Torbjörn Lindahl

som inte vet sitt eget bästa.

 

Är det så människor börjar uppleva mig numera?

 

Åtminstone en person kanske trodde det idag.

 

Hade bestämt mig ta en promenad runt Mjölkuddsberget idag. Elljusspåret säger man alltid trots att det inte är skidsäsong och på vintern i bästa fall upptrampad stig i snön. Elljusen är i alla fall där. Och lyser när det är mörkt.

 

Men jag gick mitt på dagen i solskenet. Det var kanske därför som en kvinna som kom gående, på avstånd såg hur jag fick kämpa för att få rollatorn över stenar och rötter på stigen när jag skulle upp ur diket vid bilvägen för att ta mig in på promenadslingan. Hon gick ifatt mig (inte svårt), ursäktade sig artigt och sa frågande:

- Är du på rätt väg? Jag såg hur jobbigt du hade det med rollatorn.

 

Jag intygade tydligt och klart att min avsikt var att gå runt berget (vilket jag gjort många gånger) och att jag visste exakt var jag var. Inte "på rymmen från ålderdomshemmet" således. Hon upplevde väl mitt tal så tydligt och redigt att hon fann mig vara vid mina sinnens (tillräckligt) fulla bruk, så hon tackade för sig och gick. Också jag tackade och kände glädje över att det finns artiga människor som bryr sig om "halta och lytta".

 

Promenaden runt berget gick bra och jag kom lyckligt hem.

 

i bönhuset (Fridsförbundet) har startat för höstterminen. Eftersom ingen medverkande var vidtalad för vuxenguppen* så blev jag inkallad med rätt kort varsel. 

 

Efter 40 prästår och predikningar i tusental borde man kanske ha viss förmåga dra lite bibelundervisning "ur rockärmen". Jag tog inledningsverserna ur Psalt 32 som utgångspunkt för undervisning om begreppet synd. Valde följa 1917 års översättning som i vers 1 och 2 har orden överträdelse, synd, missgärning. Och det tycker jag är bra eftersom hebreiska grundtexten har tre olika ord vilka inte är helt identiska i betydelse utan kan ge lite olika infallsvinklar. Också ges ju olika aspekter av friheten från synden: förlåtelse, synden överskyld och att Herren inte tillräknar missgärning.

 

Stannade också till inför detta att bekänna sin synd och nämnde (en av mina käpphästar i laestadianska sammanhang) att där (här?) rationaliserar man ofta en omvändelses fyra steg - ånger, bekännelse, förlåtelse (avlösningen), gottgörelsen - så att man går direkt till den man försyndat sig emot och där bekänner och tar emot vittnesbördet om förlåtelsen i Jesu namn och blod. 

 

Jag menar "som så ofta förr" att detta fungerar bra med enkla vardagliga synder men Inte med allvarliga synder. Då bör man bekänna (bikta sig) inför - och få Guds förlåtelse - av en, i princip neutral (utomstående) person, som inte är inblandad. Och sedan ta upprättandet av relationen till den man skadat i ett eget självständigt steg. Som kan innebära bön om förlåtelse men inte alltid måste göra det.

 

Talade också utifrån.v 8 om hur Gud kan leda och undervisa oss på vår livsväg:

1. Genom Guds ords undervisning

2. Genom att Gud lägger saker till rätta i livet och öppnar dörrar så att vi leds dit Gud vill

3. Genom att Gud talar till vårt inre, antingen hörbart eller genom att jag fick för mig eller kände på mig

 

Fick efteråt mottaga tydlig uppskattning för det jag förmedlar i mina predikningar i bönhuset och under kaffet efteråt kom en ung kvinna och ville ställa några personliga frågor om det jag sagt vilket ledde till ett fint samtal. Glädjande. Sådana samtal sker alltför sällan numera.

 

 

* Bibeltimmen är i första hand verksamhet för barn i olika grupper. Vuxengruppen kom till när föräldrar som skjutsar barn ville få något vettigt att göra medan de väntar på att få skjutsa hem igen

 

Och nu är ordningen återställd, högmässa kl 11 i favoritkyrkan. Under detta söndagsdygn har det dock blivit tre mässor.

