Roligt när det händer nå't
Nej, själva begreppet "rättfärdiggörelse" har knappast den betydelsen för en salighetstörstande själ (liksom knappast heller själva begreppet "treenigheten"). Men själva saken, det reella frikännandet inför lagens rättvisa dom - och grunden för det frikännandet - har nog fortfarande den allra största betydelse (liksom att Gud kommer henne till mötes som Fader, Son och Ande). Och där gäller det absolut att "hålla grunden skär".
Jfr den berömda exegesen kring Jesus-ordet "hon har fått mycket förlåtet, ty hon älskar mycket". Är det verkligen bara en strid om ord? Med en sådan syn närmar du dej visserligen påvekyrkan, men riskerar då istället att söndra den hjord du närmast har ansvar för. Som jag ser det. Men du kanske bara vill provocera lite (det trodde jag om Mikael Karlendal också, tills...)?
Nå, nu får ni andra ta över. Naturligtvis bör vi alltid besinna oss och "välja våra strider". Föråldrade skiljelinjer bör tillåtas gro igen, men verkligt viktiga råmärken bör inte flyttas.
Kanske vi till mans borde börja studera både våra bekännelseskrifter, t.ex. Augsburgska bekännelsens apologi, http://www.logosmappen.net/bekskrifter/apol/ och Katolska kyrkans katekes http://www.katekesen.se/ lite bättre?
"Vi lutheraner skulle väl hellre bara koppla ihop rättfärdiggörelse med syndernas förlåtelse och säga att helgelse och den inre människans förnyelse är ett senare Andens verk som följer på rättfärdiggörelsen."
Och det torde vara i detta som verkliga skillnaden ligger, utifrån ett lutherskt synsätt är det frågan om orsak och verkan. Det papistiska synsättet innehåller alls icke samma distinktion utan sammanblandar i någon mån de underliggande begreppen. I detta ligger således något mer än begreppet rättfärdiggörelses rent språkliga omfattning.
Med detta sagt måste ändock konstateras att en utveckling sett där lutheranskt och papistiskt synsätt i någon mån närmat sig varandra även om det på intet sätt är frågan om någon fullständig och total samsyn. Det hela manifesterades i "Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran" given i Augsburg den 31 okotober 1999 och erkänd av det Lutherska Världsförbundet och Vatikanen.
Den 26:e punkten behandlar distinktionen:
"Enligt luthersk förståelse rättfärdiggör Gud syndaren genom tron allena (sola fide). I tron förtröstar människan helt på sin skapare och frälsare och befinner sig så i gemenskap med Gud. Gud själv verkar tron i det att han frambringar en sådan tillit genom sitt skapande ord. Eftersom denna Guds gärning innebär en ny skapelse inbegriper den personens alla dimensioner och för till ett liv i hopp och kärlek. Så gör man i läran om rättfärdiggörelse genom tron allena en distinktion mellan själva rättfärdiggörelsen och den förnyelse av livsföringen, utan vilken ingen tro kan finnas, men man separerar dem inte från varandra. Snarare anger man därmed den grund ur vilken en sådan förnyelse framgår. Ur den Guds kärlek, som skänkes åt människan i rättfärdiggörelsen, växer förnyelsen av livet fram. Rättfärdiggörelse och förnyelse är förbundna med varandra genom den i tron närvarande Kristus."
[https://www.svenskakyrkan.se/KM_OM_97/km/skriv/973/css97315.htm]
Deklarationen har mött skarp kritik i vissa lutherska kretsar vilken grundar sig på att man alltfort anser att det finns en sammanblandning.
Huruvida denna fråga motiverar kyrkoskiljande eller icke därom kan man tvista. Dock ser jag frågor som helgondyrkan och ståndpunkten att papisterna menar sig kunna sätta upp trossatser utan referens till Skriften såsom mer och för mig totalt kyrkoskiljande.
