Min sedan många år gode vän Andreas skrev en kommentar till föregående inlägg. Full av väl så intressanta tankar. Ändå valde jag inte publicera den eftersom den (som ofta) präglades av fenomenet att apropå någon enstaka tanke i mitt inlägg föra in resonemang som - i mina ögon - ligger en bra bit utanför det jag avser behandla. Det fenomen som min gamle kamrat brukar kalla "att kidnappa en blogg".
Nå, vad var det nu egentligen jag tänkte skriva om? Jo, först nämna att biskop Göran skrev en mycket lärorik kommentar till mitt förra inlägg; om reformationshistorien i Sverige. Läs.
Själv har jag alltid känt att jag vill stå på den Augsburgska bekännelsens grund. Där sägs mot slutet:
"Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt den är känd genom de gamla författarna". Och vidare: "Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna"
(Svenska kyrkans bekännelseskrifter, tredje upplagan sid 66-67.)
Men att sen göra den "lutherska tron" till en egen konfession vilken det finns ett egenvärde att slå vakt om för all framtid och fortsatt kontinuerligt vaka över att motsättningen till katolska kyrkan består...varför det? säger jag bara.
Idag blev det prommenad efter långa Björsbyrundan. Då man går efter Oppibysvägen. Det ni sörlänningar, det är ett vägnamn som heter duga. Sen blev det utfärd till morfar (mina barns) i hans torp utanför Töre. Svägerska och svåger från Uppsala är där en vecka och dom hämtar svärfar från "hemmet" varje dag så han får komma ut till sitt gamla hem. Näst äldsta dottern med sin assistent var med. En trevlig eftermiddag. Kvällsbesök hos mamma, så var den dagen slut.
Nu blir det annat.
