Torbjörn Lindahl

Jag har ju haft viss tradition att berätta vad som hänt under helgen. 

 

På midsommaraftonen tog jag mig för att klippa gräset. Verkligen på tiden. Tänkte först skoja om att jag har en gräsklippningsfobi, men jag avstår. Även när man skojar med sig själv kan det ju uppenbarligen få konsekvenser som man inte råder över. Alltså skriver jag - också det är sant - att jag haft mycket att göra med att tömma mammas lägenhet. 

 

På kvällen åt jag middag his moster o morbror. Även mamma var med.

 

Både midsommardagen och idag har jag varit till Överluleå kyrka. På semestern är det roligt ibland åka någon annanstans, särskilt som det kan kombineras med motorcykelkörning och trevliga besök. Igår blev det snabbesök hos dotter o måg o barnbarn, idag kyrkkaffe hos goda vänner.

 

Helgen har alltså avlöpt lungt och stilla. 

 

Nu har jag snart till punkt och pricka följt min gamle kamrats råd: jag har skrivit om (åtminstone nämnt) Mc-tur och barnbarn. Återstår något laestadianskt. Till helgen är det visst stormöte i Korpilombolo. Åker jag dit över lördagen och erbjuder mig vara med i nattvardsdistributionen? 

 

Nu kan besökssiffrorna på bloggen återgå till det normala. Hoppas alla kära läsare återfår sinnesfriden så här lagom till semestern.

skrev jag i förrförra inlägget att det skulle bli. Det blev det också. Den första var lördagens högmässa med konfirmation i Domkyrkan. Idag på förmiddagen hade jag högmässa i Örnäset och kl 18 detsamma i Hertsön. Däremellan hann jag ett sorgehusbesök och deltog i halva gudstjänsten i bönhuset. En god predikan fick jag höra, över samma text som jag själv predikade över två gånger idag, men jag var så trött så jag höll på att somna hela tiden.

 

I bönhuset kände jag mig fortfarande omgiven av den positiva atmosfären och gemenskapen från lördagen men när jag lite senare återigen stod vid "mitt" * altare i Hertsökyrkan där jag inte bara får predika utan även lyfta "försoningens kalk" då känner jag var jag verkligen hör hemma.

- - - - - - - 

* jag ber alla arbetskamrater om ursäkt, vilka möjligen kan ha stött sig på det ordvalet, om än det skrevs inom citationstecken. Syftet med dylikt ordval i dylikt sammanhang är - som jag tidigare haft anledning förklara - att uttrycka samhörighet inte ägande

Lite måste man ju berätta om helgen som var. I lördags hade jag två dop. Ett i Örnäsets kyrka, det andra i domkyrkan.

 

Vid det senare tillfället kunde jag inte undvika se de målningar av domprosten Mats Hermansson, Visby, vilka sedan en tid hänger i kyrkan. Han målar på pressenningar. Ibland kallas det ikoner. Men det är väl att ta i. Kyrklig konst med viss inspiration från det hållet är väl mera korrekt. Betraktat på det sättet kan väl konsten ha visst värde. Men "gay-Jesus" tycker jag var provokativ. Jesus i rosa med regnbåge på bröstet. Att ge just det verket den mest centrala platsen i koret var väl också en aning provokativt. Men det är ju konst! I en artikel i NSD tidigare i veckan berättade Hermansson att den tavlan en gång fått några besökare att i protest lämna kyrkan där utställningen skedde. På frågan hur han regarade på den reaktionen (eller kanske gällde frågan hur han skulle reagera om en liknande reaktion uppstod i Luleå) så svarade Hermansson att det tycker han de reagerande besökarna ska ta med sin terapeut. 

 

???

 

Maken till nedlåtenhet får man leta efter. Alla som har annan åsikt är psykiskt sjuka! Befinner vi oss i det stalinistiska sovjet eller är det något jag inte fattat?

 

Faktum är att någon av tavlorna i utställningen hade jag kunnat tänka mig att köpa - om jag får betrakta det som kyrklig konst och inte ikoner - men att genom köp bidraga till att stoppa pengar i den persons ficka som har en så överlägsen attityd mot sina medmänniskor som NSD-referatet ovan antyder - det kommer inte på fråga.

 

På söndag firade jag högmässa i Hertsön. Tre präster bland deltagarna. Och vi sjöng psalm 720  och jag gläder mig åt verserna med de upprepade starka orden "en dött för alla" respektive "en är för alla rättfärdig, ja en".

 

Skulle någon besökare reagera på de orden kommer jag inte att skicka den personen i terapi utan bedja att hon genom Andens verk i och genom ordet ska kunna se djupet i "den stora, den eviga sanningen".

för dagens gudstjänst. När jag kom hem från morgonpromenaden beslöt jag att dagens gudstjänstfirande fick ske på eftermiddagen. Det faktum att jag redan under sista veckohalvan firat tre mässor bidrog kanske också till att hungern efter komplett mässa inte var lika stor som vanligt.

