Torbjörn Lindahl

Kommer man att tänka på när man sitter här i Hertsökyrkan, vilket jag gör just nu i en paus mellan olika arbetsuppgifter.

Tornedalslaestadianerna köpte nytt mötestält förra året. Jag har nog skrivit tidigare om att jag var med om invigningen under stormötet i Juoksengi. Det gamla tältet, som väl hade minst bortåt femtio år på nacken (rätta mig om jag har fel, någon) hade sett sina bästa dar.

När det nya inköptes så såldes det gamla till någon teaterförening för en i sammanhanget måttlig summa. Föreningen i fråga har sedan i början av april haft det rest på Hertsöns idrottsplats inför någon teaterföreställning som visst ska gå av stapeln nu inom någon vecka.

Tältets placering har gjort att vi från Hertsökyrkan har haft utsikt över det under personalfikan på vardagarna och kyrkkaffen på söndagarna. Har man någon gång tyckt att det inte varit fromt nog i kyrkan har man bara kunnat kasta en snabb blick på det gamla laestadiantältet så har den rätta känslan infunnit sig.

Eller kanske inte riktigt. Vetskapen att det nu är i teaterverksamhetens händer har ju kastat sordin på fromhetskänslan. Jag gick även in i det en gång när jag kom promenerande från Örnäset. Nej, det var inte riktigt stormöteskänsla längre. Men så klart: bänkar o altare och predikstol saknades ju!

Dock har jag störts lite av att jag tyckt det varit slarvigt rest. Tältdukan har inte varit tillräckligt spänd. Man har tänkt att här kommer vattnet inte att rinna av ordentligt om det börjar regna. Och värre blev det. I mitten av april började det snöa. Blöt tung snö! Då sjönk tältduken ner så att den började vila på div byggställningar som fanns i tältet inför kommande scenbygge mm. Det tålde inte tältduken. Den revs upp och rasade ner.

Vad ska man säga?

Guds finger? Så går det när ett kristet mötestält används till teater?

Nu står där ett nytt modernt tält för teatern. Av likadan typ som laestadianernas eget nya. I vilket tält ska man gå? Jag kan nog tänka mig både teater och stormöte. Men inte samtidigt.