Så klart
Vi svenskar är även oerhört rädda för Ryssen, när vi med en blick i den historiska backspegeln borde vara minst lika rädda för Dansken.
För en Lutheran så är vilken vederdöpare som helst en värre irrlärare än självaste påven.
Den troskonflikten har vi dock tonat ner i Sverige.
Kan det vara så att vi är rädda för de som verkar ha jlighet att öåverka maktbalansen i stat eller kyrka?
Var är då den rimliga rädslan för synkretister?
Överskuggas den så totalt av rädslan för kvinnoprästmotståndare?
Är det sistnämnda en orsak till skepsisen mot katoliker, ortodoxa och monofysiter?
Jag kan inte annat än hålla med om det du skriver, men jag håller också med Bloggardag. Rekommenderas varmt som återställande läsning för bloggläsare som nu blivit drabbade av konventionell hjärnskakning ;-)
Jag vet mej aldrig ha reagerat negativt på blotta det faktumm att något positivt sägs om katolsk tro och katolska kyrkan (det beror helt på VAD som beröms!). Sådant har min farbror Daniel sagt hela min uppväxt, och P A Ahlbergs "Biblisk skattkammare" vimlar av citat från fornkyrkliga och medeltida "kyrkofäder", även påvar. Enligt våra bekännelseskrifter är vi ju överens om mycket, så dom är väl då också till stor del positiva? Har alltså hela min uppväxt hört böner och andra citat från medeltida kyrkofäder (inkl. en del hymner), och självaste Axel "BV" Svensson berömde en predikant som till sin förkovran läste den franske katoliken Blaise Pascals apologetiska skrifter.
Jag kan låta ungefär som du, Torbjörn, när jag möter värsta ultraprotestantiska antipapismen. Men vi intar ju alla våra roller beroende på forum och medsamtalare - här såväl som hos Mikael Karlendal har jag, som jag väl redan sagt, reagerat mest på den till synes retsamt okritiska hållningen till påven (som Karlendal sedan tog konsekvensen av). Vill du vinna större förståelse och respekt hos de "påvekritiska" säger ju vilken retorisk regel som helst att du bör börja med att redovisa var du själv (fortfarande) är kritisk - liksom den som seriöst vill kritisera vissa av påvens dogmer eller romersk-katolsk fromhet bör ta alla tillfällen att berömma honom/den för sånt man faktiskt håller med om och rent av ser som förebildligt (där har jag kanske själv missat en del på min egen blogg, dock inte jämt!).
Men det blir väl lätt så - även 500 år efter reformationen! - att även de som ligger nära varandra i sak alltmer driver varann till motsatta hörn i debatten. Ibland kanske man för övnings skull borde "lotta ut" pro et contra, så att t.ex. du Torbjörn kan råka ut för uppgiften förklara vad du inte tycker är så bra i romerska kyrkans katekes och att t.ex. Håkan Kero ska berätta om vad vi "lutheraner" eller "laestadianer" håller med om och gläds åt där (onekligen en betydligt lättare uppgift!).
PS. Ordet "katolsk tro" används dock, precis som "luthersk lära" ofta ganska dubbeltydigt. Ibland menas "verkligt allmänkyrklig tro", t.ex. de gemensamma trosbekännelserna, ibland "romersk katolsk tro" (såsom den uttrycks i t.ex. den kyrkans katekes), ibland "specifikt romersk katolsk tro" jämfört med vår kyrkas bekännelse, alltså typ läror som Marias syndfrihet eller påvens ofelbarhet ex cathedra, och då blir det ju stört omöjligt för en "lutheran" att säga något positivt om "katolsk tro". Med "luthersk lära" menas ibland allt vad våra reformatorer lärde (inklusive det myckna som är gemensamt med påven), men ibland avses "specifikt luthersk lära" som t.ex. konsubstantiationsläran - och det blir det ju omöjligt för en påvetrogen att instämma i eftersom just det som SKILJER åsyftas. Men har man bekännelseskrifternas ord i minne - att vi instämmer med varandra i mycket - kan ju romerska katoliker egentligen stämma in i mycket av s.k. "luthersk lära" (även om vi med en större Lärares ord i åtanke kan säga att "hans lära inte är hans" - Luthers lilla katekes tycker jag är sant katolsk!). Men definierar man "luthersk lära" som det påven inte håller med om går det ju som sagt inte. Och definierar man "katolsk lära" inte som allmänkyrklig tro och tradition utan som särläror om helgonförklaringar, skärseld med avlat (p.g.a. "Kristi och helgonens förtjänster") och jubelår, så kan ju vi "lutheraner" som sagt knappast säga mycket positivt om den. DS.
Tänker vidare nu, om det är OK, kring varför så många känner att vi faktiskt MÅSTE påpeka det vi fortfarande finner vara mera allvarliga fel hos Rom. Svaret är väl att vi ju annars både kan och bör ansluta oss till påven (för fridens och enhetens skull). Precis som en frikyrklig MÅSTE få angripa exempelvis den politiska inblandningen i Svenska kyrkans styre eller den helt enorma mängden av icke-troende bland Svenska kyrkans medlemmar - för att motivera varför frikyrkor alls behövs. I förhållande till judendomen - och även islam - måste ju f.ö. hela kristenheten envetet påpeka våra gemensamma "särläror" om Jesus Kristus för att motivera varför vi envisas med att inte vilja förenas eller återförenas med islam eller judendom o.s.v. - och varför vi vill ha "dem" över till "oss".
Man skulle ju kunna köra paren-från-landsbygden-liknelsen där också (eller frågan om varför vi ska fira pingsten när den även tycks ha vållat splittring och judehat?), men vi inser väl att det inte BARA är gammalt nedärvt groll (eller veritabla övergrepp!) som gör att vi inte åter börjar gå i synagogan eller att inte alla judar erkänner Jesus som Kristus och låter döpa sej?
Nå - vi kristna har ju vad tron angår mer gemensamt med varandra än med judar och muslimer, det är sant. Både Jesus och Paulus och vi själva önskar väl att vi skulle kunna förenas i alla avseenden. Men innebär det att kvarvarande motsättningar kan reduceras till en fis i rymden - i så fall skulle väl de påvetrogna för fridens skull kunna bli "protestanter", när vi nu är så envisa med att inte bli "katoliker"? Måste ändå inte också vi på vår sida kunna få erkänna och t.o.m. betona de kvarvarande problemfrågornas dignitet - när påvesidan får göra det?
Problemet är väl att "lutherdomens" grunddokument menar att vi är åtminstone lika katolska som romarna. Men jag tror att det är en schimär är detta är enbart "vårt" problem. Det är ett problem åtminstone sedan 1000-talet. Portugiserna i Indien kompletterade också tron där då, samtidigt som Skandinavien menade att man kunde stå på egna ben. Nu förefaller frågan vara om ryssarna äntligen ska begripa den rätta tågordningen. Bland katoliker kan det vara anmärkningsvärt att påven i Rom talar med president Putins metropolit, för att tala med västliga begrepp. Det kan ju vara så att det är Moskvapatriarkatet som hjälper Rom, eller? Eller lärde sig båda befrielseteologi samtidigt? Franciskus i Brasilien och Kirill i Moskva?