 

Två predikningar fick jag höra. Inget fel på någon av dem. Den första av en av de yngre predikanterna. Den andra av en av de äldre. Lite förvirrande dock när mötesledaren ska säga vilken söndag det är. Andra söndagen i påsktiden fick kompletteras med " första söndagen efter påsk, enligt gamla evangelieboken." Det är ju den som används i bönhuset.

 

Jag skulle väl ljuga om jag påstod att jag fick höra något som jag ej hört förut. Men det är väl det som är grejen, samma gamla Guds ord.

 

Under dagen fick jag också ett sms med citat ur "sannt liv i Gud." Avsändaren hade upplevt en maning att ge citatet till mig. Jag får väl erkänna att jag aldrig riktigt fallit för Vassula Rydens budskap. Och inte undra på det. Jag har aldrig läst dem. Det är väl just lusten läsa dem jag aldrig fallit för. Men jag får erkänna att de nu till mig sända orden var uppmuntrande.

 

Någon mc-tur blev det inte. Muligt tråkigt väder med lite fukt på marken lockade inte.

Var uppe i Malmfälten i helgen. Någon eller några gånger per år brukar det bli en resa upp till Malmberget där kompis sedan ungdomsåren är präst. I samband med besöken brukar jag få gästpredika. Så även detta år. Blev påmind om att fjolårets besök frös inne pga förkylning. Nära att det hände även nu. Hade varit förkyld hela förra veckan. Men då tågbiljetter redan var bokade utan ombokningsmöjlighet och jag samtidigt upplevt mig bli lite bättre för varje dag så satte jag mig på tåget på fredag afton i hoppet att förbättring i hälsan skulle erfaras för varje dag under helgen. Så blev det också. Allt gick väl.

 

På fredagskvällen hann jag vara med på slutet av en kväll med paret Solveig och Mikael Tulin från Borås. Och under lördagen flera timmars seminarier då de fortsatte berätta.

 

Jag har hört och mött dem tidigare på OAS-möten och hörde dem gärna igen. De båda har varit djupt involverade i New Age-andligheten. Kanske fr a Mikael som efter en gedigen 4-årig utbildning verkade som professionellt medium i många år.

 

Summan av kardemumman: till sist fann dom Jesus eller snarare blev funna av Jesus och dom blev befriade och lämnade alltsammans. Ett oerhört starkt vittnesbörd

 

Nyttigt lyssna på. Några tankar i seminariets allra  sista del om hur vi kan tänka den fortsatta andliga utvecklingen i världen innehöll dock några bitar som var lite spekulativa. Det kunde uteslutits. Men så länge dom talade utifrån sin egen erfarenhet var det mycket givande. Helt klart nödvändigt som varningsord då vi i vårdsvängen, skolan - och på sina håll även i kyrkor! - översvämmas av meditation, yoga, mindullness, qigong mm.

är man nu.

 

Jag vet iofs att det finns många vänliga själar som anser att jag är det året om. Men nu har jag varit det även i bokstavlig mening. När det snöar och samtidigt blåser från sjön då driver det upp en stor snöhög mitt på min bro. I går morse var det ytterst nära att jag varit tvungen ta köksfönstervägen ut på gården. Men tack vare att  jag tidigare på morgon handlat föregripande och puttat upp dörren så att jag kunnat få tag i sopen och stöta bort en del av snöhögen så var det möjligt att några timmar senare trycka upp dörren så mycket att jag kunde slinka ut.

 

Sedan blev det snöskottning. Till kyrkan kom jag (dock försent) och fick deltaga i mässan. Fantastiskt vilken lisa för själen mässan är när man är bekymrad eller orolig.

 

Vintervädret gjorde dock att jag ställde in en planerad utfärd till Boden. På kvällen var jag hembjuden till kollega på bastu och middag. Synnerligen trevlig kväll.

 

Nu återstår att se om jag under denna vecka får svar på ett av mitt yrkeslivs allra största mysterier, vilket jag grubblat på sedan i tisdags eftermiddag.

Är jag utsatt för det? Det kan man undra. När man betänker konsekvenserna av prästers och musikers nya tjänstgöringsschema. Nu har jag gudstjänst varannan helg. Då har jag gudstjänsten i Hertsökyrkan. När jag är ledig så är det Bosse och Mats som turas om ha högmässan i Hertsön. Men då inträffar det fantastiska att vår församlingsvärdinna (som också jobbar var annan helg) jobbar just de helger då jag är ledig! Det innebär att det aldrig blir kyrkkaffe de helger jag har gudstjänsten i Hertsön men alltid  när Bosse eller Mats har gudstjänsten. Är det rättvist? 

