppge övertygelsen om den egna religionens sanning. Det borde inte vara svårare än i politiken; företrädare för olika partier är fast övertygade om att den egna politiken är den som bäst gagnar samhället och landet. Likväl kan man leva i respekt, ja rentav vänskap med andra partiers representanter.

- - - - - - -

* här fann jag svagheten i argumentationen. Om dessa tre religioner ska leva i fred på den grunden att de har något gemensamt, på vilken grund lever vi då i fred med buddister och hinduer? Och dom med oss? Grunden för religionsfriheten och den ömsesidiga religionsrespekten måste alltså vara sekulär, icke-religiös.

heter visst något slags kampanj. På Facebook! - givetvis. Alltså vet jag inget om det. Mer än jag läst hos andra.

 

Gamle Luleprällen och nuvarande kommunikationschefen  Sjöberg hade visst tyckt illa om kampanjen. På sin blogg har han sedan gjort ett försök att modifiera sig. Det har jag läst. Det blogginlägget tyckte jag mestadels var fyllt med självklarheter. Som att korset innebär att man är för någonting, inte mot.

 

Själv har jag aldrig burit kors kring halsen. Mest för att jag tycker det är obekvämt. Men nu har jag i flera år fått vänja mig ha ett tunt snöre kring hslsen då jag bär en varan-bricka. Kanske kan jag vänja mig ha kors kring halsen också. Eller så får jag börja ha större kors på kavajslaget.

 

Jag tycker alla kristna ska bära kors. Och jag stöder tanken även om initiativet tagits av de aktiva bakom debattforumet Kristen opinion.

 

Och för att hr Kommunikationschefen ska kunna sova lungt så deklarerar jag härmed offentligt:

Om jag i framtiden ses bära ett kors så innebär det inte att jag är för religionskrig.

Min sedan många år gode vän Andreas skrev en kommentar till föregående inlägg. Full av väl så intressanta tankar. Ändå valde jag inte publicera den eftersom den (som ofta) präglades av fenomenet att apropå någon enstaka tanke i mitt inlägg föra in resonemang som - i mina ögon - ligger en bra bit utanför det jag avser behandla. Det fenomen som min gamle kamrat brukar kalla "att kidnappa en blogg".

 

Nå, vad var det nu egentligen jag tänkte skriva om? Jo, först nämna att biskop Göran skrev en mycket lärorik kommentar till mitt förra inlägg; om reformationshistorien i Sverige. Läs.

 

Själv har jag alltid känt att jag vill stå på den Augsburgska bekännelsens grund. Där sägs mot slutet:

 

"Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt den är känd genom de gamla författarna". Och vidare: "Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna"

(Svenska kyrkans bekännelseskrifter, tredje upplagan  sid 66-67.)

 

Men att sen göra den "lutherska tron" till en egen konfession vilken det finns ett egenvärde att slå vakt om för all framtid och fortsatt kontinuerligt vaka över att motsättningen till katolska kyrkan består...varför det? säger jag bara.

 

Idag blev det prommenad efter långa Björsbyrundan. Då man går efter Oppibysvägen. Det ni sörlänningar, det är ett vägnamn som heter duga. Sen blev det utfärd till morfar (mina barns) i hans torp utanför Töre. Svägerska och svåger från Uppsala är där en vecka och dom hämtar svärfar från "hemmet" varje dag så han får komma ut till sitt gamla hem. Näst äldsta dottern med sin assistent var med. En trevlig eftermiddag. Kvällsbesök hos mamma, så var den dagen slut.

 

Nu blir det annat.

Hav tröst, kära läsare! Jag kommer inte att hålla på med dessa föga upphetsande inläggsrubriker hela semestern.

 

Men vad gör man en onsdag i första semesterveckan?

 

Infinner sig tidigt i bilverkstad för att få bilen servad. Hann precis promenera hem och äta frukost och dricka kaffe på altanen så kom SMSet att bilen var klar.