 

Först igår afton i Örnäsets kyrka där Mats ledde mässan i samband med Fridsförbundets höstmöte. Kyrkan var i det närmaste full.  Ca 500 således. Mycket ung medelålder på deltagarna. Tre präster var vi som distribuerade, Lars-Gunnar Ottestig, kh Malinen (?) från Finland och undertecknad. Lite vinglig är jag när jag rör mig men bara jag inte behöver gå upp och ner till altaret så går det bra.

 

I skriftetalspredikan utgick Mats från episteltexten ur 1 Johannesbrevet. Han uppmanade sedan alla att läsa det brevet under veckan. God tanke.

 

Kaffe sen i bönhuset och samtal med flera jag känner. Bl a om hur nattvardsraditionerna ändrats. När jag mötte denna gren av laestadianismen för ca 50 år sedan var nattvardsgångarna helt kaosartade, särskilt på stormöten; folk trängde sig fram mot knäfallet så det knappt gick att gå tillbaka för dem som kommunicerat. Vassa armbågar behövdes.

 

Sedan skedde en förändring under 80- och 90-talen. Enligt vad som sades till mig var detta en påverkan från Österbotten där fenomenet sades vara vanligt. Nu upplevde man snarare att det gällde att dra ut på kommunionen så länge som möjligt. Efter O Guds Lamm hände först ingenting. Människor satt och väntade. Till slut gick några äldre fram och prästerna fick vänta länge på fullt duklag. Och så väntan igen... ibland distribuerade man även om altarringen bara var halvfull. Väntan igen...osv.

 

Numera tycks en högkyrklig ordning råda, man går fram ordentligt och står i flera led och väntar på sin tur. Stilla med ordning och reda.

 

Efter denna utvikning åter till denna helg.

 

Idag f m, var det alltså högmässa i Hertsökyrkan. Bosse hade överlåtit åt mig att predika och leda så mycket av liturgin som jag orkade. Det blev nästan allt. 45 deltagare.

 

En stund hemma sedan och därefter tillbaka till Örnäset/Lövskatan. Där blev det helgens tredje mässa - i katolska kyrkan -  ledd av biskopen, kardinalen Anders Arborelius. Där var det konfirmationshelg * och samtidig upptagning i kyrkan av tre personer som valt konvertera. En av dem var min äldre son Jonas som varit i processen i många år. Han var givetvis anledningen till att vi var där.

 

Till min stora glädje träffade jag också en vän från studietiden som blev präst i svenska kyrkan året före mig men valde lämna prästjobbet  och påbörja konverteringsprocessen redan efter några år. Sedan länge katolsk präst.

 

 

* I katolska kyrkan (och anglikanska) är det alltid biskopen som konfirmerar (de regelbundna biskopsbesök i alla församlingar som då blir nödvändiga - ofta årligen - leder till en kontakt mellan biskop och församlingar som vi tyvärr helt saknar).

 

har jag träffat idag.

 

Först uppe i Niemiholm på östra sidan av Råneälven där god vän med familj köpt ett ledigt boningshus att ha som fritidsboende. Tomt mot älven, fin inglasad stor altan med fin utsikt, egen brygga, bastu och badtunna. De senare testade vi inte men ny inbjudan utlovades då det skulle kunna ske.

 

På väg hem valde jag ta bron över till S Prästholm och där hälsa på annan gammal vän som jag brukat hälsa på minst en gång varje år. Nu är det kanske några år sedan sist men under de tio mc-åren var ett besök varje sommar regel. Nytt bevis på att "gammal vänskap rostar aldrig". Vi konstaterade att det i våras var 51 år sedan vi första gången möttes.

 

Det var när vi några kompisar åkte hem från trevlig bjudning i stuga i Bälinge som vi såg den. Tydligast när vi körde över Bergnäsbron. Där är ju inget ivägen. Väl inne i stan och efter att ha släppt av god vän for jag ner i södra hamn för att se bättre. Tyvärr var då månen rakt ovanför de välbelysta isbrytarna som alltid har sommarlov i Luleå. 

 

Kort taget med mobil blir ju i dylika situationer inte så bra som verkligheten. Men håll till godo. Läste just på nätet att supermåne återkommer i mitten av september, okt och nov. I oktober lär månen vara ännu närmare jorden, så då kommer den upplevas ännu större.

 

 

Tänk att det redan gått så långt in i trefaldighetstiden. Snart hälften. Då får man strax börja längta till advent. Årets tre första stjärnor, den s k sommartriangeln Vega, Deneb och Altair har jag redan sett för mer än en vecka sedan. Men det gäller att gå ut mitt i natten.

