Så klart

fanns det en avsikt med mitt återberättande av ett minne från min första prästtid. Den till synes meningslösa oenighet som ärvts ner genom generationerna får syfta på den fäderneärvda konflikten mellan katoliker och protestanter. Det faschinerar mig var gång det händer att så fort någon (i ett forum där många är protestanter) skriver något som är positivt om den katolska kyrkan (om så bara för att röja bort de grövsta fördomar) så "måste" ett gäng försvare av "sanningen" rycka ut för att återställa ordningen genom att berätta om något negativt som gjorts i katolska kyrkans namn eller av kyrkan. Det kan vara vad som helst från behandlingen av hugginotter till moderna oegentligheter.
 
Ja, det faschinerar mig. Kanske inte mest synligt i denna ringa bloggs kommentarfält. Men väl på andra ställen.
 
Varifrån kommer detta behov att se till att "sista ordet" alltid blir något negativt eller åtminstone varnande eller förmanande så fort katolska kyrkan kommer på tal? Jag har aldrig sett samma fenomen om det är Missionskyrkan som debatteras eller pingströrelsen eller för den delen socialdemokratin eller Folkpartiet.
 
Vad beror det på? Är det så att vi i generationer utsatts för en stark och konsekvent indoktrinering genom skolundervisningen? Första gången jag på allvar fick upp ögonen för skolundervisningens ensidighet var när jag läste ett vittnesbörd av en kvinna som vuxit upp som barn i ett katolskt hem på 40-50-talet och gått i svensk skola. Inte alltid så lätt genomleva rasterna som följde lektionerna om reformstionstiden och trettioåriga kriget.
 
Katolikerna är fienderna, eller hur? Jag förstod väl det. Något annat finns ju inte. Alla som vågar låta det alltför självklara skakas om en aning skaffar Magnus Nyman: Förlorarnas historia  (svenska reformationstidevarvet ur katolsk synvinkel). Själv läste jag den för några år sedan. Och nu dyker den upp i minnet. Rekommenderas. Men "protestanter" bör läsa den med skyddshjälm på. Risk för konfessionell hjärnskakning föreligger.

Kommentarer
Postat av: Peter T

Vi svenskar är även oerhört rädda för Ryssen, när vi med en blick i den historiska backspegeln borde vara minst lika rädda för Dansken.
För en Lutheran så är vilken vederdöpare som helst en värre irrlärare än självaste påven.
Den troskonflikten har vi dock tonat ner i Sverige.
Kan det vara så att vi är rädda för de som verkar ha jlighet att öåverka maktbalansen i stat eller kyrka?
Var är då den rimliga rädslan för synkretister?
Överskuggas den så totalt av rädslan för kvinnoprästmotståndare?
Är det sistnämnda en orsak till skepsisen mot katoliker, ortodoxa och monofysiter?

Svar: Varför vissa konflikter tonas ner och andra inte är ständigt en intressant fråga.
Torbjörn Lindahl

2016-03-30 @ 08:01:17
Postat av: brattforsbonhus.blogg.se

Jag kan inte annat än hålla med om det du skriver, men jag håller också med Bloggardag. Rekommenderas varmt som återställande läsning för bloggläsare som nu blivit drabbade av konventionell hjärnskakning ;-)

Svar: Tänkte själv rekommendera Bloggardag i ett nytt inlägg. Nu behöver jag inte det.
Torbjörn Lindahl

2016-03-30 @ 10:09:51
URL: http://brattforsbonhus.blogg.se/
Postat av: Andreas Holmberg

Jag vet mej aldrig ha reagerat negativt på blotta det faktumm att något positivt sägs om katolsk tro och katolska kyrkan (det beror helt på VAD som beröms!). Sådant har min farbror Daniel sagt hela min uppväxt, och P A Ahlbergs "Biblisk skattkammare" vimlar av citat från fornkyrkliga och medeltida "kyrkofäder", även påvar. Enligt våra bekännelseskrifter är vi ju överens om mycket, så dom är väl då också till stor del positiva? Har alltså hela min uppväxt hört böner och andra citat från medeltida kyrkofäder (inkl. en del hymner), och självaste Axel "BV" Svensson berömde en predikant som till sin förkovran läste den franske katoliken Blaise Pascals apologetiska skrifter.

Jag kan låta ungefär som du, Torbjörn, när jag möter värsta ultraprotestantiska antipapismen. Men vi intar ju alla våra roller beroende på forum och medsamtalare - här såväl som hos Mikael Karlendal har jag, som jag väl redan sagt, reagerat mest på den till synes retsamt okritiska hållningen till påven (som Karlendal sedan tog konsekvensen av). Vill du vinna större förståelse och respekt hos de "påvekritiska" säger ju vilken retorisk regel som helst att du bör börja med att redovisa var du själv (fortfarande) är kritisk - liksom den som seriöst vill kritisera vissa av påvens dogmer eller romersk-katolsk fromhet bör ta alla tillfällen att berömma honom/den för sånt man faktiskt håller med om och rent av ser som förebildligt (där har jag kanske själv missat en del på min egen blogg, dock inte jämt!).

Men det blir väl lätt så - även 500 år efter reformationen! - att även de som ligger nära varandra i sak alltmer driver varann till motsatta hörn i debatten. Ibland kanske man för övnings skull borde "lotta ut" pro et contra, så att t.ex. du Torbjörn kan råka ut för uppgiften förklara vad du inte tycker är så bra i romerska kyrkans katekes och att t.ex. Håkan Kero ska berätta om vad vi "lutheraner" eller "laestadianer" håller med om och gläds åt där (onekligen en betydligt lättare uppgift!).