 

Synd att   jag inte är kvinna. Om jag vore det så vore ju anmälan till både domkapitlet och Jämo lika säkert som Amen i kyrkan. Men nu är jag man och dessutom medelåders och tillråga på allt både vit och heterosexuell så då återstår väl inte annat än att skylla mig själv.

 

Suck!

 

Idag firade jag alltså högmässa i Hertsön. Utan kyrkkaffe! Senare besökte jag västbönhuset för att köpa ytterligare ex av deras nya psalmbok. Läsare av denna ringa blogg har bett om hjälp få ett ex. I bönhuset var det kaffe. I gudstjänsten lästes en Laestadii-predikan över samma text som jag predikat över på förmiddagen. Inte helt fel när man inser att Laestadius i sin beskrivning av kvaliten i officerens tro, tog upp exakt samma punkter som jag gjort i min predikan - vilket jag å andra sidan fått viss inspiration till i ortodox bibelkommentar. Är det därmed bevisat: jag är laestadian och Laestadius är ortodox? 

 

Senare på kvällen blev det bastu hos god vän. Inget går upp mot en riktig vedeldad bastu!

Var gå i kyrkan var frågan. 

 

Domkyrkan kunde ha varit ett alternativ. Där var det ekumenisk gudstjänst som avslutning på den gemensamma veckan. Nåja, vecka och vecka. Gemensam helg är kanske riktigare beskrivning numera. Det har blivit kortare och kortare under de år jag verkat i staden. Men då jag pga släktbesök mm inte deltagit i någon tidigare samling under helgen så avstod jag.

 

Satte mig istället på bussen mot Hertsön. Mötte då två av de regelbundet trogna gudstjänstbesökarna. Två andra som ofta brukar besöka Hertsökyrkan visade sig vara med på bussen. Men de klev av vid Örnäskyrkan denna gång. Det hade ju också varit en möjligjet. Men det kan inte hjälpas att samhörigheten med ens vanliga plats är så stor att det inte riktigt lockar gå någon annanstans.

 

Det här med trohet till det man bestämmer vara sin normala "hemförsamling" är viktigt om det ska bli något församlingsbyggande.

 

Efter kyrkkaffet blev det en stunds besök hos mamma fram till dess hon annonserade behov luta sig tillbaka i fåtöljen och sova en stund.

 

På vägen till bussen träffade jag dock en av dagens gudstjänstfirare som var på väg möta annan kristen för en kopp kaffe på ett av stadens fik. Jag hakade på och fick dela trevlig gemenskap. Efter en stund dök ytterligare en person upp så då blev det nya stimulerande samtal. En oväntat givande eftermiddag.

 

Efter middag o kaffe mm har jag sett en TV-4-dokumentär om Charlie Hedbo. Intressant. Nog kan jag tycka att ett och annat dom publicerat är lite onödigt. Men att dom fördenskull ska bli skjutna. Nej, tryckfriheten 

måste försvaras. Försvarar inte vi andras rätt att trycka det vi ogillar så kommer ingen till sist försvara vår rätt trycka det vi gillar.

 

Ett annat tysta-obekväm-röst-skeende som berört mig illa är behandlingen av den frispråkige kristne Marcus Birro. Orkar inte nu gå igenom allt som hänt men den intresserade spanar in hans blogg på tidningen Världen idag. I slutet av november blev han avskedad från Expressen trots att hans krönikor varit de flitigast lästa. Men nej,  en frispråkig frimodig kristen passar inte in i det offentliga sverige.

 

Vad är det mer som censureras bort i vårt - till namnet - fria öppna demokratiska samhälle? 

Dvs den nya västlaestadianska. Kan inte hjälpas att man blir imponerad när man på första insidan läser namnet på utgivaren:

Den Ursprungliga Apostolisk Lutherska Förstföddas Församling i Sverige.

 

Låter nästan som Den Enda Heliga Apostoliska Katolska Ortodoxa Kyrkan som jag har en länk till i min dator på jobbet. Men den kyrkan var ett skämt. Det här är allvar - om nu någon bland kära läsarna tror något annat.

 

Därför var det ju också med viss bävan jag i eftermiddags gick in i västlaestadianska bönhuset. Men väl inne blev jag välkomnad av många gamla vänner varav några hör till dem som man förr rätt ofta mötte i kyrkans gudstjänster. Till min bordsgranne vid kyrkkaffet uttryckte jag min personliga saknad efter de tider då vi möttes i kyrkan. Fram till dess att västbönhuset i Luleå byggdes höll ju västförsamlingen årligen sin februarisamling i Örnäsets kyrka. I flera år var jag den som fick leda högmässan (enl 1942 års ordning). Jag saknar faktiskt den gemenskapen.