 

Under sommaren har det varit omöjligt besöka både (öst-)bönhuset och Hertsökyrkan samma söndag eftersom båda haft gudstjänsttid kl 18. Men idag var första söndag som bönhuset återgått till normaltid kl 16. Då kunde man ta båda. Det var min tanke idag, men trötthet gjorde att det bara blev en gudstjänst. Och då blev det högmässa i Hertsökyrkan. Men väl där träffade jag två fridsförbundare som varit i bönhuset och nu fortsatte med mässa i kyrkan.

 

33 deltagare var vi sammanlagt. Bosse celebrerade, predikade och distribuerade gjorde unge prästkandidaten (i Anglikanska kyrkan!) Pontus som dyker upp då och då när han har lov från sina studier i England.

 

På slutet pålyste Bosse att nu är det slut med sommartid i Hertsökyrkan, fr o m nästa vecka är högmässorna kl 11 och kommande helg är det jag som leder mässan, i vart fall predikar.

 

Gudstjänst(k)val.

 

Idag hade jag flera alternativ att välja mellan. Ursprungstanke var att gå på högmässa i Örnäskyrkan kl 11 och sen i Fridsföbundets gudstjänst kl 18. Men sölig som jag är numera så var jag färdig för avfärd så nära in på gudstjänsttid att jag skulle kommit alldeles försent till högmässan. Alltså skippade jag att fara. Eftersom samma präst (Bosse) tjänstgjorde i båda kyrkorna så kunde jag ju lika gärna gå till kvällshögmässa i Hertsökyrkan. Plan B alltså.

 

Tanken att missa (öst-)bönhuset var en liten sorg. Jag brukar ju gå där rätt regelbundet och då jag understundom även predikar där - t ex förra söndagen - så bör jag väl visa mig där som gudstjänstfirare också. Men i (k)valet mellan predikogudstjänst och fullständig högmässa så vinner oftast det senare.

 

Men när då Plan B var färdig hände det oväntade att god vän hemmahörande i västförsamlingen ringde och inbjöd mig till deras bönhus kl 17. Där har det varit s k samlingshelg med gudstjänster och predikningar i  dagarna tre. Kl 17 idag var avslutningen. Till min egen förvåning lockade det också trots att det är "fel" bönhus och inte mässa. Enkla gudstjänster (enligt mitt tycke lite väl enkla) men alltid trevliga människor varav några - mest äldre - är bekanta sedan årtionden. Dessutom får man alltid höra en uppläst predikan av Laestadius. 

 

Det blev till sist västbönhuset.* Predikan av Ulf Bolsöy. Viss egen predikostil jämfört med andra laestadianpredikanter; inte kraftfull högröstad. Nej, man upplever snarast att han småpratar med församlingen. Idag blev det också verkligen samtal då en äldre man avbröt och ställde en fråga - som jag dock inte uppfattade. Mitt tidigare omdöme om västlaestadianska predikanter kvarstår: som bäst när dom talar utifrån egen erfarenhet vardagligt om vägen och vandringen. Verklig bibelutläggning är svagare.

 

 

* jag har nog ofta brukat gå på åtminstone någon gudstjänst varje gång det är Samlingar men hade missat att det nu var dags för augustisamlingen.

 

har det varit hela dan och var fortfarande när detta inlägg påbörjades. Det var för exakt ett år sedan vi fick det definitiva beskedet om Marias sjukdom.

 

Redan några veckor tidigare hade ordet cancer nämnts när en läkare på akuten, enligt Marias önskan, ringt Sara i Stockholm. Men totalt 100 % -igt säkert kunde ju inget sägas innan ytterligare undersökningar skett. Och efter ca en månad skulle vi få besked. Lite oavsedd förvarning fick vi väl när Sara ringde ansvarig avdelning för att göra upp om hur hon skulle kunna vara med i telefon; en sköterska råkade försäga sig att det var cancer.

 

Men när vi den 10:e träffade ansvarig läkare så var budskapet inte inlindat:

- Aggressiv bröstcancer. Vi kan inte bota den. Återstående livstid 2-3 månader. Med cellgiftsbehandling lite längre. Men det handlar om månader inte år.