Svar: Nej du behäver inte ta åt dig i onödan.
Det här med att lotta ut pro et contra är kul. Själv har jag ibland argumeterat mot kvinnor som präster och låtit några förespråkare vara emot. Upplysningsvis brukar jag vinna sådana debatter.
Torbjörn Lindahl

2016-03-31 @ 11:48:30
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Andreas Holmberg

PS. Ordet "katolsk tro" används dock, precis som "luthersk lära" ofta ganska dubbeltydigt. Ibland menas "verkligt allmänkyrklig tro", t.ex. de gemensamma trosbekännelserna, ibland "romersk katolsk tro" (såsom den uttrycks i t.ex. den kyrkans katekes), ibland "specifikt romersk katolsk tro" jämfört med vår kyrkas bekännelse, alltså typ läror som Marias syndfrihet eller påvens ofelbarhet ex cathedra, och då blir det ju stört omöjligt för en "lutheran" att säga något positivt om "katolsk tro". Med "luthersk lära" menas ibland allt vad våra reformatorer lärde (inklusive det myckna som är gemensamt med påven), men ibland avses "specifikt luthersk lära" som t.ex. konsubstantiationsläran - och det blir det ju omöjligt för en påvetrogen att instämma i eftersom just det som SKILJER åsyftas. Men har man bekännelseskrifternas ord i minne - att vi instämmer med varandra i mycket - kan ju romerska katoliker egentligen stämma in i mycket av s.k. "luthersk lära" (även om vi med en större Lärares ord i åtanke kan säga att "hans lära inte är hans" - Luthers lilla katekes tycker jag är sant katolsk!). Men definierar man "luthersk lära" som det påven inte håller med om går det ju som sagt inte. Och definierar man "katolsk lära" inte som allmänkyrklig tro och tradition utan som särläror om helgonförklaringar, skärseld med avlat (p.g.a. "Kristi och helgonens förtjänster") och jubelår, så kan ju vi "lutheraner" som sagt knappast säga mycket positivt om den. DS.

Svar: Visst är det så att de ord du referar till ofta används på ett alltför oprecist sätt. Det allra viktigaste är dock att undvika fallgropen att jämföra den bästa tolkningen av sin egen ståndpunkt med den sämsta av motståndarens.
Torbjörn Lindahl

2016-03-31 @ 11:49:01
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Andreas Holmberg

Tänker vidare nu, om det är OK, kring varför så många känner att vi faktiskt MÅSTE påpeka det vi fortfarande finner vara mera allvarliga fel hos Rom. Svaret är väl att vi ju annars både kan och bör ansluta oss till påven (för fridens och enhetens skull). Precis som en frikyrklig MÅSTE få angripa exempelvis den politiska inblandningen i Svenska kyrkans styre eller den helt enorma mängden av icke-troende bland Svenska kyrkans medlemmar - för att motivera varför frikyrkor alls behövs. I förhållande till judendomen - och även islam - måste ju f.ö. hela kristenheten envetet påpeka våra gemensamma "särläror" om Jesus Kristus för att motivera varför vi envisas med att inte vilja förenas eller återförenas med islam eller judendom o.s.v. - och varför vi vill ha "dem" över till "oss".

Man skulle ju kunna köra paren-från-landsbygden-liknelsen där också (eller frågan om varför vi ska fira pingsten när den även tycks ha vållat splittring och judehat?), men vi inser väl att det inte BARA är gammalt nedärvt groll (eller veritabla övergrepp!) som gör att vi inte åter börjar gå i synagogan eller att inte alla judar erkänner Jesus som Kristus och låter döpa sej?

Nå - vi kristna har ju vad tron angår mer gemensamt med varandra än med judar och muslimer, det är sant. Både Jesus och Paulus och vi själva önskar väl att vi skulle kunna förenas i alla avseenden. Men innebär det att kvarvarande motsättningar kan reduceras till en fis i rymden - i så fall skulle väl de påvetrogna för fridens skull kunna bli "protestanter", när vi nu är så envisa med att inte bli "katoliker"? Måste ändå inte också vi på vår sida kunna få erkänna och t.o.m. betona de kvarvarande problemfrågornas dignitet - när påvesidan får göra det?

Svar: You're welcome. Men din kommentar innebär väl att min grundfråga kvarstår.
Torbjörn Lindahl

2016-04-03 @ 17:47:03
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Jonas Nilsson

Problemet är väl att "lutherdomens" grunddokument menar att vi är åtminstone lika katolska som romarna. Men jag tror att det är en schimär är detta är enbart "vårt" problem. Det är ett problem åtminstone sedan 1000-talet. Portugiserna i Indien kompletterade också tron där då, samtidigt som Skandinavien menade att man kunde stå på egna ben. Nu förefaller frågan vara om ryssarna äntligen ska begripa den rätta tågordningen. Bland katoliker kan det vara anmärkningsvärt att påven i Rom talar med president Putins metropolit, för att tala med västliga begrepp. Det kan ju vara så att det är Moskvapatriarkatet som hjälper Rom, eller? Eller lärde sig båda befrielseteologi samtidigt? Franciskus i Brasilien och Kirill i Moskva?

2016-04-08 @ 16:57:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0