Boksläpp
har jag varit på. Släppet av Dag Sandahls bok En annan kyrka. Jag flög till Landvetter i måndags och blev upphämtad av vännen Yngve Kalin och följde honom t o r Laurentiistiftelsen i Lund under tisdagen. Flyg hem idag.
Under dagen fick man träffa många bekanta från gemenskap i både Synoden och Kyrklig samling och t o m Missionsprovinsen. Möjligen fick jag även en pratstund med Missionsprovinsens blivande missionsbiskop. Man får väl se hur valet i höst utfaller. Men även mötte jag för mig tidigare okända personer som presenterade sig som verkligheten bakom signaturer på olika bloggar. En rolig dag (Dag!) Utan tvekan.
Några böcker köpte jag med mig. Knappt hälften är bokade av vänner här i norr. Men ett fåtal överexemplar har jag om någon vill köpa av mig. 200:- Billigare än att beställa (Gaudete förlag).
Bör man då läsa boken? Givetvis! Alltid rätt att äga kunskap, också om den kyrkliga närhistorien. Vilken kunskap kan man då få genom boken? Ja, till exempel att vår i lördags avgångne biskop Hans höll föredrag på Kyrklig Samlings riksmöte i Hässleholm 1981. Övriga föredragshållare var Bo Giertz och Carl Strandberg. Ser man på!
Semester
har jag nu ett tag. Eller rättare sagt tisd-torsd. Månd, fred-lörd är lediga dagar. Så större delen av veckan blir ledig. Men inte söndag. Tog ledigt med sikte på att måla lite på huset. Något av det ska väl bli gjort. Men annat har oväntat tillkommit. Bl a ska jag hjälpa en av döttrarna som ska byta lägenhet. Då kommer även äldre dotter med man och barn och hjälper till. Hur mycket de två yngsta liven bidrar i arbetet får vi väl se, men när det gäller barnbarn får man väl tillämpa den typ av etik - vad den nu kallas? - där avsikten och viljan är viktigare än effekten av gärningen.
Just nu håller jag på med praktiska förberedelser för något roligt i morgon. Berättar sen.
Oavsett hur det går med planerad målning mm så har jag i vart fall hunnit klippa gräset. Har det tidigare någonsin hänt att jag kört gräsklipparen redan i maj?
Nya handboken
gäller visst nu. Har någon märkt någon skillnad? Två mässor och tre begravningar har jag lett i församlingen sedan Pingstdagen. Helt oreflekterat har jag gjort som jag brukar och ingen, vare sig musiker eller annan, tycks ha förväntat sig något annat. Kommande söndag blir det högmässa och enligt plan två sjukommunioner. Ser jag något skäl ändra rutinerna?
Det är en märkbar avsaknad av entusiasm inför handboksbytet jämfört med införandet av 86 års handbok. Inte bara hos mig. Har inte hört ett enda "äntligen" hos någon enda kollega. Men på den förra tiden hade vi ju i stiftet både Rune Klingert som under lång tid varit en av de drivande i handboksarbetet och som biskop den liturgiskt intresserade och kunnige Gunnar Weman. Deras motsvarigheter finns ju inte idag i stiftet.
Den naturliga fortsättningen på 86 års handbok har utan tvekan varit Artos missale. Den nu nya handboken har ju vad högmässan beträffar
1) behållit så mycket ur 86 års handbok att det under större delen av kyrkoåret är möjligt agera istort sett som förr
2) infört en massa nytt (som lika gärna kunde tryckts i ett enkelt tillägg) vilket, vad texterna beträffar, i allt väsentligt är sämre än det som finns i 86:an och därför avviker från hittillsvarande liturgiska utvecklingslinjer och för i väg i helt annan rikting.
I den riktningen tänker jag inte gå.😡
Bara gamle biskopen
har det handlat om idag.
Biskop Hans la ner staven på domkyrkans altare vid en gudstjänst kl 13 idag. I processionen gick, efter kors- och ljusbärare, stiftsanställda präster och diakoner, sedan kontraktsprostarna, därefter biskopen sedan domkyrkoförsamlingens diakoner och präster med domprosten sist. Av nägot skäl ville biskopen just denna dag få gå i mitten, med både präster och diakoner före och efter sig, inte sist som brukligt.
Gudstjänsten var fin. Högtidligt att vara med. Efter gudstjänsten hann jag få några ord med gamle vännen f Conny som nu är katolsk präst, sedan länge, men som hörde till vårt ungdomsgäng och en tid var svenskkyrklig präst.