 

Sen blev det samtal om Maria skulle ta emot behandling eller inte. Av cellgift kan man ju bli väldigt sjuk. Tänk om hon får leva trött och illamående men ändå dö. Hellre leva "frisk" om än kortare. Det var överväganden som vi gjorde. Maria valde cellgiftsbehandling. Hon blev inte så dålig av den, men den verkade inte heller som man hoppats.

 

Hon levde till påskdagens morgon. Drygt sju och en halv månad.

 

har jag - tror och hoppas jag! - gjort klart allt som har med Marias dödsfall, bouppteckning och arvskifte att göra. I onsdags var jag in på Nordea för att avsluta hennes konton där. Igår postade jag brev och ordnade med utbetalning från den kapitalförsäkring hon hade i Nordea Liv och idag ordnade jag (telefon och via nätet) försäljning av de poster hon hade i Nordnet. Återstår nu bara att få pengarna till eget konto. Tro dock inte att det blir glada dagar för dödsbodelägarna/arvingarna, dvs Lena och jag (Maria var ju ensam utan barn) ty om det blir något över efter kostnaderna för begravning mm så har Maria bestämt att det ska ges till hennes fadderbarn Matteus (Matteo) i Sydamerika - en önskan vi lovat följa, även utan testamente.

 

Och just när jag gladde mig som mest kom jag på att en (1) sak är kvar: att nästa år deklarera. Men det kan inte vara mycket att bry sig om. Hon levde ju bara tre månader detta år.

 

Eftersom jag skulle predika i bönhuset kl 18 så blev det ingen mässa. Eftersom bönhuset använder gamla psalmboken och dito evangeliebok så var temat för dagen Förspillda tillfällen. Det söndagstemat försvann i kyrkan med evangelieboken 1983 och i den senaste finns det inte heller med.* Något av denna information nämnde jag i predikans inledning

 

Mötesledaren läste både epistel och evangelium så jag började tala utan textläsning** och gjorde i praktiken söndagstemat "Förspillda tillfällen" även till predikoämne. Och nämnde tre sätt på vilka vi kan förspilla tillfällen.

 

1. Att missa Jesus helt och hållet. Som Jerusalem som inte förstår vad som ger henne frid ("vad din frid tillhör" g. ö.).

 

2. Att missa Guds bestämda kallelse i Guds tid och sen försöka ordna saken i egen kraft. Kort referat av händelserna i 4 Mos 13-14 där de tolv spelarna återvänder och berättar om det utlovade landet, hur tio av dem predikar otro, inte möjligt inta landet och bara två talar tro. Hur folket blir missmidigt och vägrar gå på Guds befallning; hur det bestraffas av Mose och blir förlåtet och då får för sig försöka inta landet utan Guds tydliga befallning i ryggen. Och då går det inte.Tillämpning: när Gud vill kalla, väcka eller förnya måste man ta emot Guds kallelse och tilltal i hans tid (=nu) och på det sätt han ger och genom dem han sänder - inte i några hemsnickrade varianter som försöker imitera Guds verk.***

 

3. Missa inte tillfällen för att du inte förstår Guds röst. Hänvisning till den unge Samuel som ännu inte lärt känna Herrens röst (början av 1 Samuelsboken). Vi bör öva oss att förstå och höra Guds röst inom oss. Om Gud vill leda oss kristna in i beredda gärningar så måste Gud få säga till oss att här finns en beredd gärning. Kanske genom att vi bara vardagligt får för oss att... eller kände på mig att...

 

 

* utbytt mot temat Nådens gåvor - iofs mycket angeläget även det. Man kunde väl hellre plockat bort det ytterst krystade och påhittade söndagstemat Samhällsansvar.

 

** i västlaestadianska bönhuset lärde jag för några veckor sedan att bibeltextläsning inte är nödvändig inför predikan men "kan vara bra för stabilitetens skull".

 

*** detta har jag - men det nämnde jag inte i predikan - upplevt många gånger i kyrkans relation till OAS-rörelsen t ex

 

har det varit sista dagarna. Mest Jonas och jag. Han ville nog göra en insats innan hans semester är slut. På fredagens eftermiddag dök även Simon upp. Han hjälpte oss riva innertaket över hall och kök genom att sitta på reglarna och gå loss på innertaket med mindre slägga. "Vindsgolvet" på reglarna - som Simon lagt för några år sedan - hade Jonas redan tagit bort.

 

Nu finns inget kvar i hallen och köket.