Jag har läst

en del gamla blogginlägg. T ex från juli 2014 då jag i några bloggposter uttryckte en viss längtan efter att någon gång förenas med den stora kyrkan i världen, dvs den katolska. Det fanns vänner och bloggare* som undrade om man som aktiv präst i svenska kyrkan verkligen får uttrycka sig så. I domkapitelsanmälningarna mot mig 2015 anfördes min alltför stora katolikpositivitet som en av orsakerna till en av anmälningarna. I domkapitlets beslut nämndes dock ingemting om detta, vilket jag bara kan uppfatta som att jag ej ansetts gå över gränsen. Man kan ju också tolka det så att jag genom uppenbarandet av mina hemliga tankar bara offentligt bekände mina synder vilka jag sedan, i tanke och sinne, aktivt nedkämpat. Så kunde man ju se det. Vad domkapitlet tänkte vet jag inte.
 
Ibland tänker jag på oss lutheraner (av mer högkyrklig, allmänkyrklig sort) att vi är som de öst-berlinare som råkade befinna sig på fel sida just den dagen muren byggdes. Dom kunde med lite tur lika gärna ha hamnat på västra sidan. Kanske fanns många ur släkt och vänkrets där. Inget fel att längta dit. Helt förståeligt om många "flyr" - över eller under muren.
 
Har jag alltså ändrat mig från juli 2014? Svaret är: nej. Längtan finns kvar. Fattigdomen och svårigheterna i "Östberlin" blir stadigt värre.
 
- - - - -
 
* bl a en (då protestantisk) bloggare som senare själv blivit katolik

Kommentarer
Postat av: Jonas M

Tack och lov är det inte riktigt lika stora konsekvenser om man vill komma över den svenska Berlinmuren som den i Tyskland.

2017-05-31 @ 22:49:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0