 

Väl hemma igen blev det att fylla bilen med diverse som ej längre ska användas och åka till återvinningen. Där såg jag en man som förgäves försökte stuva in en köpt fåtölj i sin lilla bil. Lyckades ej. Jag erbjöd mig då köra hem den åt honom. Väl i grannstadsdelen kunde jag ju lika gärna titta upp till näst äldsta dottern, och se, då var äldsta dottern där och yngsta barnbarnet. Det kallar jag slå flera flugor i en smäll.

 

Nåt liknande tycke även näst äldsta dottern när hon hörde om mina tidigare bravader. Och vips var jag uppe i hennes vindsförråd och bar ut div som hon ej ville ha kvar. Och så blev det en sväng till återvinningscentralen igen.

 

Tur att man har semester så man har tid göra allt som pockar på.

 

Idag skrev bloggvännen Karlendal äntligen på sin blogg igen och berättade hur det kändes nu då han varit katolik en månad. Bra är väl en lämplig sammanfattning av hans känsla.

 

Hans katolska funderingar ska jag inte kommentera. Hellre något annat. Han skriver om de andliga traditioner han förut befunnit sig i. Varit pastor i pingstförsamling, men i grunden haft mer evangelikal och allmänt reformert teologi. Och skriver att det varit svårt få ihop desss olika traditioner. Jag inser att jag inte riktigt hänger med. Min kunskap om denna den samfundsmässiga och teologiska kartans vänsterflygel består nog mest av en vit fläck inser jag. Och inser dessutom att allt det Mikael nämner, "reformert", "evengelikal", "pingstvän" mm i mina ögon i grunden varit "samma skrot och korn", i bästa fall "tema med variationer".  Men så är jag ju lutheran (dvs "katolik") också.* Och var befinner vi lutheraner oss? Tryggt i världens centrum givetvis.

- - - - - -

* när jag kallar mig själv lutheran/luthersk så syftar det mest på att jag tillhör ett samfundssammanhang som räknats som lutherskt. Min personliga identitet som lutheran är ganska svag. Hellre känner jag att min identitet är svenska kyrkan eller som det förr hette Guds församling i Sverige, dvs den kyrka som alltid funnits i landet. De flesta gånger jag argumenterar utifrån luthersk tro och lära är nog när jag talar med laestadianer som börjar bli så smalspåriga att ett anammande av det äkt-lutherska i hela sin bredd skulle bli ett under av allmänkyrklig (katolsk) öppenhet och vidsynthet

 

 

Börjar nästan bli en semesterdagbok det här. Men vad ska man annars skriva om? Jag har ju under mina dryga åtta bloggår - att det är så länge! - betat av det mesta.

 

1. Svenska kyrkan. Inget hemlighet att jag under åratal ansett att hela systemet i flera fall slår in på felaktiga vägar. Det sörjer jag över. Men det som jag genuint uppfattar som svenska kyrkans andliga arv och tradition uppskattar jag fortfarande. Och jag har alltid levt i det jag som ung läste i en av Bo Giertz böcker: svenska kyrkan är en av de andligt rikaste.

 

2. Katolska kyrkan. Den hyser jag respekt för. Och för länge sedan har jag kommit över den ultraprotestantiska tron att det inte är en kristen kyrka. Men jag är inte på väg att konvertera - trots att jag lyckönskat konvertiten och vännen Mikael Karlendal på hans blogg.

 

3. Laestadianismen. Är en mångfacetterad rörelse som inte kan dras över en kam. Men många delar av det andliga arv som funnits i rörelsen har betytt mycket för mig. Inom den gren av rörelsen som är den enda jag på riktigt allvar mött (den svenska tornedalsgrenen) har jag många vänner.