Sedan var det servering i arenan där Luleås basketdamlag årligen brukar ta SM-guld! Kaffe och fika och tal i långa rader. Lite hierarkiordning på talen som det brukar vara i dylika sammanhang. Först biskop från Uleåborg och prostar och stiftsstyrelserepresentanter och kyrkoherdar i långa rader. Bland de senare även Mats Rondahl från Gällivare pastorat som även kunde räknas med i den grupp som kom mot slutet i talarlistan, nämligen dem som känt Hans ända sedan hans ungdom. Den som personligen känt biskopen längst var nog Roland Wälivaara som, i rollen som nybliven ungdomssekreterare lärde känna Hans som 15-åring. Både Lisa Tegby och undertecknad har minnen av Hans från Ungdomslägren i början av 70-talet.*
Men den som sett Hans tidigast - dock utan djupare personlig bekantskap då - var domkyrkorådets ordf Margareta Lindbäck, som bott på granngatan till Hans barndomshem och sett honom redan som 3-4-åring.
I mitt tal nämde jag något om det vi delade under några ungdomsår på 70-talet och antydde den betydelse det haft för oss både. Att vi senare tagit lite olika vägar i livet kan konstateras, men jag grävde inte ner mig i det. Dock påminde jag Hans om det han en gång berättat, att när han för tre år sedan av en journalist konfronterades med mitt omtalade fobi-blogginlägg så hade han börjat gapskratta. Den tillämpningen gjorde jag av detta att vi fortfarande delar ett av det andliga livets viktigaste beståndsdelar: humor!
Åter på exp efter fikat för att hämta alban, fick jag några minuters samtal med domprosten. Hon nämnde att biskopen electa Åsa berättat om gudstjänsten i Hertsön i måndags.** Hon hade tydligen tyckt att jag predikat acceptabelt. Då känner jag mig trygg. Då blir jag förhoppningsvis inte avkragad av kommande stiftschef heller.
* talaren före mig - Lisa Tegby - nämnde dock något om den (som det upplevts) avgörande punkt där Hans under åren ändrat sig: synen på kvinnor i prästämbetet. Hon tog denna förändring som tecken på ett Guds verk. Jag anknöt inte för jag ville inte förvandla tacktalen till kyrkopolitisk debatt även om det för ett ögonblick lockade mig att med viss retorisk finess väva in något lämpligt. Istället nöjde jag mig med att tänka att alla barnen i familjen kan inte vara ute på "resa" (som Hans kallat sin omsvängning); något av barnen måste också stanna på gården och ta över den och vårda det arv som alltid funnits där.*** Jag skäms inte för den rollen.
** så förvandlade jag i ett nafs rubriken till lögn; min dag har inte bara handlat om gamle biskopen. Ska jag tolka detta som positiv andlig egenskap: i Paulus anda sträcker jag mig mot det som ligger framför?
*** någon måste fortsätta vara kristen kan jag ju skriva som hälsning till god vän som jag vet läser denna ringa blogg
Gammal biskop och ny
Så kan sistlidna helg + dagarna före och efter sammanfattas.
Gamle biskopen, som på lördag lägger ner staven vid gudstjänst i domkyrkan kl 13 (jag kommer att vara där); vännen och kompisen ända sedan ungdomstiden - Hans Stiglund, mötte jag vid stiftsfullmäktige i Skellefteå fredag- lördag. Just när jag stod och packade det sista på motorcykeln kom biskopen på väg till bilen. Vi skippade båda lunchen eftersom ingen av oss skulle med gemensamma bussen och det blivit en stunds väntan eftersom det avslutande sammanträdet gick snabbare än planerat. Nå, vi fick en stunds samtal på parkeringen. Jag bokade direkt in två saker:
1) att han kommer och predikar i Hertsökyrkan någon gång nästa vår (när han haft sitt halvårs vilotid för att vänja sig av med biskopsrollen)
2) att vi går på hockey någon gång under hösten
Båda sakerna ställde han upp på med glädje.
Kommande biskop i stiftet - electa Åsa Nyström - träffade jag just före Annandag Pingst-kvällsmässan i Hertsökyrkan. Jag vet ej om vi mötts någon gång tidigare (möjligen på prästmöte, hon har ju tidigare varit i stiftet eller var hon Lulestiftare under sin EFS-prästtid så hon inte deltog i kyrkans prästmöten? ) Strunt samma. När vi möttes igår kväll kändes hon oerhört bekant, men så har man sett henne på bild många gånger. Hade hoppats få några ord med henne även efter gudstjänsten men hon och hennes sällskap om ytterligare två personer hade försvunnit innan jag hann ur sakristian. Vi hade ju inget fika heller.
Vad har jag då gjort under tiden mellan dessa två biskopsmöten? Jag for till södra stiftsdelen och besökte goda vänner sedan många år. Där fick jag vara med om mässa i ett litet privatkapell både lördag och måndag och däremellan på Pingstdagen i en helt offentlig gudstjänst ledd oklanderligt som en äkta svenskkyrklig gudstjänst enligt 86 års handbok av präst i Missionsprovinsen.*
Nu får min mle kamrat (se kommentar till föregående inlägg) vara nöjd!
