Roligt när det händer nå't

Det blev ju lite diskussion i kommentarfältet efter mitt senaste inlägg. Detsamma inlägget blev även uppmärksammat på Mikael Karlendals blogg. Där blev det mer debatt. Lite roligt är det ju med uppmärksamhet, det ska inte förnekas.
 
Varför började jag just skriva i detta brännande ämne efter flera veckors nästan total bloggfasta (som inte var någon fasta) var en fråga jag fick. Jag har inget bra svar. Jag lyder bara inspirationen som kan falla över mig oväntat på de mest oväntade sätt.
 
Men jag erkänner gärna att relationen till katolsk tro varit och är brännande för mig då jag mer och mer inser att jag burit många fördomar och förutfattade meningar. Kanske är det bara dom jag gör upp med inför öppen ridå.
 
Jag läser alltmer och allt oftare ur Katolska kyrkans katekes. Sida upp och sida ner tycker jag den är helt underbar att läsa."Det är ju precis så jag tror" känner jag ofta.
 
Jag läste igår avsnittet om rättfärdiggörelsen. T o m det tyckte jag var underbart. Och det gäller alltså den punkt som liksom anses vara själva grejen i brytningen mellan katoliker och lutheraner. Det är klart att det i katolska katekesen står annorlunda än i en luthersk dogmatik! Men är dessa skillnader verkligen av den arten att dom under alla förhållanden måste vara helt kyrkoskiljande? Nej, jag tycker inte det. Kan det inte bara ses som olika språkliga uttryck och olika definitioner av ord? Jo, jag tycker det.
 
I katolska katekesen står (p 1989) "Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan". Vi lutheraner skulle väl hellre bara koppla ihop rättfärdiggörelse med syndernas förlåtelse och säga att helgelse och den inre människans förnyelse är ett senare Andens verk som följer på rättfärdiggörelsen. Jaha! Är inte detta bara en fråga om bruk av ord: katoliker använder ordet rättfärdiggörelse i en vidare mening än lutheraner gör? Jaha igen! Är denna ordanvändning verkligen en salighetssak som måste vara kyrkoskiljande?
 
Och vilken betydelse har det i praktiken i vår tid? Jag har varit präst i snart 37 år och under denna tid tagit emot hundratals bikt- och själavårdssamtal; och ändå aldrig - säger aldrig! - mött en människa som brottats med frågan om hon är rättfärdiggjord. Så hur man definierar det ordet har i min praktik varit helt utan betydelse.
 
Så varför ska vi i vår tid ge begreppet en betydelse som det i praktiken saknar bara för att Luther grubblade över saken för 500 år sedan?
 
Nu tycker någon att jag är vanvördig mot lärofader och den heliga lutherska läran. 
 
Anmäl mig till domkapitlet!
 

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Nej, själva begreppet "rättfärdiggörelse" har knappast den betydelsen för en salighetstörstande själ (liksom knappast heller själva begreppet "treenigheten"). Men själva saken, det reella frikännandet inför lagens rättvisa dom - och grunden för det frikännandet - har nog fortfarande den allra största betydelse (liksom att Gud kommer henne till mötes som Fader, Son och Ande). Och där gäller det absolut att "hålla grunden skär".

Jfr den berömda exegesen kring Jesus-ordet "hon har fått mycket förlåtet, ty hon älskar mycket". Är det verkligen bara en strid om ord? Med en sådan syn närmar du dej visserligen påvekyrkan, men riskerar då istället att söndra den hjord du närmast har ansvar för. Som jag ser det. Men du kanske bara vill provocera lite (det trodde jag om Mikael Karlendal också, tills...)?

Nå, nu får ni andra ta över. Naturligtvis bör vi alltid besinna oss och "välja våra strider". Föråldrade skiljelinjer bör tillåtas gro igen, men verkligt viktiga råmärken bör inte flyttas.
Kanske vi till mans borde börja studera både våra bekännelseskrifter, t.ex. Augsburgska bekännelsens apologi, http://www.logosmappen.net/bekskrifter/apol/ och Katolska kyrkans katekes http://www.katekesen.se/ lite bättre?