 

4. Missiosprovinsen. Har jag inte någon formell koppling till. Men flera vänner även där. Jag hörde till de tveksamma inför dess bildande - alla organisatoriska brytningar med kyrkan bör undvikas, har varit min linje. Men ju längre tiden går så undrar jag alltmer om den inte behövs. Det finns ett aktivt troget, troende kyrkfolk som svenska kyrkan försummar eller rent motarbetar. (Den åsikten står jag för!) Är det att undra på om vissa av dem anser sig tvugna ta hand om sig själva?

 

Eftersom svenska kyrkans överklgandenämnd för en tid sedan gett Göteborgs domkapitel bakläxa i tre fall och därmed fastslagit att det inte är otillåtet för en präst i svenska kyrkan att ha samröre med Missionsprovinsen så törs jag här på bloggen 

 

a) erkänna att jag lär ha varit den första prästen i svenska kyrkan som låtit en Missionsprovins-präst distribuera vid en vanlig högmässa i svenska kyrkans officiella regi.*

 

b) lägga ut en bild från det tillfälle för något år sedan då jag koncelebrerade ihop med Missionsprovins-biskopen Göran Beijer.

 

5. Motorcykel. Har jag ingen sedan olyckan i augusti i fjol. Tänkte då att nu är det färdighaft med motorcyklar. Men oj, vad det kliat i fingrarna under försommaren och oj så nära jag varit att köpa en ny.

 

6. Barnbarn. Har jag två. Men dom skriver jag inte så mycket om.

 

7. Mitt hus. Bor jag kvar i och avser inte att sälja (den närmaste tiden).

 

8. Kyrkstugan. Är  kvar men det för något år sedan påbörjade renoveringsprojektet har avstannat. Kanske förvandlas det till pensionärsprojekt.

 

Allt detta har jag väl redan berört till leda. Så vad återstår? Berätta vad semesterdagarna fylls med!

 

Denna dag:

- besök på vårdcentral för provtagning

- besök på bilverkstad för bokning av dragkroksmontering

- promenad en bit ut på landet

- hjälp till grannarna med lite arbete med deras terassmarkis.

 

Så var den dagen slut.

 

- - - - - 

* att jag gjort detta berättade jag för biskopen ganska direkt efteråt. Han klandrade mig inte. 

 

Bildbevis (undertecknad t h i bild)

 

 

 

Idag. Men redan igår eftermiddag infann sig semesterkänslan. Nu gör man exakt vad man vill. Det jag hittills mest velat är arbeta ute på gården och omkringliggande yta. Gräsmattetrimning. Och slyröjning. Och avsågning av nedhängande grenar på närbelägna björkar. De senare aktiviteterna för att ge mig och grannar bättre utsikt över vattnet. Jag bor ju med huset så nära (en sakta igenväxande!) fjärd att det känns som att bo i sommarstuga.

 

Planen för dagen var annars besök i Boden för hjälp med förrådsbygge. Men igår kom SMS från dottern som meddelade att hjälp ej längre är av nöden. Plåttaket är redan på plats.

 

Igår fick jag även bud från min tvillingbror att en god vän till familjen avlidit. Hon var några år yngre än mina föräldrar och var som en extra faster åt oss barn (särskilt de äldsta av oss) under vår uppväxt. Hon saknade egna barn. Sist jag träffade henne måste ha varit vid hennes 80-årskalas. Tiden går. Länge nu har hon varit svag och senaste veckan har vi väntat döden varje dag.

 

Även om hon inte kunnat tala på länge så ringde min bror igår till hennes goda vän som varit med henne praktiskt taget varje dag och hon la sin telefon vid hennes öra och min bror talade en "sista hälsning". Både tack och farväl men även en önskan att hon nu skulle "ta Jesus vid handen när hon går över gränsen så ses vi i himmelen". Några timmar senare dog hon.

 

Finns det något mer fridfullt och tröstefullt än när både den döende och anhöriga/vänner delar tron att Jesus är med både före, genom och efter döden?

Dock ej film. Bara prat.