 

Gudstjänsten i bönhuset är enkel. Alla psalmer leds av försångare. Inga instrument. Alla som utför någon uppgift i gudstjänsten "sitter bakom bordet", inklusive försångare och predikant

Psalm

Läsning ur Laestadius postilla

Psalm

Predikan

- som avslutas med att människor går fram till predikanterna och ber om och mottar förlåtelse

Psalm

Bön, Fader vår, välsignelse (Herren välsigne oss...)

Psalm

 

Efter gudstjänsten lästes brev som skickats från kristna på andra orter som haft samlingar. Bl a lästes brevet från julsamlingarna i Gällivare. Jag har hört många sådana brev förr och kan inte låta bli att faschineras av deras milda anspråksfullhet. Men säkert fyller de en stor funktion för att hålla ihop rörelsen när alla betygar sin enhet i samma tro och att man fått höra samma goda och rätta Guds ord predikas vilket alltid fått samma följd att människor insett sin synd men blivit upprättade av det trösterika evangeliet i Jesu namn och blod.

 

I praktiken samma funktion som när Frimodig kyrkas riksordförande några gånger per år skickar ett brev till alla medlemmar och uppmanar dem vara frimodiga i kyrkokampen.

 

Kaffe alltid trevligt. Och så var den dagen slut.

 

Men givetvis började dagen i kyrkan 300 m söderut, Hertsökyrkan. Själv var jag liturg. Bosse predikade. Har alltså hört två predikningar idag. Vilken var bättre? Nej, jag avstår så gör jag mig inte till ovän med någon.

 

Men skälet till eftermiddagens bönhusbesök var ju att få köpa ett exemplar av psalmboken. För det facila priset av 50 kr! Det vore en prissättning att ta efter för bokförlaget Verbum.

 

Och med psalmboken i ägo - den är riktigt fin - får jag chansen rätta vännen Andreas (roligt kunna vara lärare i hans specialgren:) och säga att den psalm om Maria Magdalena som jag tyckte hade fin text (370) inte är skriven av Halmrast* utan av norske samen K T Andersen. Vid kyrkkaffat i bönhuset fick vi sjunga den. Jag uppfattade att det i praktiken var för min skull. Det tackar jag för. Melodin var dock inte helt lättillgänlig så det krävs nog flera genomsjungningar innan den sitter.

- - - - - - -

* det finns en påskpsalm även av honom, nr 86. Troligen var det den Andreas syftade på. Den har också fin text och innehållet talar även i den utifrån Marias erfarenhet som sörjande vid Jesu grav. Dock utan att hennes namn nämns

 

 

 

Men igår kände jag mig trött. Rejält trött. Fruktade ett tag att jag skulle behöva ringa en kollega och be om hjälp med dagens högmässa. Låg mest på soffan hela dagen. Nå, några praktiska saker i huset blev fixade enligt plan men det var så när. Kändes mest som jag fått en infektion men utan alla märkbara symptom såsom snuva, huvudvärk, illamående, feber eller vad det nu skulle kunna vara. 

 

Idag lyckades jag dock utan större besvär ta mig igenom dagens huvuduppgift som var högmässa i Hertsökyrkan. Jag funderade ett tag om detta var sista gången som jag och musiker Samuel får jobba tillsammans på ett bra tag. Men nej, riktigt så illa är det inte. Vi har högmässan tillsammans även kommande söndag. Men sedan får vi ett var-annan-vecka-schema så om han är i tjänst är jag ledig och är jag i tjänst är han ledig. Lite underligt kanske att gudstjänstgemenskapens ansvarige präst och huvudansvarige musiker aldrig arbetar tilllsammans. Men det är mycket man numera inte förstår i "svenska kyrkan". Inte heller förstår jag varför dagens rubrik i nuvarande evengeliebok ändrats till "Guds hus" från det tidigare "I Faderns hus". Jo, jag vet att "Gud" anses mindre patriarkalt och hierarkiskt än "Fader" men förstå det vill jag inte. Noterar bara att den som på allvar introducerar Fader som tilltal till Gud är Jesus själv och han brukar ju anses stå på rätt sida i jämställdhetsfrågor! Ja, ja, slutsatsen av dagen: krafterna verkar sakta återvända. Ingen fara på taket sålunda.

 

Noterar att vännen Per-Eric Simma  fått till ett nytt blogginlägg i mer positiv anda och att min gamle kamrat kunnat slita sig från barnbarnen så länge att några minuters knapprande på tangentbordet varit möjligt.

 

Nu väntar ett sextioårskalas och på tisdag - Trettondedagen - blir det högmässa i Örnäsets kyrka.

Innehållsrik nyårsafton har det varit. 

