Torbjörn Lindahl

blev det besök. Äldsta dottern Sara kom upp från Stockholm över helgen. Dock har hon tydligt deklarerat att det är besök hos lillasyster Maria som ska prioriteras, inte bröder och föräldrar. Vi får ses mer när hon med make och barn flyttar upp till Boden om en månad.

 

Dock fick jag äran hämta henne vid flyget och skjutsa henne så fick vi en pratstund i bilen och kort hos Maria där vi också fick förtydliganden om Marias sjukdom och hur läkarna nu ser på saken. Fortfarande allvarligt grundläge givetvis, men då och då kommer små ljuspunkter: att det inte fanns metastaser i hjärnan (vilket man enligt läkaren nästan skulle förvänta vid denna typ av bröstcancer), att MR-undersökning visade att det mest troligt inte är metastaser i skelettet, vilket först misstänktes, att man eventuellt skulle kunna operera och stråla levern (vilket tidigare uteslöts), att man eventuellt även skulle kunna operera bort huvudtumören (hela bröstet) vilket också tidigare avfärdats. Det senare i så fall på Karolinska dit remiss skickats. Ni ser att man greppar varje halmstrå men att det är mycket eventuellt och om och men.

 

- Det vore typiskt Maria att inte dö, sa Sara efteråt.

 

Familjens minne är nämligen att Maria alltid gått sin egna vägar. Redan i förskolan: om alla hade utelek satt hon inne och ritade, när de övriga stilla satt och ritade ville hon nödvändigt vara ute och gunga, när alla stod vackert uppställda i fina sommarkläder för examensfotografering satte hon sig på golvet med sur min och vägrade titta mot kameran.

 

Ni förstår. Om vi - i värsta fall - är utan Maria om bara månader då är detta denna typ av minnen som kommer att skänka oss glädje.

 

Men än ber vi. Maria som har en massa kristna kontakter som jag inte har en aning om (bl a kanske genom klasskompisar från Solviks folkhögskolas gospellinje för över 20 år sedan) berättade att det betts för henne i både Californien och Canada - och i söndags i Pingstkyrkan här i Luleå.

 

Kära läsarna får fortsatt vara med.