 

Kvarterskrogen Harnet heter en liten trevlig restaurang som ligger på Malmudden här i Luleå. På Brogatan. Alla Lulebor vet ju var Malmudden är. Men inte alla tänker på att Malmudden ligger fristående från centrumhalvön. Dessa två skiljs ju åt genom en nästan omärkligt smal kanal.

 

Att den kanalen en gång var gränsen mellan Domkyrkoförsamlingen och Örnäsets församling - det visste inte alla. Så ej heller en kyrko- och kommunalpolitiker i staden som ej insåg att hon inte kunde nomineras till samma kyrkoråd som tidigare när hon flyttat från ens sidan kanalen till den andra. Så kan det gå.

 

Faktum är att när man promenerar från centrum och kommer till Malmudden då lämnar man  fastlandet och kommer ut på en ö. Den jättestora ön Hertsön. Även om det är åtskilliga kilometer kvar till stadsdelen Hertsön.

 

Nå, i vart fall; på Brogatan på Malmudden finns denna lilla trevliga eritreanska kvartersrestaurang. För några dagar sedan stod det om den i tidningen. Den ligger just nu lite illa till. Lite risigt kanske man ska vitsa till det. Orsaken är att det pågår stort vägarbete på gatan framför. Det gör att gående och en stor del av biltrafiken lotsas andra vägar. Det är även svårt finna in till dess parkering. Sagda restaurang ligger alltså i lä. Vad händer när en näringsidkare råkar ut för dylikt? Kundunderlaget sviktar. Då blir det ekonomiska problem.

 

Vid vårt kollegium i onsdags berättade en kollega om denna tragik och uppmanade oss alla som någon gång tänkt äta ute att göra det just där. Själv har jag aldrig ätit där förr, men nu har jag två gånger på tre dagar prövat det eritreanska köket. Kan rekommenderas. Det vore synd om restaurangen skulle gå under bara pga ack så nödvändigt gatuarbete. Finna det någon fler eritreansk restaurang i staden?

 

Dessutom kan man i menyn läsa om och skaffa sig kunskaper om det eritreanska kökets specialiteter. Och i menyhäftets slutdel kan man även läsa lite om landet och studera en karta. Bland sakupplysningarna nämns även de dominerande religionerna. Jag tror detta är enda restaurangen i stan där man kan läsa ordet kristendomen i menyn. Bara det vore väl skäl till en middag (f n ej lunchöppet) på Malmudden.

 

vilka tre texter jag ska predika över på stormötet nästa helg. Jag har prövet några olika alternatv, bl a ur Johannesbreven och Uppenbarelseboken. Men dom har jag fär närvarande tänkt bort.

 

Jag erkänner alltså öppet att jag under bön om Andens ledning i förväg funderar över vad jag ska predika över. Inget bläddrande på måfå i Bibeln således. Därmed ingen äkta laestadiansk predikant (enligt gammal måttstock).

 

Men riktigt säker på vilken predikotexten blir kan man inte vara förrän predikan börjar. Eller för att vara exakt: förrän texten är läst. Om sedan predikan handlar om något som står i texten, det är en helt annan fråga.

 

Planen just nu: en GT- text, sedan en brevtext och sist från GT igen. Jag har ett minne från yngre dar (minst 40 år sedan) då en predikant från Österbotten (Elis Sjövall - salig i åminnelse!) uttryckte att det som skilde laestadiansk predikotradition från andra kristna sammanhang var bl a att man oftare predikade över GT-texter. Sant eller inte vet jag ej. Något tillräckligt djuplodande jämförande studium har jag ej gjort. Men min lite svaga känsla när det gäller den gren av laestadianismen som jag känner bäst (den svenska tornedalsgruppen med dess anknytning i Österbotten) är att texter ur gamla testamentet blivit mindre vanliga under de drygt fyrtio år jag kan överblicka. Rätt eller fel?

 

Nu behöver jag - och övriga talare vid mötet - de trognas förböner. Inte för att prestera en "bra" predikan, utan för att Gud ska ge hungriga själar något gott att äta. Om det finns några hungriga själar, vill säga

 

Har det varit. Pågått onsdag till lördag. Jag var med fredag-lördag. 