Fm: div slutförberedelser för eftermiddagen och kvällen.

Sedan dop och därefter nyårsbön i Ljusts kapell och nyårsbön i Örnäsets kyrka och sist kl 21 mässa, också den i Örnäsets kyrka, i samband med Luleå fridsförbunds församlingsdagar. Två prästkollegor var med mig och distribuerade. Inte lika mycket folk som tidigare år. Bara 210 kommunikanter.

 

På den andra nyårsbönen träffade jag ett par som är motorcyklister. Så fick jag med den saken också och Ann O Nym behöver inte frukta för det nya året.

 

Att Jakob inte skulle frukta var annars ett ord som fanns med i den text jag läste vid alla tre gudstjänsterna (slutet av Jer 46). Predikan blev dock längre för varje gång. Om det berodde på ökad Andens inspiration eller på lämplig anpassning till förväntningarna kan diskuteras. Jag tvingas dock erkänna att jag tycker det är roligt att predika. Särskilt när man också får vara buren av vänners förböner.

 

God vän och kollega följde mig hem efter mässan och vi fick uppleva övergången till det nya året tillsammans.

 

Nu ska bara resten av nyårsdagen genomlevas så blir det till att fira flanellskjortans dag i goda vänners och kollegors gemenskap. Nödvändig utrustning är införskaffad.

Nu återstår tredje- och fjärdedag jul. Den senare - Menlösa (oskyldiga) barns dag - infaller i år på söndag så det blir en riktig helgdag.

 

Denna dags gemenskapsdel bestod i middag hos moster o morbror tillsammans med mamma. Gudstjänstdelen innebar kvällshögmässa i Hertsön ledd av Bosse. Måttligt stor skara men vi lär ha varit fler än i grannkyrkan där samme präst celebrerade kl 11. 

 

Efter mässan for mamma och jag förbi kyrkogården och tände ett ljus på pappas grav. Tillsammans sjöng vi också vers ett av pappas favoritjulpsalm "Var kristtrogen fröjde sig".

 

Den helige Stefanus dag - martyrkyrkans dag - är ju alldeles för viktig för att glömmas bort. Från BloggarDag har jag inhämtat - vad lär man sig inte där! - att det är en riktig helgdag som inte ska fuskas bort med förkortade mässor eller musikgudstjänster. Nej komplett högmässa ska det vara.

 

På BloggarDag kunde du även strax före jul läsa en bra kommentar om NSD:s skriverier om kvinnoprästmotståndet inom kyrkan. Själv kommenterade jag det ju väldigt kort i denna blogg. BloggarDag är som alltid mer ingående. Läs gärna.

 

Undr gårdagsaftonen hade jag en stund lite tid över och passade på surfa lite med telefonen. Råkade hamna på "Katolsk vision" som betraktar sig som en reformrörelse inom den katolska kyrkan. Det synes som om den rörelsen vill åstadkomma istort sett exakt det som införts i svenska kyrkan de senaste årtiondena: demokrati (mer leknannainflytande), kvinnliga präster och vigslar för enkönade par. Man tänker: varför stångar ni huvudet i väggen, varför försöka förändra den koloss som den katolska kyrkan är? Det finns ju en etablerad kyrka som har allt det ni vill åt, svenska kyrkan! Varför inte konvertera istället?

 

Och tvärtom är det för oss traditionalister i svenska kyrkan. Ofta får vi höra: varför byter ni inte kyrka? Det synes som det finns en massa folk som fötts i fel kyrka. Ungefär som människor som tycker att dom fötts i fel kropp. Som vill byta kön. I svenska kyrkan bedriver vi mångfaldsarbete. Där ska vi lära oss acceptera dessa som är annorlunda. Gäller det också i andligt avseende?

har jag inte råkat ut för. Istället var det min ordvitsige lillebror som i telefon berättade:

- Grannens spark blev stulen av en medbrottsling.

Jag säger som jag brukar: var får han allt ifrån!

 

Familjegudstjänst hade vi idag i Hertsökyrkan. Ovanligt många deltagare. Sista åren har deltagandet vid familjegudstjänsterna märkbart dalat. Så nu bröts trenden. Och ovanligt många barn. 

 

Efter div efterarbete blev det lite tid vid datorn för versamhetsredovisning. Dvs redovisa hur stor del av arbetstiden som använts till den grundläggande uppgiftens olika delar gudstjänst, undervisning, diakoni, mission. När vi för några veckor sedan fick systemet presenterat för oss uppstod diskussion om vart olika verksamheter ska hänföras. Enskilda samtal var diakoni sades det. Jag  protesterade. Ett samtal som innehåller eller leder till bikt är gudstjänst hävdade jag Och fick rätt. Och ett samtal som handlar om tron även utan bikt är väl att se som en fortsättning på predikan. Alltså gudstjänst. Så redovisar jag.

