Tillbaka

i den s k selen igen. Efter några dagars frihet. Dock innebär ju inte friheten från anställningens gudstjänstarbete att man befriar sig från gudstjänsten. Tvärtom. Påsken firas bäst i kyrkan.* Skärtorsdag t o m Annandag blev det nio gudstjänster. Andligt innehållsrika gudstjänster påverkar på samma sätt som bruk av ordet och bönen: man hungrar efter mer.
 
Apropå bön, föresten. I torsdags fick jag telefon av en koptisk kristen från Egypten som bor i stan. Och som ibland dyker upp med familjen i gudstjänsterna. Han ville veta Långfredagens gudstjänsttid(er). Men ställde frågan sålunda:
- När ska ni samlas i Hertsökyrkan på Långfredagen för att be?
 
Intressant, tyckte jag. Att se bönen som det bärande i gudstjänsten. Inte - som i våra låg- och väckelsekristna sammanhang - att det är predikan och att liturgin mest blir (det i värsta fall upplevt onödiga) "före och efter predikan". Jag kan bara vittna om att efter det att jag anammat seden att stå upp under hela nattvardsliturgin (fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O Guds Lamm"); stå upp och blunda och lyssna koncentrerat på prästens ord och tyst följa med i bön; då får hela mässan en fantastiskt fördjupad dimension.**
 
Man inser vilket elände kyrkbänkar är för ett levande gudstjänstliv. Jag läste för en tid sedan en artikel i vilken det hävdades att det först var på 1100-talet som kyrkbänkar började göra entre i västerlandet. Ortodoxa kyrkor saknar fortfarande normalt bänkar, som bekant. I min ungdom lärde jag mig att i svenska kyrkor började bänkar bli allmänna först på 1600-talet.
 
Men, nu förirrade jag mig tydligen iväg någonstans i tanken. Det här inlägget skulle ju handla om att vara tillbaka i selen igen. Dvs i det vanliga vardagsarbetet. Men som tur var handlade det delvis om gudstjänst det också. Igår var jag i Björkskatan och höll ett föredrag vid Tisdagscafe om nattvarden och påsken och hur de två hör ihop. Roligt träffa vänner även i den kyrkan. 
 
Annat ingår också i jobbet. Men de delar av arbetet som inte är offentligt hamnar inte på bloggen. I kväll blir det Alpha.
 
- - - - -
 
* törs jag ens nämna den blogg på vilken jag läst detta uttryck? Bäst att inte ta några onödiga risker.
 
** till min stora glädje noterade jag att stor del av församlingen stod upp under hela nattvardsliturgin under påskdagshögmässan på Fridhem. Inte normal tradition, sa goda vänner. Men kanske var det gästande personer som hade traditionen med sig och satt så synligt att dom drog övriga med sig?
 

Kommentarer
Postat av: Andreas%252525252525252525252525252525252520HolmbergA

Kyrkbänkar är bra att ha, inte bara för gamla och orkeslösa. Just för att vi då bättre kan nyttja vår kristliga frihet och göra som på exempelvis Laurentiistiftelsen: välja mellan att stå, sitta eller falla på knä när vi vill uttrycka vördnad (eller bara bli av med träsmaken i ändan eller värken i vaderna). Eller som Eva Spångberg lägga sej raklång i bänken när det finns plats att göra det. Utan kyrkbänk blir det svårare att välja att sitta och att ligga, och rimligen tillhör val av kroppsställning (alls icke betydelselös, visserligen) adiafora precis som bruket eller icke-bruket av orgel.

Alla har rätt att ha sina synpunkter och rekommendera det ena eller det andra, men knappast att föreskriva något som obligatorium. Ändå kan det så klart vara en god ordning att så vitt möjligt på ett ungefär enas om vissa beteenden ("församlingen står upp" - "församlingen böjer knä").

Själv tycker jag att man alltid bör stå under alla textläsningar i högmässan (och kanske också i bönhuset med undantag för alla bibelcitat i själva predikan?), liksom man alltid bör knäfalla under nattvarden. Men jag inser att jag inte har något Guds ord att hänvisa till här (det närmaste är väl hur församlingen beter sej i Nehemja 8 "när han öppnade bokrullen reste sej hela folket upp"). Så till syvende og sidst får jag lämna allt detta till vars och ens eget omdöme (inklusive omdömet att inte nödvändigtvis göra annorlunda än alla andra).

Svar: Nej, jag menar inte att vi ska slänga ut bänkarna ur kyrkorna. Men att stå mer när man ber är en välsignelse I liturgins kroppsspråk är sittande=lyssnande, stående=vördnad respektive aktivitet. Vad gäller de två första textläsningarna i högmässan så beror det ju på vad man betonar. Vördnd för Guds ord=stå; lyssnande=sitta. Att stta under läsning 1&2 för att sedan stå under evangeliet innebär dock inte att det senare är mer Guds od än de förra; nej, det är en del av högmässans gestaltande av hela Jesu liv där evangeliet (inkl evangelieprocession) uttryckerJesu offentliga framträdande fr o m sitt dop. Det innebär att det egentligen inte är läsningen som sådan vi reser oss för utan för Jesus själv. Om hela detta sätt att förstå högmässan kan jag gärna komma och hålla ett föredrag!
Torbjörn Lindahl

2017-04-19 @ 11:20:21
URL: http://www.efsidag.blogspot.se
Postat av: Maria

Och så går det åt fler kalorier när man står. Kanske är ett gångbart argument för nutidsmänniskan😂

Svar: Alla argument är bra.
Torbjörn Lindahl

2017-04-19 @ 13:23:41
Postat av: Jonas M

Det som definitivt INTE är tradition är just att sitta under bön eller nattvardsbönen eller evangelieläsningen. Jag bortser här från dem som är sjuka, trötta, mm som behöver sitta. De yttre tecknen ska inte underskattas och är gestaltning av vår bön och vördnad.

I den ortodoxa traditionen, så vitt jag förstår, är det mer så att man kommer och går då det är jobbigt även för helt friska att stå i flera timmar i sträck. Så är det inte i den västliga. Att stå under bönerna, evangelieläsningen, välsignelsen och att knäböja (eller stå om det inte finns knäfall och man inte vill knäfalla på golvet) och syndabekännelsen inför kommunionen, det klarar man av.

Svar: Så är det nog.
Torbjörn Lindahl

2017-04-19 @ 22:07:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0