* alltså fick jag inte på Pingstdagen vara med om något firande av nya handboken/missalet.
Kollegan Bosse, som ledde högm i Hertsön Pingstdagen hade åtminstone tänkt visa upp missalet, men ej funnit det i kyrkan. Det beror på att jag lämnat "nyböckrena" till arbetskamrat som lovat texta ordet Hertsökyrkan med vacker stil. Nya missalet** ska förvisso känna sig vördat där det år efter år kommer att stå oanvänt i bokhyllan
- - - -
** för den eventuellt oinvigde : ett missale är prästens altarbok som innehåller handbokens texter till den allmänna gudstjänsten + melodistämmans noter till de partier som prästen ska sjunga, men inte de kompletta notsystem som organisten har i sin musikbilaga för att kunna kompa vackert.
Annorlunda söndag
Fr a därför att vi inte hade förmiddagsgudstjänst i Hertsökyrkan. Dagen började med en längre morgonprommenad än vanligt. Sen tog jag det lungt. Hade bestämt mig för en MC-tur i det vackra vädret men kom mig inte för. Är väl lite less på att bara köra runt stan och min gamle kamrat kan jag ju inte ha som mål för andra gången på fyra dagar. Men efter senaste dagarnas anspänning - det är det alltid med en konfirmation - så var jag kanske i behov av en slappardag.
Målet för dagen var givetvis kvällsmässan i Hertsökyrkan och före dess ett snabbesök in på exp för att skriva under konfirmationsblanketten. Men strax efter kl 15 insåg jag att jag lika gärna kunde gå på bön i bönhuset kl 16 så då gjorde jag det. Två predikningar. Den ena mer undervisande, den andra lite mer personlig. I den senare uttrycktes en saknad efter ungdomar som vuxit upp i detta sammanhang men nu inte syns lika ofta i de gemensamma gudstjänsterna. Är det sant att vissa börjat försvinna? Jag har inget säkert svar.
Efter predikningarna satt jag en stund tillsammans med två av de övriga konfirmandlärarna och utvärderade årets lästid. När jag gick från den korta samlingen märkte jag att det var fika i samlingssalen. För ett kort ögonblick frestades jag ansluta mig till de fikande och strunta i kvällsmässan. Men frestelser är till för att övervinnas - hur trevligt det än vore sitta och fika med goda vänner. Nej, numera kan inte en nattvardslös predikogudstjänst (inte ens med två predikningar!) ge mig upplevelsen att jag varit på helgens riktiga gudstjänst.
Alltså, till bilen med språng och till Hertsökyrkan. Lite sen blev jag men eftersom även bönhusgudstjänsten inleddes med syndabekännelse så får det gälla som beredelse. Jag kan inte nog uttrycka glädjen att få be med i hela nattvardsliturgin. Att få tillhöra en verklig bedjande gemenskap, inte bara en lyssnande.
Ca 30 var vi som fick höra Bosse hålla en riktigt engagerad predikan. Särskilt brände det till när han talade om dom som tror sig göra tjänst åt Gud genom att döda Jesu lärjungar. Han tillämpade då det uttrycket även på att döda tron hos de troende, vilket sker när de kristna ska förhindras tillbe Fadern vilket inte är en mänsklig benämning på Gud utan en - förpliktande! - del av Guds givna uppenbarelse.
Jag tror mig kunna ana vilka nymodigheter i nya handboken som Bosse inte kommer att använda!
Konfirmationshelg
har det varit. Och den är redan över trots att själva helgen just börjat.
Vi började igår afton med samling för konfirmanderna i Örnäsets kyrka. Provning av kåpor och övning inför konfirmationsgudstjänsten. Återsamling idag kl 12 för fotografering, repetition inför konfirmationen och sedan själva högtiden i kyrkan kl 14.
I grunden en högmässa med konfirmationsmomenten insprängda. Redovisningen fick bestå av att några konfirmander läste bibelord om Anden och att hela gruppen sjöng sången Hela vägen går han med mig. Allt fungerade utmärkt vad konfirmanderna beträffar. Den som gjorde bort sig var prästen. Vid psalmpålysning gick jag ett steg för fort och höll på att hoppa över hela den centrala komfirmationsdelen. Som tur var upptäckte jag misstaget i något så när god tid så skadan kunde repareras. Är detta ett tecken på att jag inte längre klarar hålla saker i huvudet så det är dags för pension?
Efter gudstjänsten fika med tårta ibönhuset. Så blev det en fin dag. Detta är nu tredje året i rad som jag leder konfirmationen för Fridsförbundets konfirmander. Fin grupp med trevliga engagerade ungdomar. Och engagerade, intresserade föräldrar! Och det som verkligen skiljer en dylik konfirmation från en "vanlig" kyrkokonfirmation är att samtliga (eller åtminstone exakt nästan alla) närvarande vuxna kommunicerar. Här lever konfirmanderna verkligen i ett sådant kristet sammanhang som i princip är det naturliga för både barndop och konfirmation.