 

Alltid roligt möta vänner. Uppenbarligen måste jag kommit över min kalix-fobi eftersom jag gått ut och ätit tillsammans med Kalixbor både en och två gånger. Det finns hopp för den mest förhärdade således.

 

Lite "jobb" fick jag göra också. Deltog som förebedjare i ett av omsorgsteamen i förbönsgudstjänsten. Den gick av stapeln i Hedlundakyrkan (en equmeniakyrka, fd Missionskyrka) som låg en bit bort från Wasakyrkan (EFS) där huvudmötena hölls. Lite synd med avståndet tyckte vi men det kom gott om folk ändå.

 

Men planeringsgruppens ursprungsönskan var att få hålla förbönsgudstjänsten i Ume stads kyrka, men där blev det nej. Varför måste svenska kyrkan understundom agera som om OAS-rörelsen är något man inte ens vill ta i med tång, kan man undra. Men inte helt och hållet, det ska tydligt sägas. Hela torsdagen - då både vår biskop Hans och biskop Tomas från Egypten medverkade med uppskattade föredrag - var ett samarrangemang mellan OAS-rörelsen och svenska kyrkan och det hölls i Ume stads kyrka. Men varför då inte en förbönsgudstjänst dagen efter? Kan man som sagt undra. Varför sätta gränser för den annars så vittomtalade svenska kyrkans "öppenhet"? 

 

Men själv trivs jag på OAS-möten. På många sätt är det för mig svenska kyrkan när den är som bäst. Och på många sätt även väckelsen när den är som bäst.  Två gånger fick jag höra Johan Candelin, och han budskap var till stora delar ett mer utmanande väckelsebudskap än det som ofta möter i den rörelse här i norr som många gånger just kallar sig "väckelsen",

 

Jag satt en stund och samtalade med Johan före hans seminarium och jag delade då det som varit min dröm i snart tjugo år: att den laestadianska rörelsen med sin odiskutabla vilja att troget vara samlad kring Guds ord; med dess stora ungdomsskaror skulle kunna på allvar möta och bli välsignad av den karismatiska förnyelsens bidrag med Andens frihet och frimodighet, bön och lovsång.

 

Kanske på samma  sätt som när den karismatiska förnyelsen mötte de gammalkyrkligt präglade miljöerna på västkusten för över trettio år sedan. Då lär gamle biskop Bo Giertz ha sagt ungefär som så:

- Nu har vi samlat ved i hundra år. Nu är det dags att tända brasan.

Frågan ställs i Jes 40. Fortsättningen kan tolkas lite olika. Antingen som ett svar, dvs en uppmaning att predika att allt kött är hö. Eller som den frågandes egna fortsatta tankar, vad ska jag predika nu när ändå allt kött är hö? Vilken tolkning ska man välja? Kanske båda. Man får väl ta till sig det man (förenklat?) lärt av Göran Larsson om judisk bibeltolkning: finns det flera möjliga tolkningar så gäller alla! Det är snarast ett tecken på rikedomen i Guds ord att det rymmer flera möjliga tolkningar.

 

I vart fall ställer jag själv rubrikens fråga. Några fler högmässor har jag inte före semestern, så inte för den delen. Men som jag tidigare nämnt så är jag kallad till tornedalsstormötet i Övertorneå. Där har dom gett mig tre predikningar, en varje dag. Och (info till de oinvigda bland läsarna) i laestadianska sammanhang är det ju inga förutbestämda texter eller predikoteman, utan alla talare väljer fritt sin text. Alltså kan man ha otur att andra predikanter väljer samma texter som man själv tänkt tala över. Säkrast att för tre tillfällen ha minst fem-sex förberedda texter.

