Missionsprovinsen

har jag haft att göra med i veckan.
 
I torsdags eftermiddag anlände missionsbiskopen Bengt Ådahl med hustru till Luleå i sällskap med David Appell som är pastor i missionsprovinsförsamlingen Sackeuskyrkan i Umeå. Efter middag i Ersnäs hos Missionsprovinsens rikskassör fortsatte Bengt och David till Luleå Fridsförbunds bönhus där vi hade ett möte med den s k framtidsgruppen till vilken även de lokala predikanterna var inbjudna.
 
Enligt min ringa mening var det ett givande samtal; att Missionsprovinsen blev kött och blod genom Bengt och David och inte bara "några nere i Göteborg som vi inte känner". Nu är visserligen David själv prästson från Göteborgs stift, men det sammanhang där han nu tjänstgör är ju en gammal gemenskap inom Bibeltrogna vänner (numera ELM, evangelisk luthersk mission). Att han tjänstgör i en gemenskap som har sina rötter i en lågkyrklig väckelserörelse tror jag var positivt för kontakten.
 
Han berättade också att båda de gudstjänstgemenskaper som finns i trakten med rötter i ELM-BV, tidigare haft lekmän som nattvardsförvaltare men att det "inte fungerat" så båda gemenskaperna* har valt att övergå till att det ska vara vigda präster som förvaltar sakramenten. Personligen tyckte jag detta besked var intressant, jag som alltid vill att det ska vara en riktig präst som leder när det är nattvardsgång. På min direkta fråga vad det var mer exakt som "inte fungerade" hade han dock svårare ge ett enkelt svar.**
 
På fredag for missionsprovinsvännerna vidare mot Korpilombolo och Pajala men innan de for hann de stanna till hos mig och jag fick glädjen att biskopen välsignade mitt nya hem.
 
På vägen söderut idag stannade de till igen för samtal med en liten grupp här i Luleå som jag bjudit samman.
 

 
* Sackeuskyrkan i Umeå har anslutit sig formellt som koinonia (församling) i Missionsprovinsen, gudstjänstförsamlingen på Fridhem i Vännäs har inte gjort det men har egagerat/anställt  präster vigda i Missionsprovinsen.
 
** det kanske bara är så enkelt som att om man struntar i de regler som Gud gett så blir det alltid surt efteråt. Kanske kan man - slog det mig - jämföra med äktenskapet. Två ungdomar, förlovade, på väg gifta sig snart; tänker kanske: varför måste vi vänta tills vi gift oss? Vad gör det om vi börjar leva ihop redan nu? Vi ska ju ändå gifta oss inom några månader. Men hoppar dom över skacklarna så blir det surt (=förlorad högtidlighet och glädje) efteråt.
 
Tänk om det är så enkelt att det historiska prästämbetet inte är något som människor hittat på utan något som Kristus själv faktiskt velat och ordnat som gåva till sin kyrka. Då gör vi inte hur som helst med det - t ex ger det åt kvinnor eller i praktiken struntar i det genom attt låta icke-vigda lekmän förvalta en del av dess uppgifter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0