Och när man i detta sammanhang ber de böner som ingår i konfirmationsritualet så upplever man att det är formulerat för en situation där majoriteten av konfirmanderna inte är bekännande kristna. Här skulle böneformuleringarna kunna vara mycket mer profilerade om att söka, finna och leva i personlig kristen tro.*
Men ska jag nu säga något lite kritiskt efter denna lovsång så är det att jag saknar något av det levande engagemanget i liturgin som jag numera är van vid i Hertsökyrkan. Så även om här är gott om människor som å sin sida är vana vid bibeln och psalmerna så finns fortfarande en del att lära och upptäcka när det gäller liturgin. Men det kräver väl att högmässolivet blir mer av regelbunden vana.
Efter kaffe och tårta i bönhuset blev det färd till Hertsökyrkan för återställande av diverse som jag lånat. Där hann jag sedan vara med om kvällens avsnitt av pingstnovenan. Bosse talade över ämnet Salva för dina ögon. Både igår och ikväll var det ca tjugo deltagare. Hela iden med pingstnovena känns som ett fint initiativ av domprosten. I morgon firar vi högmässan i Hertsökyrkan kl 18 och räknar också den gudstjänsten som en del av pingstnovenan.
* nu är det iofs tillåtet att fritt fornulera förbönerna så det är väl bara lättja att jag inte jobbat med det
Snabb förändring
Den här bilden tog jag från övervåningen vid lunchtid igår. Det ser man på skuggan från förrådet, solen står i söder. Av den lilla snöhögen återstår i dag på morgonen bara en femtedel.
Men det är inte detta jag ville rikta kära läsarnas uppmärksamhet på utan fjärden. Se det vackra klarblå vattnet. Och betänk att det igår bara var 22 dagar sedan jag senast åkte skidor på isen. Då var det tjockt lager snö. Man såg människor t o m promenera (utan skidor alltså!) i skoterspåren. Visserligen såg jag en promenerande som vid något tillfälle steg på poröst underlag varvid ena benet sjönk ner till drygt knähöjd, men hon fortsatte. Hade jag inte jobbat följande dagar skulle jag säkert varit ute med skidor en eller två dagar till.
Nu har det ju varit helt öppet vatten någon dag redan, så slutsatsen blir
från skidor till kanot på mindre än tjugo dagar!
Himmelsfärd och MC-färd
Himmelsfärden var ju Kristi. Den som Kyrkan idag firar på fyrtionde påskdagen. Själv firade jag med den lokala kyrkan på Hertsön efter att ha hämtat mamma på hennes boende. I predikan påminde Bosse om att även Kristi mänskliga natur är på Faderns högra sida. Att det alltså redan finns en människa på Guds tron är det slutgiltiga beviset för att segern är vunnen.
På Kristi himmelsfärds dag har det alltid varit lite färre gudstjänstdeltagare än söndagarna innan. Är det kanske långledigheten som lockar folk till stugor eller andra ställen? Ändå var vi idag jämförelsevis många, över trettio - (t o m nästan 40 hörde jag någon dag senare och kompletterar därför bloggposten lörd 12/5). Jag minns en diskussion vi hade i prästkollegiet i dåvarande Örnäsets församling för rätt många år sedan. Frågan var om det var lönt att ha högmässa denna dag, då konkurrensen var stor från gökottor i parti och minut. Jag lät då vår vaktmästare i Hertsökyrkan ta fram statistiken för högmässorna de tre senaste åren. Mellan 20 och 25 varje år. Och det gjorde att ingen längre ifrågasatte vår högmässa. I år var det alltså över trettio! Klar förbättring. Jag fortsätter hävda: regelbundna gudstjänster (inte en massa sammanlysningar), inte en massa gudstjänstpåhitt, utan en ordning som folk kan lära sig; då kommer det på sikt folk. I dag var det nästan en hel rad med ungdomar. Riktigt roligt.
Vid kyrkkaffet gjorde jag en ny intressant bekantskap En man som till råga på allt var son till en av mina praktarlärare (i höst blir det fyrtio år sedan jag gick prakten).
Väl hemma blev det min tur göra en färd. Men givetvis bad jag Kristus vara med även på den färden. Och det var han. Jag kom lyckligt både fram och tillbaka. MC-färd Luleå-Älvsbyn t o r. När man vill ta en tur med hojen vill man ju hamna någonstans där man kan få en kopp kaffe eller en korvbit. Här blev det bådadera. Lite undervisning i grillandets ädla konst fick jag också av min gamle kamrat. Kanske kan jag också snart lyckas med grillning av en korvbit.
Det noterbara var dock att det var tio grader varmare i Älvsbyn. 23 grader mot 13 i Luleå. Typiskt årstidsfenomen. På vårarna blir värmen på efterkälken i Luleå pga kylan i havet. På hemvägen märkte jag tydligt hur det blev kallare i luften.
