Torbjörn Lindahl

blev det givetvis. Inte en söndag utan kyrkogång. 

 

Men var, det är frågan. Det blev min kyrka, Hertsökyrkan.  Jag har visserligen flera gånger fått skäll här på bloggen när jag använt det ordet. Vissa har nämligen uppfattat det som anspråk på ägande. Inget kan vara felaktigare. Det är hellre som när makar talar om min man eller min hustru, det betyder ju inte anspråk på att äga den andre, utan just samhörighet och kärlek.

 

Men idag var det dessutom annorlunda på ett annat sätt. Idag var jag ledig så idag gick jag i kyrkan på samma villkor som alla andra (bortsett från att jag hade nyckeln med mig och påpassligt kunde låsa upp åt en person som hade ärende in i ett låst rum).Alltså säger jag idag min kyrka ur ett gudstjänstfirarperspektiv. Och det måste vara tillåtet. Varje gudstjänstfirare som vill bli en levande sten i det andliga husbygget bör ha en gudstjänstgemenskap som sin "hemförsamling".

 

Ett tecken på att flera som regelbundet går i Hertsökyrkan börjar växa samman i en gemenskap är att en kvinna som är helt rörelsehindrad, rullstolsburen och blind vågar låta sig skjutsas av färdtjänsten från sitt boende till kyrkan i förlitande på att någon av gudstjänstfirarna rullar in henne i kyrkorummet och tar henne fram till nattvardsutdelandet.

 

En sådan förtröstan med motsvarande ansvar uppstår bara där samhörigheten är så stor att man upplever att det är min kyrka. 

 

Nu återstår frågan blir det en mc-tur i det fina vädret?

 

Om två veckor är det valdag för kyrkovalet. Då röstar du på Frimodig kyrka.