Två böcker

har jag läst under senaste tiden. Precis som de böcker min gamle kamrat ägnar sig åt har dom kapitel. Flera vardera. Dom är inte heller helt färska. Jag har haft dom i bokhyllan långt mer än ett decenium utan att få lnspiration och ork att läsa dem.
 
Daniel Alvunger: Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973. Utgiven 2006.
Den läste jag före jul.
 
Lennart Ahlbäck: Socialdemokratisk kyrkosyn. En studie i Socialdemokraternas kyrkopolitiska riktlinjer 1979-1996. Utgiven 2003.
Den har jag just läst. Avslutat för en dryg vecka sedan.
 
Daniel Alvunger ger först en bakgrund i vilken han även mycket intressant diskuterar hur man kan se socialdemokratin och folkhemstanken som sekulariserad lutherdom. Senare framkommer också tydligt socialdemokratins markanta avoghet mot det katolska som ses som ett hot mot det svenska och förment lutherska på ett sätt som snarast för tankarna (åtminstone mina) till dagens sverigedemokrater.
 
I avhandlingen låter han kampen inom partiet om synen på statskyrkan bli det raster genom vilket skeendena ses. Separationslinjen kallar han dem som ville kämpa för att snarast skilja kyrka och stat. Anpassnningslinjens företrädare var de som (tills vidare) ville behålla statskyrkosystemet för att kunna förändra kyrkan i - ur socialdemokratisk synvinkel - önskvärd riktning. Och det önskvärda är att kyrkan ska vara (bli) en öppen, demokratisk, folkkyrka.
 
I nästa bok, av Lennart Ahlbäck, som behandlar kyrkopolitiska riktlinjer (dvs vilka mål som (s)- ledamöter i kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte skall sträva mot) där återkommer de tre begreppen öppen, demokratisk och folkkyrka så många gånger att man till slut blir proppmätt.
 
De tre begreppen ställs tydligt i motsats till det socialdemokraterna inte vill se, dvs elitkyrka eller prästkyrka. Någon tydlig beskrivning av vad dessa hemska kyrkotyper i praktiken är ges dock inte, även om det fler gånger framskymtar att högkyrklighet upplevs som den kanske tydligaste  fienden. Det blir dock uppenbart att socialdemokrater ofta inte har riktigt klart för sig vad det begreppet egentligen betyder och i praktiken står för. För mig framstår det snarast som att alla dessa fiendebilder är den inomkyrkliga varianten av skrämma med högerspöket.
 
Det intryck jag får - och jag erkänner: med den förförståelse jag har - när jag läser dessa böcker är att kyrkan av socialdemokraterna i praktiken uppfattas vara de anställda och de förtroendevalda. Och denna kyrka synes nästan existera av sig själv och det därför bara är socialdemokraternas uppgift att styra och påverka denna kyrka i önskvärd riktning. Men vad kyrkan är "i sig själv" (för att använda ett modeuttryck) och vad det är som skapar en kyrka (ordet och sakramenten) och vad som bär kyrkan och får den att ta synlig gestalt (ett troende, gudstjänstfirande kyrkfolk) om detta finns i princip ingenting. När det talas om ungdomsarbete är betoningen mer på demokratisk fostran än tro på Jesus. När mission (i andra länder) omtalas ligger fokus på att hjälpa människor skapa demokratiska strukturer. I sin iver plädera för att kyrkan ska vara öppen för alla - även icke-trooende - så ställer sig (s) i en position där troende människor och regelbundna gudstjänstfirare snarare blir främlingar. 
 
På det hela taget ska kyrkan vara en del av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Något tydligt uttryck för att socialdemokratiska kyrkopolitiker i sina roller i kyrkans beslutsorgan sķulle ha någon kallelse att tro och driva något som är unikt för kyrkan eller radikalt annorlunda än det (s)-politiker driver i kommuner och riksdag - det finns inte.
 
Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att socialdemokratin i allt väsentligt velat driva kyrkan i helt annan riktning än jag själv hade önskat
 
Återstår då den fråga som min gamle kamrat ställde i en kommentar till ett tidigare inlägg av mig på denna ringa blogg: har socialdemokratin varit värre än de borgerliga partierna när det gäller politiseringens följder för kyrkan?
 
Mitt svar: jämförelsematerial saknas i dessa böcker då de bara behandlar socialdemokratisk kyrkopolitik. Boken om borgerlig kyrkopolitik under 100 år verkar fortfarande vara oskriven. Enligt principen den som sa de han var det så är det kanske min gamle kamrat själv som ska känna kallelsen.*
 

 
* Gäller väl bara då att få den bräkande geten hålla tyst och inte störa. Men eftersom jag vid flera tillfällen uttryckt uppskattning för min gamle kamrats exegetiska skriverier blir det ju en koflikt inom mig vad jag skall önska.
 

Kommentarer
Postat av: Den nämnde gamle

Boken om borgsrbrackornas framfart är som sagt inte skriven (än). Men det vore intressant att se hur de agerat i Kyrkomötet där S varit störst men aldrig haft egen majoritet, i stiftet och i ett urval församlingar. Under stor del av förra århundradet hade landet S-regering med det förekom ju också annat. Agerade staten då på annat vis?
Med 40 år i yrket och tre mandatperioder för ett tag sedan ser jag ingen skillnad där jag bor mellan när S och när C innehaft ordförandeposterna - i bägge lägen med stöd av V utom nu när det är en S-ledd ”stor koalition” för att SD inte skulle kunna vågmästra. Bara någon enstaka fullmäktige- och rådssosse firar regelbundet gudstjänst annat än när de av olika anledningar - biskopsbesök till exempel - ”ska” vara där. I borgarnas fall är det fyr-fem-staka som dyker upp. Knappast en avgörande skillnad värd respekt.

Svar: Det finns dessutom en tid när C var större än S i kyrkomötet, nämligen under (delar av?) perioden efter kyrkomötesreformen 82 fram till kyrkans skiljande fr staten 2000. Under den perioden var det fortfarande indirekta val, vilket gynnade parti (c) som är starka i mindre enheter (= i praktiken landsbygdsförsamlingar).
Om man inte ser så stor skillnad på c och s i ditt kyrkoråd är kanske inte så underligt. På lokal nivå fattas sällan så partiskiljande beslut.
Dessutom har (c) under flera årtionden varit minst lika folkkyrkligt som (s). Även om man (som utomstående betraktare) uppfattar (s) folkkyrklighet som mer "politisk" och (c) som mer hembygdsförening och folkdräkt.
Torbjörn Lindahl

2020-01-14 @ 16:09:49
Postat av: Magnus Gustafsson

Som före detta kyrkopolitiker på lokal nivå vill jag nog påstå att lokalpolitikernas möjligheter att påverka församlingens andliga inriktning är ganska liten. Lite tillspetsat är det egentligen bara två frågor. Vid anställning av kyrkoherde kan den minst dåliga kandidaten väljas. Alla eventuella bra kandidater passerar inte domkapitlets nålsöga. Den andra frågan är ändamål för fria församlingskollekter. I övrigt kan bara beslut som möjliggör gudstjänstfirande, till exempel att behålla kapell/bönhus i byarna, fattas. Om de sedan används och vilken andlig inriktning gudstjänsterna har, är kyrkoherdens ansvar.

Svar: Så är det nog. Men dessa beslut är inte heller oviktiga. Jag tänker t ex på Luleå där ny stor stadsdel nu vuxit upp helt utan materiell kyrklig närvaro som alla 70-talsstadsdelar hade genom distriktskyrkor i parti och minut.Om lokalt kyrkofullmäktige och kyrkoråd helt befolkats av troende, gudstjänstfirande , bedjande människor med iver för mission och evangelisation då är det betydligt mer sannolikt att ny stadsdel åtminstone fått liten lokal som kunnat vara "missionsstation".
Torbjörn Lindahl

2020-01-14 @ 17:52:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0