Äkta lutherdom
Jag har hört belästa Lutherkännare berätta att Luther var född katolik och att han inte ändrade på allt katolskt i Gudstjänsterna i samband med reformationen. Detta för att inte skrämma bort sina anhängare med något obekant. Det har också berättats att Luther växte ifrån katolicismen ju längre tiden gick efter bannbullan. Detta har de belästa konstaterat när de lagt Luthers skrivelser i datumordning.
Man behöver inte vara alltför begåvad för att se ur historien hur religiösa och ideologiska uybrytargrupper har vuxit längre och längre bort från den grund som de bröt sig ut ifrån.
Min filosofiska tanke säger mig att: skulle Luther ha levt några hundra år längre än han gjorde, så skulle han på 1800-talet varit så lågkyrklig som den heliga Skrift tillåter.
Sedan kan jag hålla med om att den laestadianska väckelsen i allmänhet (undantag finns) inte är så värst biblisk när det gäller nattvarden och musiken. Detta är nog inte varken Laestadius eller Luthers fel.
Ett förslag: om du Tobbe skulle skriva en lättläst (mycket viktigt att använda ett enkelt språk) och kortfattad kyrkohistoriebok eller ett enkelt häfte. Denna skulle ungdomarna få som gåva för konfirmationsundervisningen. Jag och många som är yngre än mig vet alltför lite.
Det där sista måste väl vara ett skämt, Torbjörn? Missourisynoden har - genom Guds stora nåd - fortfarande biskopar de facto, vare sej de kallas superintendenter eller presidenter. Medan däremot vår Svenska kyrka, som drygat sej gentemot den norska och danska över sin förmenta 'apostoliska succession', uppenbarligen nu är i det läge som Anders Brogren beskrev på sin blogg vid Bertil Gärtners död: "Biskop Bertil var ett trosvittne. Han var den siste biskopen inom Svenska kyrkans organisation som stod upp för den apostoliska tron. Nu har vi inte längre någon apostolisk succession. I väntan på kyrkans restaurering tvingas vi tills vidare vara kongregationalister."
Ö.h.t. är det ju märkligt att man utan klart och uttalat stöd i Skriften (visst, händers påläggning är gott och riktigt), och mot all erfarenhet av hur väl eller illa handpåläggningssuccessionen skyddar mot villolära och annat, fäster så stor vikt vid en sak som möjligen underlättar ekumeniska kontakter med Rom men samtidigt fjärmar oss från våra systerkyrkor i Norden. (I extremfall tror man ju att realpresensen i nattvarden varit lika saboterad i hela Norge under 500 år som om - enligt mer normalkyrklig syn - lekmän och/eller kvinnor konsekrerat). Men t.o.m. Rom borde väl föredra "presidenter" som står upp för en något så när apostolisk tro framför "biskopar" som inte gör det? (F.ö. motsätter sej Missourisynodens ledare enligt Anders Brogren inte att bli kallade biskopar).
Idag blir det OAS-festhögmässa i Jakobs kyrka i Hudiksvall - och inte bara min fru utan alla frikyrkopastorer, män eller ej, dissas som nattvardsledare. Men i kristlig ödmjukhet köper de detta, fast naturligtvis ändå under tyst protest. Jag tycker att det är rätt att så långt möjligt tillmötesgå "de svagas" (till vilka jag räknar mej själv) samveten, men skulle vi nästan måsta bli papister för att anses få "en riktig" nattvard (se Peter Kreeft "Till den kristna trons försvar") så måste vi faktiskt till slut säga ifrån. Till försvar för en kristen människas frihet.
Håkan!
Ja, lite undervisning om kyrkohistoria (och därmed om vår kyrkas plats i historien och traditionen) är nog alltid nyttigt. Den som lever får se om det resulterar i något litet häfte. Men den som orkar igenom två små böcker kan ju börja med Bo Giertz: Kristi kyrka, eller hans Herdabrev.
Visst var Luther född katolik. Den insikten borde ju följa med den vanliga historieundervisningen i skolan! Han kan ju inte gärna ha varit född lutheran :) Men jag ska inte raljera för just denna insikt att Luther faktiskt var katolik slog även mig som en ganska rejäl tegelsten i huvudet i tjugoårsåldern. Att vi uppenbarligen ofta missar detta fullständigt självklara faktum är nog inte bara väckelserörelsers fel utan hellre beroende på att vi i Sverige sedan århundraden är fostrade i en allmän katolik-främlingsfientlighet.