Ja, jag har då svårt att se det som en onödig strid om ord. Skulle poängen - eller ens en av poängerna - i Jesu liknelse verkligen vara att gäldenärerna fick sina skulder efterskänkta för att de älskade penningutlånaren så mycket? Ja, att den ene gubben fick en mycket större skuld efterskänkt eftersom hans kärlek var så mycket större? Nog är det väl ändå att vända upp och ner på hela grejen?
Jag måste nog vara ärlig och säga att jag gärna sett att bloggfastan varat till påska just detta år. Men samtidigt är jag tacksam för din ärlighet, Torbjörn, trots att det känns som att du kanske bränner en del broar till vissa trossyskon i onödan när du försöker bygga andra till andra. Och tacksam att du här i alla fall är öppen också beträffande vissa problem med vissa rom.-kat. dogmer.
Hälsningar med önskan om en god och stilla vecka med Kingos sant katolska palmsöndagspsalm:
http://www.friapsalmboken.blogspot.se/2016/03/se-hur-nu-jesus-rider.html
Tobbe, har du läst detta?
Är problemen med påvens kyrka på 1500-talet lösta nu 500 år senare? Och är verkligen katoliker numera eniga med lutheraner i frågan om rättfärdiggörelsen? Gästskribenten Lars Borgström kommenterar.
I ett par nyligen uppmärksammade bloggartiklar, se länkar längst ner på sidan, frågar Lindahl och Karlendal:
”Vad är det i den katolska tron och fromhetslivet idag som är så oacceptabelt och så tvingande att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste framhärda i att leva splittrad från den historiska kyrkan.”
Vårt svar är att många hävdar att de problem som påvens kyrka hade på 1500-talet är lösta nu 500 år senare. Ibland påstås t.o.m. att katoliker numera även är eniga med lutheraner i frågan om rättfärdiggörelsen, sedan undertecknandet av den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen 1999. Men så är inte fallet!
Alla de frågor som föranledde reformationen kvarstår intill denna dag. Den romersk-katolska kyrkan förkastar alltjämt sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena), reformationens formalprincip resp. materialprincip, till förmån för sina kyrkliga traditioner och gärningsläror.
Förkastelsedomen från konciliet i Trident år 1547 över dem som lär ut det rena och klara evangeliet kvarstår: ”Om någon säger att den rättfärdiggörande tron ej är något annat än förtröstan (fiducia) på den gudomliga barmhärtighet som förlåter synder för Kristi skull, eller säger att man rättfärdiggöres genom denna förtröstan allena, den vare fördömd” (Dekret om rättfärdiggörelsen, canon 9).
Den romersk-katolska kyrkan praktiserar också fortfarande de obibliska bruk som Luther m.fl. vände sig emot: helgonkult, mässoffer, avlat m.m. De lär fortfarande skärseldens faktum och det antikristliga påveämbetet har t.o.m. förstärkts.
Till de senmedeltida villolärorna har under senare tid tillkommit bibelkritik, darwinism och synkretism. Det sistnämnda blev synnerligen aktuellt nu på det nya året, då påven sände ut en videohälsning till världens alla katoliker. På videon figurerade representanter för buddhism, islam, judendom och kristendom. Påven tog sedan till orda och sade att det finns olika sätt att söka Gud på, men att en sak är säker: ”Vi är alla Guds barn!”
I Johannesevangeliet möter vi [dock] ett helt annat budskap: ”Men åt alla som tog emot Honom (Jesus) gav Han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på Hans namn” (Joh. 1:12). Den som inte tror på Jesus Kristus är inte ett Guds barn. Men den som tar emot Honom – hur eländig och usel han eller hon än är, vilka fördömelsevärda synder han eller hon än har begått – blir ett Guds barn med full arvsrätt i himlen (Ef. 1:11).
Den romersk-katolska kyrkan är alltså värre år 2016 än den var år 1517.
Lars Borgström
Präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet
Externa länkar till berörda bloggartiklar:
* Mikael Karlendal - "Torbjörn Lindahl ställer relevanta frågor"
* Torbjörn Lindahl - "Reformationsjubileum"