Hav tröst, kära läsare! Jag kommer inte att hålla på med dessa föga upphetsande inläggsrubriker hela semestern.
Men vad gör man en onsdag i första semesterveckan?
Infinner sig tidigt i bilverkstad för att få bilen servad. Hann precis promenera hem och äta frukost och dricka kaffe på altanen så kom SMSet att bilen var klar.
Väl hemma igen blev det att fylla bilen med diverse som ej längre ska användas och åka till återvinningen. Där såg jag en man som förgäves försökte stuva in en köpt fåtölj i sin lilla bil. Lyckades ej. Jag erbjöd mig då köra hem den åt honom. Väl i grannstadsdelen kunde jag ju lika gärna titta upp till näst äldsta dottern, och se, då var äldsta dottern där och yngsta barnbarnet. Det kallar jag slå flera flugor i en smäll.
Nåt liknande tycke även näst äldsta dottern när hon hörde om mina tidigare bravader. Och vips var jag uppe i hennes vindsförråd och bar ut div som hon ej ville ha kvar. Och så blev det en sväng till återvinningscentralen igen.
Tur att man har semester så man har tid göra allt som pockar på.
Idag skrev bloggvännen Karlendal äntligen på sin blogg igen och berättade hur det kändes nu då han varit katolik en månad. Bra är väl en lämplig sammanfattning av hans känsla.
Hans katolska funderingar ska jag inte kommentera. Hellre något annat. Han skriver om de andliga traditioner han förut befunnit sig i. Varit pastor i pingstförsamling, men i grunden haft mer evangelikal och allmänt reformert teologi. Och skriver att det varit svårt få ihop desss olika traditioner. Jag inser att jag inte riktigt hänger med. Min kunskap om denna den samfundsmässiga och teologiska kartans vänsterflygel består nog mest av en vit fläck inser jag. Och inser dessutom att allt det Mikael nämner, "reformert", "evengelikal", "pingstvän" mm i mina ögon i grunden varit "samma skrot och korn", i bästa fall "tema med variationer". Men så är jag ju lutheran (dvs "katolik") också.* Och var befinner vi lutheraner oss? Tryggt i världens centrum givetvis.
- - - - - -
* när jag kallar mig själv lutheran/luthersk så syftar det mest på att jag tillhör ett samfundssammanhang som räknats som lutherskt. Min personliga identitet som lutheran är ganska svag. Hellre känner jag att min identitet är svenska kyrkan eller som det förr hette Guds församling i Sverige, dvs den kyrka som alltid funnits i landet. De flesta gånger jag argumenterar utifrån luthersk tro och lära är nog när jag talar med laestadianer som börjar bli så smalspåriga att ett anammande av det äkt-lutherska i hela sin bredd skulle bli ett under av allmänkyrklig (katolsk) öppenhet och vidsynthet