Medan jag var hos min gamle kamrat med hustru fick jag också chansen bese Luleå Domkyrkoförsamlings Fb-sida där det finns bilder av samtliga präster som sitter och begrundar nya handboken. Om kära läsarna efter Fb-skådande tycker att jag ser mer betänksam ut än mina glada kollegor, beror det på att domprosten begagnat sig av det journalistiska tricket att själv skapa den verklighet man vill förmedla; kortet av mig togs direkt då boken utdelats och givetvis sorgfälligt skall begrundas, bilderna av övriga kollegor togs en stund senare då vi hunnit prata med varandra, skämta och skapa en uppsluppen stämning. Givetvis får jag också lust att gapskratta då jag ordentligt läst igenom nya handboken😄
Min gamle kamrat och jag ägnade dock nya handboken ytterst liten del av den tid vi var tillsammans. Vad beror det på? Att vi varit med om detsamma en gång (och då varit riktigt entusiastiska?) och därför tycker nuvarande handboksbyte bara är en blek kopia av det tidigare upplevda?
MC-utfärdens stora insikt för mig var annars att jag nu börjar känna mig mer trygg på hojen. Mycket av tidigare ringrost bortblåst.
En välsignad kväll
Alphagruppen med fortsättningsgrupp är slut för terminen. Men förra veckan sa vi att dom som vill kan fortsätta komma onsdagkvällarna så har vi någon form av bibelsamtal under lite enklare former. Drygt tio deltagare infann sig. Vi satte dom i två grupper att utan ledare samtala om en evangelietext utifrån en samtals/fråge-mall som jag gjort (inspirerad av något material jag fick tips om av min broder, då SESG-sekreterare, på 80-talet). Vi ledare gjorde annat. Själv satt jag och läste i nya handboken och funderade över hur den ska recenseras här på bloggen.
Efter en dryg timme återsamlade vi alla och hade ett sammanfattande snack. I ett dylikt upplägg blir det ju inte så mycket kunskap som förmedlas, vilket också är viktigt; utan här ligger fokus på att var ock en själv ska uttrycka sin tro. Dels genom att med egna ord kunna återberätta bibelberättelsen, dels genom att uttrycka vilken bild av Jesus (= "hur upplever du Jesus") som framträder i texten.
Vi närvarande ledare upplevde, utifrån det vi hörde vid återsamlingen, att det fungerat.
Om eftermiddagen var lika välsignad som kvällen är svårt att säga. I vart fall var det roligt. Då hade vi prästkollegium och alla fick sitt eget ex av Kyrkohandboken. Gudstjänstansvariga präster fick ett ex till, för "sin" kyrka. Domprosten fotade oss med sin telefon när vi satt och läste ur handboken. Nu påstår hon stt bilderna ska komma på församlingens Fb-sida. Men hon tyckte att jag inte såg nog glad ut. Se efter själva. Jag kan inte se. Jag är ju inte på Facebook.*
Under förmiddagen var dels storkollegium med undervisning om begreppet åldersdiskriminering. Ska jag snart känna mig träffad? Jag torde väl nu vara en av de till levnadsåldern äldsta bland personalen. Vi fick bl a lära oss att åldersdiskriminering är en annan typ av diskriminering än t ex diskriminering pga etnicitet osv eftersom ålder hela tiden ändras. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många statliga utredningar det tagit att komma till denna djupa insikt.
Dels var det apt (arbetsplatsträff). Där talar vi om arbetsmiljörelaterade frågor. För min del uttryckte jag att den enskilt mest betydelsefulla förändring som skulle kunna genomföras för mig för att förbättra min arbetsmiljö vore stt befria mig från månatliga verksamhetsrspporteringen i Flex och det återkommande lösenordsbytet i alla datasystem man har tillgång till.
Tur att kvällen blev välsignad.
* detta uttryck påminner mig om min högstadietid (slutet av 60-talet). Att någon är med någon, betydde att dom är ihop, dvs sällskapar. Nu var där en flicka, inflyttad söderifrån och ovan vid detta norrländska språkbruk. Eftersom hon nu misstänktes för sällskap med viss ung man så fick hon av någon kamrat frågan
- Är du med N.N?
Ovan som hon var vid uttrycket så svarade hon
- Jag fattar inte vad du menar med är.
Till viss munterhet för de 15-åriga Luleungdomarna.
Kanske var hon reformert? Ni vet de kristna som, enligt Luther, inte begriper att när Jesus säger "detta är min kropp" så betyder "är" exakt detsamma som "är" alltid betyder, nämligen är.
Snösmältningen
går fort. Visserligen ligger vi väl ungefär två veckor efter schema. Det brukar ju med god marginal vara snöfritt på tomten så här års. Men snabbt går det.