Att alla rörelser som bryter sig ur ett tidigare sammanhang oftast sakta orienterar sig allt längre från sitt ursprung är ju välkänt. Just därför är all splittring bland kristna av ondo.
Andreas!
Nej, det sista var inte ett skämt. Och även om LCMS "de facto" kan anses ha biskopar så menar jag att det är en förlust redan om namngemenskapen med den allmänneliga traditionen upphör. (Jfr vår svenska ankdamm: varför ska just vi i nya handböcker byta namn till "Jesu egen bön" när den bön vi fortfarande ber är den som i hela världen kallas "Herrens bön"??)
Att vårt biskopsämbete i sv kyrkan idag på många sätt existerar mer till namnet än gagnet ser jag också. Övervägde ett tag nämna det i slutkommentaren i inlägget men valde begränsa ämnet.
Huruvida det krävs präster som är vigda av biskopar med "succesion" för att det ska kunna firas en rätt nattvard är ju en sak man kan diskutera. Jag har lärt mig att mer se det som en fråga om fullhet än giltighet. Det är angeläget att vårt kyrkoliv präglas av så stor biblisk och allmänkyrklig fullhet som möjligt och dit hör ordet, sakramenten, liturgin, men även det historiska ämbetet. Ser vi att vi saknar något, så försöker vi återvinna det.
Att medvetet fortleva i en principiell bristsituation (oavsett "bristens" storlek och grad av allvar) och hävda "vi klarar oss lika bra ändå" trots att "bristen" kan repareras - som våra norska vänner under många år, där de envetet vägrat ta emot succesionens gåva från svenska kyrkan trots att möjlighet funnits - det är enligt min ringa mening uttryck för rent "protestanthögmod."
Tack för intressant svar. Själv har jag brukat önska hel nedsänkning vid dop av såväl barn som vuxna och ett helt bröd (bakat på vete) "som brytes" vid nattvarden - för att tillmötesgå en del egna och andras betänkligheter. Jag tycker nog att både detta och handpåläggning enligt romerska vänners önskemål kunde vara gott och riktigt i både norska och svenska kyrkan, när vi inte har en nödfallssituation att åberopa.
Men så har vi ju det där med motivet och uttolkningen. Skulle norska kyrkan genom att acceptera en extra handpåläggning österifrån utdöma sin egen sakramentsförvaltning och prästvigning under 500 år som ogiltig eller skulle de därmed endast tillmötesgå "svagare bröder"? Vem är stark och vem är svag? När kan man vika sej i kristlig kärlek och ödmjukhet och när måste man stå fast för att inte ännu svagare trossyskon ska börja tvivla på giltigheten av den egna kyrkans sakramentala handlingar?
Ja, inte är det lätt det här. Själv lutar jag nog åt att det är för mycket "utöver vad Skriften lär" att accentuera handpåläggningssuccessionen som du gör (lärosuccessionen måste vara betydligt viktigare). Men å andra sidan finns det ju folk som tolkar såväl fotatvagning som upplyftande av heliga händer och helig kyss som förpliktigande för alla tider - och själv är jag åtminstone positiv till en årlig fotatvagning i påsktid (jfr påven Franciscus´) samt händers upplyftande vid bön (nu på Oas-mötet t.ex.).
Håller f.ö. helt med dej om att Missourisynodens tillsyningsmän borde kalla sej biskopar (våra egna "superindendenter" var också ett oskick). Flera av våra frikyrkoledare har ju kallats "missionsföreståndare" i någon sorts svårbegriplig aversion mot den klassiska titulaturen, och där kanske vi ifrågasätter om de ens de facto var några biskopar. (EFS:s missionsföreståndare är delvis en annan sak).
Att Fader vår/Vår Fader bör kallas Herrens bön är vi också helt ense om.
Vad gäller kyrkohistoria har jag en liten faiblesse för fil dr Per Jonsson i Landskrona (1928-1997), kanske p.g.a. att jag mötte honom på Lunds universitet ibland när jag studerade där (han doktorerade ju där och var ibland lärare på Arbetshistoriska seminariet eller vad det hette). Hans "Luthersk kyrkohistoria" i pocket är mer allmänkyrklig än man kan tro, och i vilket fall som helst pregnant och intressant.
Finns den kvar på bokförlaget Reformatio tro? (Jag höll faktiskt på att skratta när Per berättade om en tosig "lutheran" - jo sådana finns - som på 1500-talet fick för sej att goda gärningar rent av var SKADLIGA för saligheten. Fast det var förstås tragiskt).