 

Senare blev det ett besök i bönhuset. I andra predikan lärde jag mig att Calvin var fransman. Alltid roligt lära sig något. Lärdomen förmedlades i en bisats i samband med att skillnaden mellan luthersk och reformert nattvardssyn utreddes. Helt lutherskt renlärigt uttalades att nattvardens bröd och vin ÄR Kristi kropp och blod. Inga symboler

 

Efter gudstjänsten hembjuden på glögg o fika hos kristen familj tillsammans med flera andra. Trevlig kväll.

 

Väl hemma fick jag besked av äldste sonen att han efter många år i Stockholm äntligen fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet. Glädjebesked.

Fick lite övning idag. Fr o m mitten av januari ska jag ju vara ledig varannan helg. Jag gick i "hemkyrkan" Hertsökyrkan. Kollegan Mats ledde högmässan. I mina ögon lite omotiverat förkortad högmässa dock. Kanske var det närvaron av en av domkyrkans körer som motiverade att korta liturgin något. Roligt med kör. Och med trumpetspel. Det senare hör ju till på första söndagen i advent.

 

Lite abstinens får man ju när man inte själv celebrerar men det hör väl till villkoren här i denna värld. Fullkomligheten dröjer. 

 

En av våra grupper i kyrkan, Kraftkällan, ansvarade för kyrkfikat och hade lotteri och sålde dessutom hembakat bröd som några av deltagarna bakat under lördagen i Hertsöns bagarstuga. Givetvis köpte jag flera påsar. Jag älskar bagarstugebakat bröd.

 

Efter mat (är det lunch eller middag kl 14?) hos mammas syster o svåger tog jag med mamma o moster till Domkyrkan för Kammarkörens adventskonsert. Fin konsert. Tolkningen av "Det är en ros utsprungen" var fantastisk. Roligt också med disciplinerade åhörare som kunde avstå det numera ganska vanliga oskicket att applådera efter varje stycke. Att åhörarna dock inte förmådde hålla händerna i styr efter Markus Warghs orgelsolo mitt i konserten är fullt begripligt. Mäktig avslutning med Otto Olssons Advent.*

 

Nu vet man att adventstiden börjat.

- - - - - 

* + ett extranummer från orgelläktaren. Men det var ju extra.

Värst vad tiden går. Tiden den bara rusar iväg.

 

I fredags kväll hade vi en lyckad kväll i kyrkan. Familjekväll med tacos att äta, sen en enkel familjegudstjänst sen en riktig trollkarl som underhöll barnen. Riktigt roligt. Det här blir nog melodin i framtiden (kanske bortsett från trollkarlen) i stället för att försöka byta ut söndagens högmässor mot familjegudstjänster till vilka få deltagare kommer. I fredags var vi nog bortåt 60. 

 

Igår förrättade jag dop i domkyrkan och hade en sjukkommunion på aftonen. Innehållsrik dag. Var även bjuden till avskedsfest för arbetskamrat som ska flytta söderut.

 

Idag höll jag högmässa i Hertsön assisterad av kollegan Bosse. Inte riktigt lika många som förra söndagen (ca 38 denna gång) men tre andra präster närvarande. En av dem vägde givetvis tungt eftersom det var självaste domprosten Så rent andligt var vi kanske lika många som föregående vecka :) men tänk om alla som dyker upp 1-3 ggr i månaden kunde komma samtidigt. Då skulle vi vara många. Det känns som om gudstjänstförsamlingen blir allt stabilare. Deltagarna kan och lever med i liturgin alltmer och alltfler tar eget ansvar i gemenskapen. Så är det bevisat att det går att bygga församlingsgemenskap även kring svenskkyrklig gudstjänst. Bara man konsekvent slår på samma spik år efter år och inte förvirrar församlingen med ständigt exprimenterande.

 

Glädjande också att få deltagande av Mats Sjölind, OAS-lovsångsledare från Österbotten. Han råkade bara vara i stan av en aning komplicerade skäl. Vi hann dock kort diskutera ev medverkan vid ev OAS- möte i Storstrand till sommaren. OM det ev blir av alltså.

 

Under eftermiddagen ägnade jag lite tid åt att renskriva det korta kyrkohistoriska föredrag jag höll på bönhuset för en tid sedan. Måhända kommer det så småningom att synas på bloggen.

 

Efter arbetsdagens slut blev det besök hos goda vänner där även andra vänner var så fick vi glädja oss över våra gemensamma OAS-minnen.

Har månadens långlediga helg över dubbelhelgen. Innebär att jag inte "jobbat" men likväl firat gudstjänst givetvis.

