Arbetsdag blev det idag fast det i grundplaneringen var lagt lediga dagar måndag-tisdag. Men jag bytte en dag och tog ledigt i fredags när yngre brodern var här. Så fick denna dag istället användas till sorgehusbesök och dopsamtal och lite planeringsjobb. Dristade mig t o m att kolla in predikotexten för kommande söndag - så'nt brukar sällan bli av förrän i slutet av veckan - och läste en kommentar och äntligen efter snart 40 års återkommande möten med orden om människosonen som förhärligas och snart ska förhärligas och Gud i honom och han i Gud och förhärligas igen - äntligen fick jag lite ordning på dom orden. Ursäkta om jag låter lite raljant, det är inte avsikten. Stort tack till en gammal bibelkommentar från 1800-talet. Om det bli någon ordning i predikan får den som lever (och tar sig till Hertsökyrkan) se - eller snarare höra. Om inte predikan huvudsakligen kommer att handla om textens andra del, att älska varandra. Även den delen fick kommentaren lite struktur på.
Hört gårdagens predikan hade domprosten gjort. Hon uttryckte sin uppskattning när vi möttes på expeditionen idag. Första gången i mitt liv som jag fick domprostlig uppskattning för en predikan var på 80-talet då dåvarande dompan farit ut till Gammelstad en ledig söndag.
- Det märktes att predikan var väl förberedd, sa han
- Du skulle bara veta hur totalt oförberedd och improviserad den var, tänkte jag och rodnade inombords upp över öronen.
Det här med predikoförberedelse är ju annars ett särskilt kapitel. Ibland kan det hända att man kommer på något som man säger i predikan, men tanken känns likväl inte riktigt färdigtänkt. Så kan den fortsätta att bearbetas i tanken för att senare - ibland flera år senare - blomma ut på allvar i predikan eller föredrag.
Ibland händer det - under bibelläsning eller funderande över något "Guds ords-ställe" * att jag samtidigt med tanken förnimmer fysiskt i kroppen - ungefär som att det kittlar i magen - att nu "tankar" jag in den Helige Andes inspiration. Sedan gäller det bara att frimodigheten återkommer vid predikotillfället, som kan vara det tillfälle jag själv i förberedelse har i åtanke, eller ett annat tillfälle som jag just då inte vet om. Och då kan orden och tankarna komma tillbaka igen, välsorterade och med flyt utan att jag skrivit någonting.
För ett antal år sedan drabbades jag av en dylik "tankning" på ett OAS-möte i södra sverige när jag satt och lyssnade till OAS' inspiratörer. Flera år senare dök ett tillfälle upp på en OAS-helg här i Luleå och jag höll den predikan.
Men när man på detta sätt bekänner sin tro på den helige Andes inspiration så ska man inte tro att det finns någon genväg förbi arbete. Kyrkoherde Östen Tano - som stod i den laestadianska tradition där man förväntas predika fritt och inspirerat utan manus - sa en gång "den Helige Ande påminner mig i predikosituationen aldrig om ett bibelord som jag inte själv någon gång läst i Bibeln".
Men för att inspiration ska bli ett faktum krävs också öppna, längtande, mottagliga, bedjande hjärtan i församlingen.
* vanligt uttryck i tornedalska predikningar. En (alltför) ordagrann översättning av något (tornedals-) finskt som jag inte kan. Men någon i läsekretsen kan säkert informera.