Varför tillhöra den kyrka man gör?

Tja, säg det.
 
I de allra flesta fall tillhör man bara oreflekterat den kyrka man vuxit upp inom. Eller den kyrka man på allvar träffade på när man blev kristen. Ytterst få människor har stått i ett verkligt val: lutheraner på ena sidan och katoliker på andra, vad ska jag välja; ortodoxa på ena kanten och pingstvänner på andra, vilket tar jag?
 
Själv är jag uppvuxen inom svenska kyrkan. Och då menar jag kyrkan. Missionshus och bönhus spelade ingen avgörande roll i min uppväxtfamilj. Jag vet dock att "missonshuset" nämndes åtminstone någon gång per år; kan det ha varit i samband med lucia eller julbasar eller liknande? Bäst att kolla i pappas gamla diabilder, innan dom bleknar bort. Vi har dem alla kvar, sorterade och katalogiserade. Tusentals.
 
Åter till kyrkan. Svenska kyrkan för mig alltså. Så den kyrkliga identitet jag vuxit upp med är således bara att vara med i den kyrka som alltid funnits där. Just as simple as that! Att den kyrkan skulle ha någon slags konfession (bekännelse) var inget jag visste något om eller brydde mig om. När jag senare under ungdomsåren började få lite aning om att det var det lutherska som vi bar på då fanns väl där ett och annat att lära. Men att det på något avgörande sätt medvetet skulle präglat min övertygelse - nej. Jag har alltså aldrig medvetet stått i valet att bli lutheran eller något annat.
 
Nej, när jag första gången på allvar lärde mig uppskatta svenska kyrkan - i någon principiell mening, inte bara att det är trevligt om det är bekant och hemvant - det var när jag läste Kristi kyrka av Bo Giertz. Och det som då grep mig var inte vårt lutherska arv utan det faktum att svenska kyrkan är den kyrka som alltid funnits här. När Bo Giertz beskrev hur det med Ansgar faktiskt var den odelade kyrkan som kom hit - slutgiltiga splttringen mellan  öst (Konstantinopel) och väst (Rom) hade ju då ännu ej skett - då hissnade det för mig. Tänk att vi är en gren av den kyrka som alltid funnits, inte ett samfund som ett gäng entusiaster bildat år18XX.
 
Är jag då lutheran? Säkert i den meningen att jag automatiskt (men inte ovilligt) präglats av det lutherska arv som funnits i vår kyrka. Men inte mer. Laestadian har jag nog försökt vara, karismatiker likaså. Högkyrklig/katolsk har jag blivit mer och mer för varje år, men lutheran...
 
???
 
Inte i någon läromässig övertygelsebetydelse. Inte på något sätt i närheten av det de-lutherska-bekännelseskrifterna-utgör-den-bästa/korrekta-tolkningen-av-Bibeln som man kan möta i vissa mer profilerat lutherskt-konfessionella kretsar.
 
Denna "svenska kyrka" då? Den är sakta, eller snarare i allt snabbare takt, på väg att förändras.  Den traditionalistiska (bibel/bekännelse-trogna? - you name it) gren av det svenskkyrkliga som tidigare fått plats att existera inom kyrkans hägn är nu i ytterst snabb takt på väg att trängas bort genom att dess präster "tar slut" (= ett medvetet mål från dom som styrt i och över kyrkan).
 
Många inom svenska kyrkan som fortfarande lever i församlingsgemenskaper som fungerar, med goda präster, anar ofta inte hur bräcklig situationen är. På de allra flesta ställen gäller det som en god vän uttalade för redan tjugo år sedan: tycker man att man har en "bra" präst så ska man veta att den man har nu är den siste (särskilt om man hör till den grupp som anser att prästämbetet bör innehas av män). Vad gör man då? 
 
Vad är det som behöver räddas? Förkunnelsen och sakramentsförvaltningen. Predikan och undervisning kan i nödfall skötas av lekmän. Men för sakrament (i praktiken nattvarden) behövs präster - i vart fall om ett kyrko-liv ska bevaras.
 
Det alternativ som diskuteras i vissa lågkyrkyrkliga sammanhang (och även delvis genomförts): att lekmän tar över förvaltandet av nattvarden, det är för mig inte ett alternativ. På den vägen följer jag inte. Det tror jag att jag skrivit flera gånger.
 