Svar: Ja, vad är en strid om ord och vad är råmärken som inte kan flyttas? Men min fråga är ju om vi lutheraner onödigtvis ägnar oss åt att markera råmärken i förhållande till Rom samtidigt som vi i vår "lutherska" tradition tillåter en spännvid från luthersk ortodoxi, via pietistisk nådens-ordning-kristendom till reaktionen nyevangelisk kom-som-du-är-kristendom ända till hyperevangelisk världen-i-Kristus-rättfärdig-är-vorden-kristendom; lutherska varianter som definitivt upplevs motsäga - ja, i vissa fall t o m utesluta - varandra om man bokstavligt lägger dom sida vid sida.Jag slutar nu annars blir detta ett helt inlägg. Det kanske kommer senare.Men först ett PS. Jag tror att jag vid årets predikan över texten om kvinnan som smorde Jesu fötter, efter en kommentar om de strider som varit om precis de ord du refererar till, landade just i att det är en onödig strid om ord:)
Torbjörn Lindahl

2016-03-18 @ 11:26:51
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: T. Bertilsson

"Vi lutheraner skulle väl hellre bara koppla ihop rättfärdiggörelse med syndernas förlåtelse och säga att helgelse och den inre människans förnyelse är ett senare Andens verk som följer på rättfärdiggörelsen."

Och det torde vara i detta som verkliga skillnaden ligger, utifrån ett lutherskt synsätt är det frågan om orsak och verkan. Det papistiska synsättet innehåller alls icke samma distinktion utan sammanblandar i någon mån de underliggande begreppen. I detta ligger således något mer än begreppet rättfärdiggörelses rent språkliga omfattning.

Med detta sagt måste ändock konstateras att en utveckling sett där lutheranskt och papistiskt synsätt i någon mån närmat sig varandra även om det på intet sätt är frågan om någon fullständig och total samsyn. Det hela manifesterades i "Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran" given i Augsburg den 31 okotober 1999 och erkänd av det Lutherska Världsförbundet och Vatikanen.

Den 26:e punkten behandlar distinktionen:

"Enligt luthersk förståelse rättfärdiggör Gud syndaren genom tron allena (sola fide). I tron förtröstar människan helt på sin skapare och frälsare och befinner sig så i gemenskap med Gud. Gud själv verkar tron i det att han frambringar en sådan tillit genom sitt skapande ord. Eftersom denna Guds gärning innebär en ny skapelse inbegriper den personens alla dimensioner och för till ett liv i hopp och kärlek. Så gör man i läran om rättfärdiggörelse genom tron allena en distinktion mellan själva rättfärdiggörelsen och den förnyelse av livsföringen, utan vilken ingen tro kan finnas, men man separerar dem inte från varandra. Snarare anger man därmed den grund ur vilken en sådan förnyelse framgår. Ur den Guds kärlek, som skänkes åt människan i rättfärdiggörelsen, växer förnyelsen av livet fram. Rättfärdiggörelse och förnyelse är förbundna med varandra genom den i tron närvarande Kristus."
[https://www.svenskakyrkan.se/KM_OM_97/km/skriv/973/css97315.htm]

Deklarationen har mött skarp kritik i vissa lutherska kretsar vilken grundar sig på att man alltfort anser att det finns en sammanblandning.

Huruvida denna fråga motiverar kyrkoskiljande eller icke därom kan man tvista. Dock ser jag frågor som helgondyrkan och ståndpunkten att papisterna menar sig kunna sätta upp trossatser utan referens till Skriften såsom mer och för mig totalt kyrkoskiljande.

