Idag var (är?) jag ledig
Med risk att det återigen blir för långt (men du behöver ju varken publicera kommentaren eller dina synpunkter på den):
Jag har också - med Luther - hellre bara kropp och blod med papisterna. Och även jag gillar att besöka dem ibland och gläds över det som är verkligt katolskt/allmänkyrkligt i deras vackra liturgi. (Fast jag får som bekant inte ta emot nattvarden där och utesluter inte att instiftelseorden gör under också på andra håll, t.o.m. frikyrkliga, även om vi så klart bör eftersträva "sakramental säkerhet").
Men att jag dissar transsubstantiationsläran beror inte så mycket på min lutherdom, som på min grundade övertygelse att nattvardselementen mässan igenom förblir verkligt bröd och vin. ("Brödet som vi bryter..." säger ju Paulus helt frankt). Så när sr Veronica i sin på många sätt utmärkta bok om nattvarden skriver om nattvardselementen efter konsekrationen att de inte längre är bröd och vin, så talar hon i enlighet med sin kyrkas lära, men, menar jag, inte i enlighet med aposteln Paulus och sunda begrepp (att elementen fortfarande ser ut som om känns som bröd och vin kräver ju i påvens fall en hel del sofismer för att förklara). Med Luther och dej tror jag ju att de inte längre är BARA bröd och vin, och jag säger gärna att en förvandling (eller kanske förherrligande?) av de jordiska håvorna har ägt rum. Men det är en sak för sej.
F.ö. har ju Magnus Malm i sin annars utmärkta bok "Som om Gud inte finns" för sej att vi "lutheraner" bara kan tala om "sola/allena" medan övriga är så mycket bättre på "både/och". Nå, romerska katoliker har också sina "sola" - särskilt beträffande påven och sitt samfund som de ju ser som fullkomligt unikt om än inte (längre) allena saliggörande - och i det här fallet, med nattvardselementen, är det ju definitivt vi lutheraner som kan hålla två saker i huvudet samtidigt. Bröd och vin, javisst, men samtidigt, efter konsekrationen, Kristi sanna kropp och blod. (Ett annat berömt lutherskt "et" är ju "simul justus et peccator.").
Ställ f.ö. gärna frågan till de s.k. "papisterna". Om DOM tycker frågan är kyrkoskiljande, alltså. Den utom all tvekan olyckliga kyrkoplittringen beror ju inte BARA på att envisa s.k. lutheraner har synpunkter. Och det är ju en hel massa saker i vår teologi vi brukar tycka att "dom" borde kunna vara vänliga nog att acceptera - fast de av någon anledning inte gör det. Romersk-katolska kyrkan är ju minst lika läromedveten - och noga! - som det minsta lilla gnesiolutherska samfund vi har i vårt land. Fast ojämförligt större förstås - och i besittning av det självförtroende, att inte säga dryghet, som storlek brukar föra med sej.
Såsom säges ovan är det ett obestridligt faktum att "nattvardselementen mässan igenom förblir verkligt bröd och vin". Transsubstantiationsläran synes utifrån detta vara orimlig.
Dessförutan förtjänar en grundtext, Lukas 22:19, att nämnas i sammanhanget. Här säger vår Frälsare "Gören detta till min åminnelse". Att vår Frälsare talar om "åminnelse" säger mig att Han talar om brödet och vinet såsom symboler för sin kropp och sitt blod. Att nattvardselementen i det materiella är bröd och vin utesluter icke på minsta sätt att de i det andliga är Kristi lekamen och blod. Häri ligger den stora skillnaden mellan papistiskt och lutherskt synsätt.
Om spörsmålet är kyrkoskiljande eller icke, därom kan man tvista då nattvardens innebörd - icke dess materiella form - trots allt torde kunna anses som densamma. För mig finns andra mer kyrkoskiljande frågor där helgondyrkan tillsammans med dogmen om påvens ofelbarhet - ex cathedra - är och förblir de största.
Detta med "min åminnelse" är intressant.
Vem är det som skall minnas vad - egentligen?
En tanke om nattvarden är den är för att vi människor skall minnas Jesus - typ "till minne av mig". Men den tanken är faktiskt i plattaste laget.
Någon gång under läsning och studier snappade jag upp att det uttryck vi översatt med "min åminnelse" är samma som Gud använder när Bågen efter Floden sattes på himlen - Första Mosebok. Om den säger Gud att den är ett tecken som när Gud ser det skall påminna Gud om vad Gud gjort. Att det är en påminnelse också för människor blir ju självklart men tanken om Guds "själv-påminnelse" är intressant.
Tar man med den tanken till Mässan - alltså att också Gud av vårt firande påminns om sina egna gärningar i Kristus och därtill vidhängande löften bler det betydligt djupare än "till minne av mig". Gud själv påverkas - typ.
Och då måste vi väl rimligen vara noga så det inte tjafsas i frågan...
Man kan ju lägga till att den som inte är katolik eller inte i nådens tillstånd kan delta i mässan genom andlig kommunion. För dyrkas inte helgonen i meningen tillbes. Bönen till helgonet, som kan uttryckas på olika sätt, är en bön om förbön.
Såhär i den 11:e oktobers sista minuter gratulerar jag på födelsedagen - din alltså.
Det blir ju lätt semantik men den konsekrerade hostian är ju Kristi kropp i brödets gestalt. Det är Jesus som tillbes naturligtvis och inte själva gestalten, däremot blir Han ju närvarande på ett särskilt fysiskt sätt.