Så här såg utsikten ut från favoritfåtöljen på aftonen 1 maj:
Och så här ser det ut nu, en vecka senare:
Ännu en gång
fick jag inom loppet av två dygn träffa en biskop. På hemväg från Korpilombolo måste b Göran passera Luleå för det är ju här flygplatsen ligger. Då biskopen klarat av ett personligt möte han avtalet så fick jag ha honom som gäst här i mitt hus några timmar innan det var dags skjutsa honom till flyget.
En prästkollega och en god vän var också med. I gästboken uttryckte dom tack för "god gemenskap och givande samtal". Detsamma säger jag. Det var väl gästerna lika mycket som värden som bidrog till det. Innan vi skildes bad vi vesper tillsammans. Också det en glädje.
Att jag uppskattar b Göran mycket är ingen hemlighet. Kunnig och förtroendeingivande. Jag skulle icke på något sätt haft något emot att ha honom som biskop i svenska kyrkan. Eller....? Det är kanske det han är? Bara utanför den av politiker styrda beslutsapparaten i svenska kyrkan. Men svenskkyrklig det är han ju minst lika mycket som de officiella biskoparna.
Tur att vår stiftsbiskop Hans uttryckt att vi ska ha de bästa ekumeniska relationer till Missionsprovinsen.*
Då behöver jag inte riskera en erinran från domkapitlet för att ha bjudit en Missionsprovinsbiskop på både kaffe och te. Samma dag!
Nästa gång jag träffar en biskop blir kanske den 26 maj då biskop Hans lägger ner staven. Biskop Göran lägger ner sin biskopsstav nästa år.
När ska jag - bildligt! - lägga ner min herdestav i den gudstjänstgemenskap som blivit mig anförtrodd? Om krafterna står mig bi dröjer det ännu en liten tid.
* enligt domprosten sagt av biskop Hans i samband med att han uttalat sig positivt om att upplåta domkyrkan för Missionsprovinspräst som var önskad vid en kyrklig handling (=dop, vigsel eller begravning)
Miss
Igår kunde jag varit med på något som jag missade; SMC:s i Norrbotten (Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation) avrostning* på Hedenbasen en bit utanför Boden. Har varit där en eller två gånger tidigare undet min MC-karriär. Några gånger har det också varit på annat gammalt regementsområde i Boden. F d A8? Där körde jag omkull en gång när jag skulle öva hastig inbromsning. Låste bakdäcket och gjorde misstaget ej titta rakt fram mot horisonten. Några år tidigare hade jag gjort likadant på en avrostning i Piteå. Men den gången klarat mig från fall (enligt instruktören) pga att jag fäst blicken långt bort, rakt fram. Tvärnitar är tydligen inte min starkaste gren. Det var ju också en tvärnit som gjorde att jag for omkull vid olyckan för snart tre år sedan. Tur att jag har ABS-bromsar på nya hojen. Det var kanske utsikten att få bort en gammal icke-abshoj från vägarna som gjorde att försäkringsbolaget löste in hojen istället för att låta reparera den, vilket inte varit omöjligt.
Så avrostning blev det inte igår. Dylika aktiviteter borde ligga på lördagar, inte söndagar. Men skam den som ger sig. Söndag var en dag med vackert väder och t o m på aftonen var det behagligt varnt. Så på med MC-stället och ut på en tur. Inte jättelångt. Genom Björsbyn, mot Rutvik, ut på E4 fram till Smedbyavfarten. Där är ju en stor asfaltplan där lite krypkörning och svängar kan övas. Åter mot stan men av från E4 vid Persön och via Örarna, Bensbyn, Sinksundet, Björsbyn hem.
Som vanligt gäller: alltid en tröskel kliva över när det gäller att ta sig ut. Men när man väl sitter på hojen och känner vinddraget så är det så sagolikt avstressande. Pröva så får du känna!
* då motorcyklister träffas på avskilt område och övar inbromsning, manövrar i låg fart mm (att köra 100 km i timmen rakt fram på E4 är inget att öva på; det klarar hojen i stort sett av sig själv
Bönsöndagen
- Det vore väl skamligt om vi inte hade en bönestund före högmässan just denna dag - Bönsöndagen, sa en av gudstjänstfirarna som, sin vana trogen, infunnit sig i kyrkan i god tid.
Sagt och gjort, vi blev väl en 7-8 personer som denna dag samlades för en stunds bön före gudstjänsten. För prästen är det alltid en styrka att under gudstjänsten få uppleva sig buren av förböner.
Efter gudstjänsten vittnade en av gudstjänstfirarna om hur hon förra söndagen upplevt en särskilt stark gudomlig närvaro. Precis som jag skrev om det själv förra söndagen alltså.
Ungefär lika många som förra söndagen. Jag tror kyrkvärdarna räknade ihop 48 deltagare. Var kommer alla från? Pensionerad kollega fick hjälpa till i distributionen.