 

Eller förberedda och förberedda? Om det är riktigt äkta*i laestadianska sammanhang så ska både textvalet** och predikan vara en stundens ingivelse under Andens ledning. Men då tillåts det å andra sidan att man bläddrar i Bibeln en stund och väntar på att någon text klart ska lysa fram och sedan att man pratar lite i allmänhet om kristendomen innan det på allvar "öppnar sig" och man inser vad man egentligen ska predika om.

 

Jag tänker mig att någon som är van vid annan predikotradition möjligen drar på munnen. Då vill jag säga att det för predikanten finns en barmhärtig vila i detta. Om predikan blir "bra" eller "dålig" så tänker åhörarna inte "värst vad han var bra/dåligt förberedd" utan istället "Gud öppnade" respektive "Gud stängde ordet". Och när man som predikant lärt sig att i dessa sammanhang tänker man att utan församlingens förböner kan predikanten inget åstadkomma och att det därför är åhörarnas uppgift att genom sina böner dra ner ordet från himmelen - då kan man som talare erfara en väldig vila och uppleva sig buren.

- - - - - - -

* finns det längre kvar några riktigt "äkta" laestadianska sammanang?

* i praktiken inte numera 

Eller ska vi säga annan typ av jobb har jag ägnat mig åt i dagarna två.

 

Har varit hos äldsta dotter med make och de tvenne barnbarnen och hjälpt till med förrådsbygge. Även svärsonens föräldrar var där. Dom har varit en hel vecka.

 

Så nu har jag, sågat, borrat och skruvat. Finns knappast något jag uppskattar så mycket som doften av nysågat trä. Hellre ett snickeri än en handelsträdgård således.

 

Men i morgon känner vi doften av Kristus. Den stora sommarhögtiden Kristi Förklarings dag är inne. Sommarens höjdpunkt. Första gången jag predikade en förklaringsdag var som tjänstebiträde i Hortlax 1975.  Två år senare var jag tjänstebiträde i en Upplandsförsamling. Då predikade jag denna söndag igen. Åren går . Hur många förklaringsdagar har jag predikat sen? Vet inte. Ett antal har nog fallit bort eftersom jag förhållandevis ofta haft semester lite senare på sommaren.

 

I morgon blir det dop också. I en familj där jag fått förmånen döpa alla barn. Detta är femte. Barn är en Herrens gåva.

 

Så är det!

pågår i Luleå i helgen. Det går av stapeln i Arcushallen i Karlsvik. Började igår, avslutas i morgon. Idag har jag varit där. Hann lyssna till två predikningar och ägnade i övrigt en del tid åt att frakta dit nattvardskärl mm som jag lånat i församlingen + att ställa i ordning för aftonens nattvardsgudstjänst. Som tack för denna min insats fick jag det överblivna oanvända brödet och vinet. Inte för eget bruk, jag tar det till kyrkan. Alltså har Luleå Domkyrkoförsamling tjänat åtskilliga hundra på Stormötet. Men det får väl gälla som tack för lånet av nattvardskärl. Kollegan Lars-Gunnar celebrerade och Stefan Aro predikade. Fyra präster och fyra lekmän distribuerade. Sammanlagt en fin mässa med god stämning.

 

Så fort jag deltar i dessa laestadianska sammanhang träffar jag många människor som jag känt sedan länge. Många kära återseenden.

 

Men i morgon firar jag högmässa i Örnäskyrkan. Kanske blir det Arcusbesök igen på eftermiddagen.

 

Alla ungdomar och barn från åtta års ålder finns med i arbetsgrupperna. Fantastiskt att se. 

