Torbjörn Lindahl

har det handlat om idag.

 

Biskop Hans la ner staven på domkyrkans altare vid en gudstjänst kl 13 idag. I processionen gick, efter kors- och ljusbärare, stiftsanställda präster och diakoner, sedan kontraktsprostarna, därefter biskopen sedan domkyrkoförsamlingens diakoner och präster med domprosten sist. Av nägot skäl ville biskopen just denna dag få gå i mitten, med både präster och diakoner före och efter sig, inte sist som brukligt.

 

Gudstjänsten var fin. Högtidligt att vara med. Efter gudstjänsten hann jag få några ord med gamle vännen f Conny som nu är katolsk präst, sedan länge, men som hörde till vårt ungdomsgäng och en tid var svenskkyrklig präst.

 

Sedan var det servering i arenan där Luleås basketdamlag årligen brukar ta SM-guld! Kaffe och fika och tal i långa rader. Lite hierarkiordning på talen som det brukar vara i dylika sammanhang. Först biskop från Uleåborg och prostar och stiftsstyrelserepresentanter och kyrkoherdar i långa rader. Bland de senare även Mats Rondahl från Gällivare pastorat som även kunde räknas med i den grupp som kom mot slutet i talarlistan, nämligen dem som känt Hans ända sedan hans ungdom. Den som personligen känt biskopen längst var nog Roland Wälivaara som, i rollen som nybliven ungdomssekreterare lärde känna Hans som 15-åring. Både Lisa Tegby och undertecknad har minnen av Hans från Ungdomslägren i början av 70-talet.*

 

Men den som sett Hans tidigast - dock utan djupare personlig bekantskap då - var domkyrkorådets ordf Margareta Lindbäck,  som bott på granngatan till Hans barndomshem och sett honom redan som 3-4-åring.

 

I mitt tal nämde jag något om det vi delade under några ungdomsår på 70-talet och antydde den betydelse det haft för oss både. Att vi senare tagit lite olika vägar i livet kan konstateras, men jag grävde inte ner mig i det. Dock påminde jag Hans om det han en gång berättat, att när han för tre år sedan av en journalist konfronterades med mitt omtalade fobi-blogginlägg så hade han börjat gapskratta. Den tillämpningen gjorde jag av detta att vi fortfarande delar ett av det andliga livets viktigaste beståndsdelar: humor!

 

Åter på exp efter fikat för att hämta alban, fick jag några minuters samtal med domprosten. Hon nämnde att biskopen electa Åsa berättat om gudstjänsten i Hertsön i måndags.** Hon hade tydligen tyckt att jag predikat acceptabelt. Då känner jag mig trygg. Då blir jag förhoppningsvis inte avkragad av kommande stiftschef heller.

 

 

* talaren före mig - Lisa Tegby - nämnde dock något om den (som det upplevts) avgörande punkt där Hans under åren  ändrat sig: synen på kvinnor i prästämbetet. Hon tog denna förändring som tecken på ett Guds verk. Jag anknöt inte för jag ville inte förvandla tacktalen till kyrkopolitisk debatt även om det för ett ögonblick lockade mig att med viss retorisk finess väva in något lämpligt. Istället nöjde jag mig med att tänka att alla barnen i familjen kan inte vara ute på "resa" (som Hans kallat sin omsvängning); något av barnen måste också stanna på gården och ta över den och vårda det arv som alltid funnits där.*** Jag skäms inte för den rollen.

 

** så förvandlade jag i ett nafs rubriken till lögn;  min dag har inte bara handlat om gamle biskopen. Ska jag tolka detta som positiv andlig egenskap: i Paulus anda sträcker jag mig mot det som ligger framför?

 

*** någon måste fortsätta vara kristen kan jag ju skriva som hälsning till god vän som jag vet läser denna ringa blogg