Torbjörn Lindahl

Redan i natt fick jag dela den hälsningen med kristna vänner när jag tillsammans med äldste sonen deltog i påsknattsmässan i katolska kyrkan. Efter middagen i går frågade han vädjande om hans far kunde hämta honom därifrån då det inte skulle vara möjligt med buss hem så sent på natten. Kort överslag sade mig att ska jag åka bil sammanlagt över en och en halv mil kan jag väl lika väl skjutsa även dit och själv övervara mässan.

 

Fantastisk gudstjänst! Jag säger bara: känner man sig hemma eller känner man sig hemma? Men så var ju också gudstjänsten, med sina många textläsningar ur GT, varvade med korta (kollekt-?)böner och psalmsånger (här responsoriala psaltarpsalmer) i huvudsak densamma som jag själv följt åtskilliga gånger både i Nederluleå kyrka och i Porsökyrkan och i Örnäsets kyrka under 80- och 90-talen. (Stort tack för dåvarande Noterias missale)Det är ju utan tvekan så att om vi som lever i svenska kyrkans tradition vill utveckla och fördjupa vårt gudstjänstliv så blir det i enlighet med de gamla kyrkornas tradition. Annat verkligt alternativ gives icke.

 

Helt underbart få fira en gudstjänst där deltagarna uppför sig som om dom vore i himmelen, helt utan längtan därifrån; när gudstjänsten börjar kl 22 och nattvardsdelen ("Upplyft era hjärtan") kommer först kl 24.10.

 

Det enda man som traditionell svenskkyrklig skulle sakna om detta vore påskhelgens huvudgudstjänst är psalmerna Vad ljus över griften och Upp min tunga. Hoppas Bosse inte sviker mig i Hertsökyrkan nu kl 11.

 

Strax hopp i bilen!