Svar: Just det. Frågan är om den skillnad du så riktigt påpekar måste vara kyrkoskiljande. Ser man det i ett ännu större perspektiv så visar ju den lutherska-katolska striden om rättfärdiggörelsen snarare på hur förhållandevis nära varandra vi står. Om man jämför oss med de ortodoxa t ex. Någon känd ortodox teolog har ju uttalat - med sikte på lutheraner som överväger bli ortodoxa - att för att kunna bli ortodoxa måste ni först göra er av med er romerska katolicism.Jag delar din syn att proklamerandet av de nya katolska dogmerna är ett större problem.
Torbjörn Lindahl

2016-03-19 @ 12:11:55
URL: http://fieldmarchal.blogspot.se/
Postat av: Andreas Holmberg

Ja, jag har då svårt att se det som en onödig strid om ord. Skulle poängen - eller ens en av poängerna - i Jesu liknelse verkligen vara att gäldenärerna fick sina skulder efterskänkta för att de älskade penningutlånaren så mycket? Ja, att den ene gubben fick en mycket större skuld efterskänkt eftersom hans kärlek var så mycket större? Nog är det väl ändå att vända upp och ner på hela grejen?

Svar: Käre broder!Du tvingar mig till alltmer finkalibriga precisioner. I vårt samtal var du den förste som använde uttrycket " "strid om ord". När jag skrev att jag i predikan hamnade där så menade jag inte att jag använt just de orden. Snarare vill jag problematisera och varna för att vi onödigtvis hamnar i motsättningar. Och iblamd när vi försöker lösa vissa problem så hamnar vi i nya.När många lutherska utläggare så ensidigt vill hävda att kvinnans kärlek bara är en följd och en frukt av den förlåtelse hon redan fått så blir ju konsekvensen att hon var förlåten redan när hon mötte Jesus. Men då får ju en nådemedelskristen problem (och särslilt en sådan som jag vilken i förlåtelsefrågor är ganska laestadianskt präglad). Då vill man nämligen tro att kvinnan i strikt mening blir förlåten när Jesus säger att hon är förlåten.Innebär då detta att kvinnan blir förlåten "för att" (ditt uttryck) hon älskat mycket, dvs pga sin kärlek? Bort det! Det har jag aldrig sagt. Intill dödagar kommer jag att hävda att det bara finns en orsak till att Gud färlåter: Jesu död på korset. Kanske har hennes kärlek mer att göra med det som Anders Nohrborg ger som rubrik för tredje delen i sin postilla: "Människans beredelse till den förvärvade nådens emottagande". Men då är vi kanske lika mycket på väg att hamna i en "inom-luthersk" motättning mellan nådens ordnings-kramare och nyevengeliska "kom som du är"-are, vilken jag tidigare omnämnt. Jag erkänner öppet nu att jag kanske lika mycket hamnat i en "strid om ord". Försvarar mig med att det även kan vara en ljuvlig djupdykning i ord. Men att detta bibelställe skulle nödvändigtvis behöva utläggas så att det skapar en oöverstiglig klyfta mellan just katoliker och lutheraner det har jag svårt att se.
Torbjörn Lindahl

2016-03-19 @ 20:00:34
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Andreas Holmberg

Jag måste nog vara ärlig och säga att jag gärna sett att bloggfastan varat till påska just detta år. Men samtidigt är jag tacksam för din ärlighet, Torbjörn, trots att det känns som att du kanske bränner en del broar till vissa trossyskon i onödan när du försöker bygga andra till andra. Och tacksam att du här i alla fall är öppen också beträffande vissa problem med vissa rom.-kat. dogmer.

Hälsningar med önskan om en god och stilla vecka med Kingos sant katolska palmsöndagspsalm:
http://www.friapsalmboken.blogspot.se/2016/03/se-hur-nu-jesus-rider.html