Även har jag skrivit om andra alternativ. Konvertera (bli ortodox eller katolik) och där få del av sakramenten. För många ett otänkbart alternativ, men fullt möjligt för mig. Bilda en självständig gudstjänstgemenskap och låta den betjänas av präst från Missionsprovinsen. Fullt möjligt men någon måste i så fall driva det (skapa gemenskapen till tillräcklig medvetenhet och hitta präst/kandidat/en). Vilka känner den kallelsen?
 
Jag skriver det här för att göra svenskyrkligt kyrkfolk (och s k väckelsefolk som vid behov låter sig betjänas av präster) medvetet om att det traditionella svenskkyrkliga gudstjänstlivet är på väg bort* med den (stora) prästgeneration som nu pensioneras (på de ställen det fortfarande finns kvar).
 
Själv har bara drygt ett år kvar till min 65-årsdag så hur jag än väljer att göra med min kyrkligt-yrkesmässiga framtid så är mina dagar räknade. Men så länge jag står där jag står så gör jag det jag gör.
 
- - - - -
 
* vissa ogillar att jag skriver så här trots allt "fint och värdefullt" som sker inom kyrkan. Men här handlar det inte om all "verksamhet" utan om objektiva faktorer i gudstjänstlivet. Inte heller handlar det om huruvida enskilda individer är trevliga och fromma eller inte.
De "objektiva faktorerna" som fram till säg början av 70-talet var helt självklara i princip i hela svenska kyrkan, men som nu blir allt ovanligare (särskilt om man vill ha dem alla samtidigt), är:
- manlig präst vigd i apostolisk ordning (ingen kvinnlig biskop inblandad)
- historisk, komplett liturgi
- riktigt (alkoholhaltigt) vin och veteoblater
 
Till detta kan läggas den något mer subjektiva bedömningsfrågan att prästen bör ha god teologi och förkunnelse. Om det brister på den punkten så förstörs inte sakramentet men många kristnas förtroende för prästen skadas Och mycket av glädjen i gudstjänstlivet försvinner.
 

Kommentarer
Postat av: Jonas M

En viktig sak som man bör lägga till är överherden, innehavaren av det fulla prästämbet, biskopen. Där biskopen är är kyrkan.

Svar: Då lägger vi till det.
Torbjörn Lindahl

2017-05-29 @ 22:35:32
Postat av: Stig Walldin

Till Jonas M
Men om "överherden" läromässigt är falsk då?
Gäller successionen enbart den yttre handpå-läggningen?

2017-06-01 @ 10:29:37
Postat av: Jonas M

Nej rätt lärosuccesion är också nödvändigt, samt att biskopen är i gemenskap med de övriga.

2017-06-01 @ 23:17:47
Postat av: Anonym

Därför att det är landets kyrka. Men eftersom den kyrkan stänger församlingar (gudstjänstfirande grupper på lokalnivå - stordrifter på kommunalt maner är något annat) så kommer frågan snart: om inte Svenska kyrkan är landets kyrka - vilken är det då? Den som firar flest gudstjänster på flest platser.
Stockholms romersk-katolske biskop kommer antagligen att resa anspråket, ev någon eller några ortodoxa.
Gudstjänstgrupper i olika, jag tror högst skiftande format, är enda alternativet. En möjlighet att återevangelisera landet! De grupper som kan samsas i gemensam kommunion vinner.
Kan det inte finnas flera kyrkor i samma land? I princip inte därför att det finns ett dop, en tro, en Herrens måltid. Sedan är det en annan sak att inte alla fysiskt kan samlas kring samma bord.

2017-06-02 @ 00:31:22
Postat av: Jonas Nilsson

Det var jag som försökte skicka föregående kommentar.

2017-06-02 @ 00:32:39
Postat av: Stig Walldin

Tack för svar!
Det är inte lätt att bekänna att Kyrkan är episkopal, och samtidigt verka i svenska kyrkan.
I mitt hjärta är det bp Arborelius som är min biskop.
Sedan måste jag stå juridiskt under stiftets biskop.