Märks det att jag jag uppskattar gudstjänstlivet? Det är meningen.
Nu blir det extra mycket gudstjänster både i Hertsökyrkan och i församlingen som helhet. Från fredag efter himmelsfärdsdagen till pingstlördag pågår Pingstnovena* . Se annonsering på nätet eller i tidningen. För Hertsökyrkans del har jag just uppdaterat kategorin Gudstänstschema Hertsökyrkan.
* rättstavningsfunktionen vet tydligen inte vad en pingstnovena är (gudstjänt med bön/undervisning om Anden under nio dagar) - den föreslog pulvermos! Man får hoppas att kollegorna undervisar ordentligt och bibliskt om Anden så det inte bara blir mos. 😉
Gudstjänster i Hertökyrkan slutet av sommaren 2018
Ursäkta!
Jag har ju inte uppdaterat denna kategori på hela sommaren och nu går redan sommarens gudstjänstliv mot sitt slut.
19/8 kl 18 Mässa - Bo Nordin
Fr o m 26/8 regelbundet kl 11 Högmässa
Biskopsbesök
har jag haft idag. Och inte bara jag. Flera med mig.
Missionsprovinsens biträdande biskop Göran Beijer har passerat staden på sin väg från Stockholm till provinsens nordligaste koinonia (församling) i Korpilombolo. Då blev ett tillräckligt stort antal timmar över mellan flyg och buss för att det skulle vara lönt att inbjuda ett antal intresserade till en stunds samvaro och samtal.
b Göran inledde med att berätta om bakgrunden till Missionsprovinsens bildande, om dess syfte och dess nuvarande uppgift. Om dess möjligheter och svårigheter.
Hans anförande kan sammanfattas: Missionsprovinsen varken är eller vill något "nytt". Den upplever sig snarare som bärare av det som är äkta och genuint svenskkyrkligt. Vad skall jag säga till detta annat än ett högljutt AMEN?
I morgon firar biskopen högmässa i gudstjänstgemenskapen i Korpilombolo. Hade jag varit ledig hade jag gärna åkt dit. Men nu är det min tur igen att celebrera och predika i morgon. Och ni som följer med på bloggen vet ju med vilken känsla jag alltid gör det? Stor glädje.
När biskopen börjar hemresan på måndag så får vi sannolikt chans att ses igen.
Ny skylt
Alltså registreringsskylt. På motorcykeln. Den ordinarie har jag tappat- eller blivit bestulen på - som jag skrev i tisdags. Igår var jag till polisen för att beställa en ny. Lika bra beställa hos polisen tyckte jag eftersom det på Transportstyrelsens hemsida upplystes om att förlust av registreringsskylt måste polisanmälas.
Sagt och gjort. Hos polisen kunde man välja att ta kölapp till flera olika diskar beroende på ärende. Eftersom inget stod om registreringsskyltar så valde jag "övriga ärenden". När det efter viss väntan äntligen blev min tur så upplystes jag om att förlusten av skylten först ska anmälas och det gör man "där" (peka med armen) och då tar man ny kölapp för "anmälan av brott".
Sagt och gjort II. Nu var det inte några nummer före mig men ingen fanns bakom disken. Så likväl väntan igen. Och nu kändes det plötsligt spännande för framför denna anmäla-brott-disk var det byggt liksom en ljudisolerad farstu med ljudisolerad dörr. Nå mitt ärende upplevde jag inte som så känsligt, så jag berättade om min saknade registreringsskylt med öppen dörr. Men det skulle jag inte gjort insåg jag en stund senare då receptionisten gick för att måla min provisoriska skylt som jag får bruka tills den nya ordinarie kommer. Ty under hennes korta frånvaro var det någon annan polisbesökare som behagade gå ut genom ytterdörren (precis mitt emot båset där jag satt) och dess öppnande innebar en stark vindpust förbi mig som fick mitt körkort på disken framför mig att blåsa i golvet.
Att anmäla förlust av registreringsskylt var också en noggrannare procedur än jag tänkt mig.
- när upptäckte du att den var borta?
- när såg du den senast?
- hur förvarar du motorcykeln? I låst garage?
Nästan som om man är misstänkt för brott. Men jag förstår. Brottslingar kan tänkas vilja falskregistrera fordon i samband med olagligheter.
Så kära läsare! Om ni till äventyrs skulle råka se mitt registreringsnummer på en MC i samband med bankrån eller terroristbrott så är det inte jag.
Och för att ni ska kunna spana efter min ordinarie skylt så visas här den provisoriskt fasttejpade.
Men lika vitsig som min lillebror är jag givetvis inte! Igår fick jag ett sms med uppmaningen "Fråga mig om jag köpt ny bil!" När jag sms:at frågan så kom svaret omedelbart i form av denna bild:
🤣
Vad var sant?