 

Startade helgen med att över fredagen åka upp till Svanstein och övervara begravningsgudstjänsten för kh em Lage Ollinen. Med resa blev det en heldag, men en fin dag. När jag fick göra lite tjänst genom att hjälpa till att läsa telegrammen vid minnesstunden kunde jag inte låta bli att tänka att "här kunde jag ha varit präst". Det var så att Lage ringde mig en gång i början av 80-talet och ville att jag skulle söka komministertjänsten i Juoksengi vilken då skulle utlysas. Vad hade hänt om jag gjort det? Hur hade livet då utvecklat sig? Men det kan inte hjälpas att jag under alla år - av någon anledning- alltid burit inom mig en särskild kärlek till denna församling (som nu längre inte är egen församling). En fin begravningsdag. Stort tack att jag fick vara med och att jag fick chans lära känna Lage.

 

På vägen hem blev det besök hos god vän och därför blev det ännu mer en heldag.

 

Alla helgons dag blev det högmässa i Hertsön, ledd av Bosse. På sin blogg har vännen Dag Sandahl klagat över att det inte firas riktiga högmässor denna dag numera på många ställen. I Luleå Domkyrkoförsamling är det högmässor i parti och minut.

 

Därtill på kvällen en mässa i domkyrkan i samband med Fridsförbundets församlingshelg. Den gick jag inte på. En mässa per dag räcker normalt. En person jag träffade uppe i Svanstein tyckte att jag skäller för mycket på laestadianerna på min blogg. Kan det vara möjligt? Jag som tycker att jag alltid försvarar laestadianernas plats i kyrkan. Eller är det så att den man älskar den agar man? Lördagkvällen ägnade jag istället åt att bjuda näst äldsta dottern på middag å kinarestaurang (försenad födelsedagspresent).

 

Sönd fm blev det TV-gudstjänst med OAS-rörelsen från Åh stiftsgård. Det var den sista av fyra tv-sändningar med OAS. Övriga får jag se på nätet. Ingen tvekan om att det spritter av glädje i kroppen när man känner oas-känslan.

 

Dagens högmässa blev i Hertsön igen men på kvällen denna gång. Och även nu ledd av Bosse. Men det ledsnar jag inte på.

 

Fick även chans att byta några beställda pins o tröjor mot pengar. Nu är det nog bara tre personer som väntar på sina varor (och vars pengar jag väntar på :)

 

Snipp snapp snut

nu var sagan slut.

 

det är i hela personligheten när man fått vara med om en riktig högmässa. Såsom jag fick vara idag i Hertsökyrkan. Bosse ledde gudstjänsten och predikade. Själv assisterade jag bara vid nattvarden.

 

38 deltagare sammanlagt noterade kyrkvärdarna. Även det glädjande. Men den andliga mättnadskänslan infinner sig även om deltagarantalet är mindre.

 

Det viktiga är komplett, riktig, väl genomförd liturgi. God predikan är ett plus och en någotsånär aktiv och liturgiskt kunnig församling ett plus till. Kanske är detta en av grejerna: man är verkligen omgiven av bedjare, människor som lever med i liturgins böner.

 

Gudstjänstglädje är vad det är!

 

 Efter några timmars arbete vid dator och skrivbord blev det buss hemåt. Planerade först stanna vid Örnäset och gå i bönhuset. Men till slut skippade jag det. Den andliga mättnadskänslan var kanske stor nog. Men glädjen träffa andra kristna vänner missade jag. Får ta igen det vid annat tillfälle. Ett sådant tillfälle kan bli när jag om några veckor ska prata lite kyrkohistoria i vuxengruppen under en fredags-bibeltimme.

 

Väl hemma blev det bl a ett ganska långt samtal med god vän i andra änden av landet om framtiden i svenska kyrkan. Kan Missionsprovinsen vara en del i en möjlig framtidsväg? Jag utesluter inte det. Min vän var mycket tveksam.

 

Den som lever får se. Nu återstår att se om Gud ger en dag imorgon också. I så fall blir det mässa i ett hem. Precis som på annat ställe i lördags. Mässa tre dagar i rad. En prästs privilegium.

 

Inte undra på att man känner sig andligt proppmätt.

 

 

Igår afton fick jag för mig att jag skulle fara till Boden på gudstjänst. Det var Bodens fridsförbund som hade gudstjänst i Rörvikskyrkan. Roligt med laestadianska gudstjänster i en "riktig" kyrka. Känns lite som i min ungdom då jag gjorde mina första möten med laestadianismen. Då hade dom ju alltid sina gudstjänster i Luleå i kyrkor och församlingshem. Är det bara det att rollen som inomkyrklig väckelse blir tydligare om man faktiskt är i kyrkan. Eller var det det mindre antalet människor som fick mig associera till den tid när Luleå fridsförbund rymdes i lilla salen på övervåningen i Mjölkuddsgården. Nå, trivsamt var det. En del Lulebor var där. Kanske var det fler Lulebor som var i Boden söndag eftermiddag för i bönhuset på Örnäset var det mindre folk än vanligt i eftermiddags.