Dvs söndagen den 26 juni kan man på Bloggardag testa sin svenskkyrklighet. Två varianter av testet finns. Ett för äldre och ett för yngre. Jag klarade 12 resp 18 av de 20 frågorna i respektive test. Innebär det att jag som 62-åring är yngre? I många av de gudstjänstfirande församlingarna i svenska kyrkan skulle jag utan tvekan höra till de yngre (om det inte är gudstjänstgemenskaper med många invandrar- eller laestadian- familjer!) I vart fall har just den årliga knappa fyramånadersperiod börjat, under vilken jag plötsligt är ett år yngre än min jämnårige gamle kamrat :)

 

Läsarna noterar tydligt att jag inte rekommenderar bloggen ifråga. Sådant kan man bli anmäld till domkapitlet för. Frågan är om man kan bli anmäld för att man kollar in en blogg? Ni förstår att så här i dagarna när det är precis ett år sedan de första anmälningarna mot mig droppade in så är man lite skärrad.

 

Att jag själv är genuint svenskkyrklig ända sedan min barndom och varit i hela mitt liv var ju något jag också hävdade i yttrande över fjolårets anmälningar. Numera synes det ju finnas personer som driver tesen att samstämmighet med de två senaste kyrkliga uppfinningarna (kvinnor som präster och äktenskap för personer av samma kön) är det som visar sann svenskkyrklighet. Kanske får vi snart se motsvarande fenomen inom politiken: att man är äkta socialdemokrat visar sig inte i att man under hela sitt liv tagit parti för jämlikhet och solidaritet utan att  man likt Sverigedemokraterna applåderar veckans riksdagsbeslut med hårdare asylregler?

 

Så kan det gå.

 

Min äkta svenskkyrklighet kan ju om inte annat bevisas av att jag blivit nattad av en biskop redan som sexåring.

 

Idag är det s k växlande molninghet. Eller ska vi säga att det var soligt vid uppstigandet medan det nu blivit molnigt.

 

Idag är jag ännu ett steg på vägen mot tillfrisknande från förkylning. Inte helt återställd, men jag är nog vid utgången ur tunneln.

 

Idag firar jag mässa kl 18.

blir det för den förkylde. Jag är visserligen på bättringsvägen så det ljusnar i tunneln. Midsommar har annars aldrig varit en helg som tagit tag i mig så särskilt. När barnen var små blev det ju ofta färd till svärföräldrarnas - först fritidshus och sedan permanentboende - utanför Töre. Barnen plockade blommor och morfar klädde en liten middommarstång som restes mitt på gården. Men sedan barnen vuxit upp och sedan försvunnit ur huset så har midsommar för mig mer och mer tenderat bli (nästan) som vilken helg som helst. Jag är ju känd för att vara lite på tvären och jag förnekar mig inte bara för att det blir midsommar. Så om jag alltså upplever mig möta någon slags förväntan som flyger omkring i luften, att man ska handla på ett visst sätt - t ex sitta ute på altanen och äta sill och mandelpotatis - då kan jag lika gärna göra tvärtom. Alltså sörjer jag inte över att sista kvarvarande förkylningsbesvär håller mig inne. Till middag blir det en fläskkotlett.

 

Sörjer - och nu är det allvar! - gör jag dock pga ett besked jag fått för några dagar sedan. En person som varit väldigt regelbunden deltagare i våra gudstjänster i Hertsön, har råkat ut för en olycka och slagit sig så allvarligt att hon nu ligger på sjukhus i praktiken totalförlamad. Många av er som ofta deltar i gudstjänsterna har jag försökt nå med vädjan om förbön. Men om det finns några fler bland läsarna som vill vara med i bönemobiliseringen så är ni givetvis välkomna, också att i Anden deltaga med oss som samlas till mässa på söndag kl 18.

 

Fr o m nu blir det alltså sommarschema med gudstjänsterna. Utgå från denna söndag och skriv sedan in i almanackan mässa i Hertsökyrkan varannan söndag kl 18. Även kära läsare från långtbortifrån är givetvis välkomna. Söndaglig 11-högmässa igen från slutet av augusti.

- - - -

PS. En timme senare

Precis när middagen var färdig så började det regna.Alltså hade jag ändå inte kunnat sitta ute. Alltså slipper jag känna mig som tråkig motvalsperson. Istället får jag glädja mig över ett varmt hus att befinna mig i.