I det som skedde för en vecka sedan? Alltså när domprosten höll en begravning. Använde hon sig av formuleringen Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda? Alltså orden ur 1942 års handbok, dvs den handboķ som ännu i 16 dagar är gamla handboken? Det var vad jag uppfattade.
Eller använde hon sig av formuleringen i 1986 års handbok, nu gällande, dvs den som först på pingstdagen detta år kommer att förvandlas till gamla handboken? Det var vad hon själv (först) påstod.
Nu må ingen tro att mitt påpekande skulle ha sin grund i någon vilja att rikta offentlig kritik mot min chef. Icke. Domprosten är ur min personliga synvinkel en utmärkt chef som alltid gett mig utrymme att fritt förverkliga det jag uppfattar som mina visioner och som aldrig försökt pressa mig att göra något jag inte vill.
Nej, hela mitt syfte med diskussionen är det ytterst egoistiska att bereda mig själv utrymme för viss handboksotrohet fr o m pingstdagen då jag själv kommer att i några få enstaka situationer hålla fast vid nuvarande handboks ordalydelse *, dvs den handbok som fr o m pingstdagen blir gamla handboken. Eftersom Bosse har högmässan på pingstdagen och således får första tjing på handboksotrohet så blir min egen första chans kvällsmässan på Annandag Pingst,** måndag 14/5.
Hur var det då? I de samtal - under ytterst vänskapliga former, ska kanske påpekas - som domprosten och jag haft under veckan, både e-postvägen och muntligt, så har hon försiktigt öppnat för möjligheten att jag kanske har rätt.
Men den stora insikten för mig var att jag själv sagt fel i årtionden! Inte har jag följt gamla handbokens Jord skall du åter varda, ej heller nuvarande handboks Jord ska du åter bli utan Jord blir du åter! Var har jag fått det ifrån? Har det funnits i något handboksförslag under årens lopp? Eller är det bara ett tecken på hur oerhört modern jag i handboksfrågor innerst inne är, då jag - t o m mig själv ovetande! - driver den språkliga förnyelsen ännu längre än handboken tvingar mig? Eller är det bara beviset att hur man än vänder sig har man en viss kroppsdel bak 😄
* vilka situationer kommer jag redogöra för i annat inlägg
* dvs dagen som fortfarande är kyrklig helgdag trots att det inte längre är arbetsfri dag i den världsliga almanackan; ungefär som vi redan i många årtionden vant oss att det är med Skärtorsdagen.
Första maj
är det idag. Det tror man inte. När jag sitter i favoritfåtöljen och tittar ut genom fönstren så ser jag en snömängd som för tankarna till första halvan av april.
Detta datum brukar det oftast vara helt snöfritt runt huset och ibland har man varit ute och paddlat kanot på fjärden denna tid.
Tur att ett annat säkert vårtecken inte sviker- Första maj-rundan. Ganska sval dag. Innebärande att jag vid pauserna i både Boden och Älvsbyn fick värma handskarna (och även händerna) på motorn (motorcykelns motor, säger jag för säkerhets skull ifall någon ny okunnig läsare skulle ha infunnit sig). Jag blir ju ständigt kall om fingrarna så fort det är svalt. I Boden fick jag hjälp värma händerna av nystekt hamburgare som serverades av Trångfors IF. God gärning. Kaffe köpte jag dock inte av dem utan siktade på att det skulle stå skolbarn med föräldrar och sälja kaffe och kakor på Storgatan i Älvsbyn. Men icke. Dom hade tydligen skrämts av kylan. Vad som skrämt eller lockat bort min gamle kamrat vet jag ej i detalj men han hade i alla fall haft vänligheten att via sms meddela sin frånvaro. Alltså fick jag i min ensamhet besöka närbeläget konditori där man kunde få sig en kopp kaffe och en bulle. Mitt vänstra långfinger framhärdade dock i att inte låta sig upptinas så till slut fann jag ingen annan råd än att doppa fingret i heta kaffet. Nöden har ingen lag. Dags att skaffa handtagsvärmare - tur jag beställde på Piteå MC & Motor igår.
Sista sträckan mot Piteå var det lite varmare i luften och under hemkörningen från Piteå ännu varmare och vid hemkomsten snudd på behagligt, men så var jag också varmt klädd. I Piteå blev det givetvis palt som vanligt. Vid bordet hamnade jag bredvid mekanikern från ovannämnda mc-firma. Roligt se honom som mc-förare också så man kan lita på att han vet vad en hoj används till när man anförtror sin ögonsten i hans händer i verkstaden.
Enligt en uppgift jag hörde var det ca 580 motorcyklar ut från Luleå. Bra siffra i detta svala väder men långt från rekorden på över 1000. I Boden var det en medåkare som såg att jag tappat nummerskylten. Var har den tagit vägen? Kan den lossna bara så där? Har någon stulit den?
Nu är våren infirad och nu är det Lunds studentsångare på TV. Och då är det vår. Oavsett snödjupet.