 

Högmässan firade jag i Örnäset. Inte ofta jag är där numera men det var roligt. En av deltagarna berättade att hon var en ev mina konfirmander på Bergnäset 1982. Det är en grupp jag alltid kommer att minnas eftersom hälften av tjejerna hette Susann! Detta var dock ingen av susannorna.

 

Dagens predikant i bönhuset predikade över exakt samma text som jag predikade över i högmässan, men la ut texten på delvis helt annat sätt. Där ser man djupen i ordet.

 

I morse var det ordentligt vitt på marken och lite mer snö har fallit under dagen. Jag tror - men det visar sig ju att man ofta minns fel när det gäller väder - att det är första gången på flera år som vi fått första snön redan i oktober. Hade jag haft vinterdäck på bilen hade jag kanske farit till Boden även idag. I morgon får det bli skifte till vinterdäck.

 

 

Eller i vart fall tre olika gudstjänstlokaler blev det besök i idag.

 

Först Hertsökyrkan (givetvis) där kollegan Bosse ledde mässa. Ska passa mig noga för att skriva att det är bästa kyrkan för då kan någon bli ledsen. Samtidigt borde ju en präst - särskilt en som under ett antal år kunnat sätta sin prägel på gudstjänstlivet - tycka att det man ansvarar för är - bäst. Annars sköter man väl inte sitt jobb? Vad är alternativet? Man tror att det finns ett sätt att förverkliga gudstjänstlivet (som är möjligt att nå) som är bättre men man avstår medvetet från att förverkliga det? Vad är det för kvalitetstänkande? Nå, i vart fall trivs jag där. Och det gör uppenbarligen många av deltagarna ochså. Sedan länge har jag noterat att de flesta inte har bråttom från kyrkkaffet. Ett gott tecken på upplevd gemenskap. Särskilt glad blev jag för någon dag sedan då jag från en av våra "nya" gudstjänstdeltagare fick vittnesbördet att det som lockade i kyrkan var gemenskapen och den välkomnande atmosfären.

 

Efter besök hos mamma gick jag på körkonsert i Domkyrkan men smet innan det var helt slut för att också hinna till bönhuset. Två predikningar fick jag höra. Först från en av de äldre predikanterna, sedan av en av de yngre. Den senare predikan gladde mig särskilt då jag uppskattade den unge broderns frimodighet och kunde känna igen mig själv som ung predikant. Var frimodig!

 

Efter intagen middag väntar nu samtal med ämbetskollega. Eller ska jag skippa det och ta en MC-tur till honom i morgon istället?

vid förmiddagsgudstjänsten i Hertsökyrkan idag. Vi firade psalmgudstjänst - som vi gör några gånger per år. Då sjunger vi betydligt fler psalmer än vanligt. Idag fick söndagens ämne Ett är nödvändigt prägla psalmvalet tillsammans med ett hösttema. Strax innan gudstjänsten var vi bara ca ett dussin men så kom två laestadianfamiljer och vips, ja, ni vet, det står ju i rubriken. Dock var inte familjerna helt kompletta för i så fall hade vi nog blivit närmare trettio. Domkyrkoförsamlingen borde sända ett officiellt tack till Fridsförbundet för dess positiva påverkan på gudstjänststatistiken.

 

På kvällen var jag tillbaka för en enkel kvällsmässa då jag numera driver linjen att ingen helg ska vara utan mässa. För det mesta är det högmässa dock.

 

Däremellan hann jag besöka mamma och sen fara förbi bönhuset och höra 1,25 predikan innan jag måste ta bussen till Hertsön. Jag åker mycket buss numera. Jag måste ju klimatkompensera för min onödiga motorcykelkörning.

 

Eftersom det var acceptabelt fint väder när jag kom hem senare på kvällen kunde jag, tillsammans med gammal vän som skjutsade hem mig, dels beskåda vackert norrsken, dels med handkikare titta på Andromedagalaxen, vår närmaste granne bland galaxerna i universum. Det hör liksom till ritualet att varje år låta ljus falla in i sina ögon vilket färdats genom rymden i några miljoner år (hastighet: 300000 km/s - inte 300000 m/s som jag först råkade felskriva  och två kommentatorer snabbt rättat.) Det oroväckande är förstås att vår galax, Vintergatan, och Andromeda närmar sig varandra med en hastighet av ca 120 km/s. Men ett litet tag till kan vi ta det lungt. Det kommer dröja ca 3 miljarder år innan vi kolliderar.*

---

* alla faktauppgifter enligt Wikipedia. Är dom fel får någon rätta mig.