Svar: Gläder mig över att du tacksamt kan ta emot en viss problematisering av vissa katolska dogmer. Men varför noterar du det så särskilt? Som om jag någonsin skulle förnekat det. Övertolka mig aldrig.Vad gäller brobrännande och brobyggande, vad ska jag säga? Om det till äventyrs finns människor som kunnat uppskatta det jag under åren stått för som offentlig förkunnare, men som får problem med att jag (i andra änden av kristendomen) försöker problematisera vissa av de traditionella rågångarna mot katolicismen, vad ska jag göra åt det??? Nej, något slags det-är-under-alla-förhållanden-otillåtet-uttala-minsta-positiva-ord-om-katolsk-tro, eller allt-som-är-katolskt-är-fel-pga-att-det-är-katolskt; det kommer jag (tyvärr?) aldrig att förfalla till (igen).
Torbjörn Lindahl

2016-03-19 @ 21:32:42
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Håkan Kero

Tobbe, har du läst detta?
Är problemen med påvens kyrka på 1500-talet lösta nu 500 år senare? Och är verkligen katoliker numera eniga med lutheraner i frågan om rättfärdiggörelsen? Gästskribenten Lars Borgström kommenterar.

I ett par nyligen uppmärksammade bloggartiklar, se länkar längst ner på sidan, frågar Lindahl och Karlendal:

”Vad är det i den katolska tron och fromhetslivet idag som är så oacceptabelt och så tvingande att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste framhärda i att leva splittrad från den historiska kyrkan.”

Vårt svar är att många hävdar att de problem som påvens kyrka hade på 1500-talet är lösta nu 500 år senare. Ibland påstås t.o.m. att katoliker numera även är eniga med lutheraner i frågan om rättfärdiggörelsen, sedan undertecknandet av den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen 1999. Men så är inte fallet!

Alla de frågor som föranledde reformationen kvarstår intill denna dag. Den romersk-katolska kyrkan förkastar alltjämt sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena), reformationens formalprincip resp. materialprincip, till förmån för sina kyrkliga traditioner och gärningsläror.

Förkastelsedomen från konciliet i Trident år 1547 över dem som lär ut det rena och klara evangeliet kvarstår: ”Om någon säger att den rättfärdiggörande tron ej är något annat än förtröstan (fiducia) på den gudomliga barmhärtighet som förlåter synder för Kristi skull, eller säger att man rättfärdiggöres genom denna förtröstan allena, den vare fördömd” (Dekret om rättfärdiggörelsen, canon 9).

Den romersk-katolska kyrkan praktiserar också fortfarande de obibliska bruk som Luther m.fl. vände sig emot: helgonkult, mässoffer, avlat m.m. De lär fortfarande skärseldens faktum och det antikristliga påveämbetet har t.o.m. förstärkts.

Till de senmedeltida villolärorna har under senare tid tillkommit bibelkritik, darwinism och synkretism. Det sistnämnda blev synnerligen aktuellt nu på det nya året, då påven sände ut en videohälsning till världens alla katoliker. På videon figurerade representanter för buddhism, islam, judendom och kristendom. Påven tog sedan till orda och sade att det finns olika sätt att söka Gud på, men att en sak är säker: ”Vi är alla Guds barn!”

I Johannesevangeliet möter vi [dock] ett helt annat budskap: ”Men åt alla som tog emot Honom (Jesus) gav Han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på Hans namn” (Joh. 1:12). Den som inte tror på Jesus Kristus är inte ett Guds barn. Men den som tar emot Honom – hur eländig och usel han eller hon än är, vilka fördömelsevärda synder han eller hon än har begått – blir ett Guds barn med full arvsrätt i himlen (Ef. 1:11).

Den romersk-katolska kyrkan är alltså värre år 2016 än den var år 1517.



Lars Borgström

Präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet





Externa länkar till berörda bloggartiklar:
* Mikael Karlendal - "Torbjörn Lindahl ställer relevanta frågor"
* Torbjörn Lindahl - "Reformationsjubileum"

Svar: Givetvis har jag läst detta. Jag såg det direkt det publicerades på Mikael Karlendals blogg. Sedan många år tillbaka välkänt budskap från Lars Borgström. Det rubbar inte mina hittills intagna ståndpunkter att läsa det på nytt.
Torbjörn Lindahl

2016-03-20 @ 15:49:39
URL: http://hkankerosblogg.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0