kyrkopolitisk jordbävning
Jag har också personlig erfarenhet av Bengt Pohjanen från min tid i Överkalix som ung. Han var ledare för Kyrkans miniorer och juniorer som jag var med i, liksom min konfirmationspräst. Jag har lyssnat på många predikningar av honom, många så "rejäla" att öronen krullade sig kan man säga. Att då se honom vända allt ryggen kändes onekligen märkligt och även förvirrande.
Jag tror inte att man kan jämföra oss: jag blev helt enkelt utjagad. Jag fick inga jobb. Som du minns Tobbe, ville Ulf Ekman driva demoner ur mig men jag tackade nej, med motiveringen att jag vile behålla dem.
Problemet du talar om skulle ha blivit akut om de 2 hade lämnat tron eller bytt religion. I de här två fallen går det ju utmärkt att fortsätta följa efter för den som vill. "Men före går Herden..."
Säkert finns den uppfattningen hos en del "radikala" frikyrkliga. Vari deras radikalitet består är emellertid en gåta för mig. För mig framstår de - vilka de nu är - istället som företrädare för sekterism, vilket är raka motsatsen till katolicism d.v.s. det som Paulus talar om i 1kor 3.
Men nu ska vi väl ändå inte glömma bort att vi bara har EN Herde...och den platsen är för alltid fylld, oavsett vad små efterlöpande småherrar tycks anse om sig själva och deras vikt och värde.
