Tillbaka
Kyrkbänkar är bra att ha, inte bara för gamla och orkeslösa. Just för att vi då bättre kan nyttja vår kristliga frihet och göra som på exempelvis Laurentiistiftelsen: välja mellan att stå, sitta eller falla på knä när vi vill uttrycka vördnad (eller bara bli av med träsmaken i ändan eller värken i vaderna). Eller som Eva Spångberg lägga sej raklång i bänken när det finns plats att göra det. Utan kyrkbänk blir det svårare att välja att sitta och att ligga, och rimligen tillhör val av kroppsställning (alls icke betydelselös, visserligen) adiafora precis som bruket eller icke-bruket av orgel.
Alla har rätt att ha sina synpunkter och rekommendera det ena eller det andra, men knappast att föreskriva något som obligatorium. Ändå kan det så klart vara en god ordning att så vitt möjligt på ett ungefär enas om vissa beteenden ("församlingen står upp" - "församlingen böjer knä").
Själv tycker jag att man alltid bör stå under alla textläsningar i högmässan (och kanske också i bönhuset med undantag för alla bibelcitat i själva predikan?), liksom man alltid bör knäfalla under nattvarden. Men jag inser att jag inte har något Guds ord att hänvisa till här (det närmaste är väl hur församlingen beter sej i Nehemja 8 "när han öppnade bokrullen reste sej hela folket upp"). Så till syvende og sidst får jag lämna allt detta till vars och ens eget omdöme (inklusive omdömet att inte nödvändigtvis göra annorlunda än alla andra).
Och så går det åt fler kalorier när man står. Kanske är ett gångbart argument för nutidsmänniskan😂
Det som definitivt INTE är tradition är just att sitta under bön eller nattvardsbönen eller evangelieläsningen. Jag bortser här från dem som är sjuka, trötta, mm som behöver sitta. De yttre tecknen ska inte underskattas och är gestaltning av vår bön och vördnad.
I den ortodoxa traditionen, så vitt jag förstår, är det mer så att man kommer och går då det är jobbigt även för helt friska att stå i flera timmar i sträck. Så är det inte i den västliga. Att stå under bönerna, evangelieläsningen, välsignelsen och att knäböja (eller stå om det inte finns knäfall och man inte vill knäfalla på golvet) och syndabekännelsen inför kommunionen, det klarar man av.