2017-06-02 @ 03:47:05
Postat av: Jonas M

Om det kan finnas flera kyrkor i ett land? Lokalkyrkor, ja. Vördade biskop Anders OCD, kommer inte att ställa några sådana anspråk. Men Katolska kyrkan tror om lokalkyrkorna:

32 ”Denna Kristi kyrka är verkligt närvarande i de troendes alla rättmätiga lokalförsamlingar som, förenade med sina herdar, själva kallas kyrkor (ecclesiae) i Nya testamentet.... I dem samlas de trogna genom att Kristi evangelium förkunnas. I dem firas Herrens måltids mysterium .... Även om församlingarna är små och fattiga eller lever i diasporan, är Kristus närvarande i dem. Genom hans kraft hålls den ena, heliga katolska och apostoliska kyrkan samman.”[56] [814; 811]

833 Med lokalkyrka, som i första hand är detsamma som ett stift (eller en eparki), menas en gemenskap av troende kristna som är förenade i trons och sakramentens gemenskap med en biskop som är vigd i apostolisk succession.[57] Dessa lokalkyrkor ”är formade med den universella kyrkan som förebild. I dem och av dem består den ena och enda katolska kyrkan”.[58] [886]

834 Lokalkyrkorna är helt och hållet katolska genom gemenskapen med en av dem: den romerska kyrkan, som ”leder kärleksgemenskapen”.[59] – ”Ty det är nödvändigt att varje kyrka, dvs, de troende överallt i världen, är överens med denna kyrka på grund av dess betydelsefullare ställning.”[60] – ”Från och med det ögonblick då Ordet steg ned till oss har alla kristna kyrkor varit övertygade om och är fortfarande övertygade om att den stora kyrka som finns här (i Rom) är den enda utgångspunkten och grundvalen, eftersom dödsrikets portar enligt Frälsarens egna löften inte har kunnat besegra henne.”[61] [882; 1369]

835 ”Vi måste akta oss för att uppfatta den universella kyrkan som summan eller ett slags förbund av sinsemellan väsentligen olika lokalkyrkor. Enligt Herrens tanke är det kyrkan, som ehuru universell till sin kallelse och sändning, slår rot i växlande kulturella, sociala och mänskliga jordarter och därvid i varje del av världen visar ett nytt ansikte och tar nya uttryck.”[62] Den rika mångfalden av kyrkliga regler och bestämmelser, liturgiska riter och teologiskt och andligt arvegods som är de lokala kyrkornas egendom och därtill ett gemensamt mål ”ger en särskilt tydlig bild av den odelade kyrkans katolicitet”.[63] [1202]

836 ”Alla människor är kallade till denna gudsfolkets katolska enhet .... De tillhör den på olika sätt eller är relaterade till den: katolska troende, andra som tror på Kristus och slutligen alla människor som genom Guds nåd är kallade till frälsning.”[64] [831]

837 ”Helt inlemmade i kyrkans gemenskap blir de som har Kristi Ande, som accepterar hela hennes ordning och alla de frälsningsmedel som hon fått och inom hennes synliga struktur förenas med Kristus som styr henne genom påven och biskoparna. De band som förenar dem är trosbekännelsen, sakramenten, den kyrkliga styrelsen och gemenskapen. Den som inte förblir i kärlek kan dock inte bli räddad, även om han är en del av kyrkans kropp. Han förblir ’kroppsligen’ i kyrkans famn men inte ’i hjärtat’.”[65] [771; 882; 815]

838 ”Av flera skäl vet kyrkan sig förbunden med dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet men som inte bekänner hela tron eller bevarar gemenskapens enhet med Petrus efterträdare.”[66] – ”De som tror på Kristus och har mottagit ett rätt dop har därigenom gjorts delaktiga – om än ofullständigt – i den katolska kyrkans gemenskap.”[67] Med de ortodoxa kyrkorna är gemenskapen så djup ”att det är mycket litet som fattas för att den skall uppnå sin fulländning så att det blir möjligt att gemensamt fira Herrens eukaristi”.[68] [818; 1271; 1399]

Svar: Jag kommer väl att träffa på dom där pragraferna också så småningom. Jag har nämligen för några dagar sedan börjat läsa Katolska kyrkans katekes i avsikt att ta mig från början till slut. Nog har jag läst mycket i den förr, men då olika avsnitt efter vad som just då intresserat mig.
Torbjörn Lindahl

2017-06-02 @ 19:09:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0