Var går fronten och vilka är det som strider?
Nu undrar jag: blev det inte en sk freudiansk felsägning i ett av min bloggrannes Stig inlägg härförleden (länk till Stigs blogg finns här på sidan - jag orkar inte göra en direktlänk till inlägget). Det var när han i all hast kommenterade det faktum att OAS-rörelsen inte använder kvinnliga präster i sina riksmötens gudstjänster* som han undslapp sig följande yttrande:
"Förhoppningsvis kommer man dock snart att förstå att "fronten" mellan old time religion - alltså "klassisk kristen tro" - och sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser inte längre går vid den så kallade "kvinnoprästfrågan" utan att "fronten" är förskjuten till andra stridsäpplen - uppståndelsen, jungfrufödelsen etc."
Innan jag fortsätter att kommantera min gamle kamrat vill jag göra följande markeringar (så att vi kan lämna vissa frågor åt sidan):
1. Det faktum att jag citerar ur ett inlägg där Stig skriver om OAS betyder inte att det följande inlägget handlar särskilt om OAS-rörelsen, utan här är fråga om en annan fråga som nu råkat komma på tapeten i denna del av bloggvärlden.
2. Ingen skugga (alternativt ljus) må alltså falla över OAS-rörelsen från detta inlägg.
Vad var det nu som jag tyckte var så intressant i gamle kamratens formulering, citerad ovan? Jo, att fronten i den andliga striden mellan gammaldags religion och modern dito inte längre går vid kvinnoprästfrågan utan är förskjuten. Menar Stig verkligen att det är så? Det betyder ju i så fall att en gång i tiden har den gått där - vid kvinnoprästfrågan. Att detta verkligen har varit något att strida om som på djupet haft med val av religion att göra. Och då måste ju det faktum att kvinnoprästfrågan inte längre är en stridsfråga uppfattas som att det territoriet blivit erövrat? Att kvinnoprästsakens seger i kyrkan innebär att vi är en bit närmare all traditionell kristendoms (eventuella) kapitulation (i vår kyrka alltså, inte i hela världen! OBS!). För visst ska jag uppfatta Stig så att det är det han kallar "klassisk kristen tro" som han tycker ska försvaras och å andra sidan det han beskriver som "sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser" som är fienden, eller...?
Nåväl, jag är egentligen inte ute efter att polemisera med Stig utan jag vänder mig nu till alla mina läsare och därmed till hela världen så varken Stig eller någon annan behöver känna särskild skyldighet att ta åt sig eller besvara detta inlägg. Det var bara det att han råkade lägga upp bollen för en perfekt smash som jag inte kan låta bli. Jag menar: jag får anledning att skriva något som jag har burit på länge. En tid har jag trott att det skulle sluta som en artikel i Dagen eller Kyrkans tidning - blev bloggen!
Jag tror alltså att det förhåller sig exakt så som Stig råkade skriva: fronten har gått på ett ställe och den har förflyttats - och den kommer att förflyttas ytterligare. Det är ju så det går till i en strid - om det inte är ett skyttegravskrig förstås, som första världskrigets västfront eller utnötningskrig (det kallades verkligen så!) som mellan Egypten och Israel 1967-73.
På den tiden när fronten tydligare upplevdes gå vid kvinnoprästfrågan så fick försvararna (av den gamla ordningen) ofta den kritiska frågan: varför strider ni så mycket för något som är så perifert? Frågan om kyrkans ämbete hör ju inte till det centralaste i vår tro? Varför slösa så mycket krut där, det finns ju viktigare frågor?
Jag brukar använda följande liknelse (tillfredsställer härmed god vän och släkting som alltid tycker att en liknelse ska finnas med): om två bilar håller på att kollidera front mot front i hög fart så säger man inte när kofångarna plattats till:
- Varför bromsar du så hårt, kofångarna är ju inte det viktigaste?
När två bilar frontalkrockar så knycklas bilens delar ihop enligt följande:
1. Kofångarna och grillen
2. Skärmar, motorhuv och motorrum
3. Kupén
När kyrkans tro ("old time religion" eller "klassisk kristen tro" för att citera gammal kamrat) kolliderar med "sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser " (citat gammal kamrat) så skadas kyrkans tro enligt följande:
1. Yttre, "mindre viktiga" ordningsfrågor - om vilka det även kan råda oenighet i kristenheten. Här har vi befunnit oss i några årtionden
2. Något mer centrala etiska frågor. Här är vi just nu och har varit en tid.
3. Ytterst centrala kristologiska frågor. Vi är på väg hit.
Var ock en med någon kunnighet i kyrklig nutidshistoria torde enkelt kunna ge exempel på konkreta frågor som passar in i schemat ovan. (För den som inte kan det gäller samma sak som när Hells Angels får frågor av journalister "den som måste fråga behöver inte veta" - dvs den som är okunnig i de interna kyrkliga striderna behöver koncentrara sig på det väsentliga: att tro på Jesus och bli frälst! Jag rekommenderar en Alpha-kurs**)
Varför pågår då den andliga striden just på dessa territorier och varför i denna ordning? Det striden ytterst handlar om är existensen av en levande Gud och vem den Guden är. Alla tecken som tyder på att en sådan Gud existerar måste utplånas. Börja med det lättaste: några yttre ordningar i kyrkan. Även prästämbetets existens är ju ett tecken på att Gud finns, ty utan Gud, inga präster. (Det är därför som det är så viktigt att präster går med prästkrage ute på stan: påminna folk om den andliga verkligheten, nästan den enda påminnelse som en normal sekulariserad svensk får numera). Och ännu mer påträngande blir ju Gud om han inte bara har ett gäng präster till sin tjänst utan dessutom behagar ha - en ganska detaljerad - uppfattning om hur detta ämbete ska se ut. Och kan man få kyrkan att inrätta sitt ämbete efter mänskliga normer - tex jämställdhet - så har man, på det djupaste andliga planet, bevisat att människan är mer än Gud, ytterst att Gud inte finns. Så allvarligt tror jag att det är. Att angreppet är lättast här beror bla på att kristenheten ej är helt enig i dylika yttre frågor. Man kan alltså få in några samarbetsmän. Etiken blir nästa angreppspunkt. Lite svårare eftersom den andliga enigheten är något större. Men principen är densamma. Och till sist kommer - precis som min gamle vän skrev - kristologin: jungfrufödseln, uppståndelsen mm. Och när fienden ("sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser") nått så långt så kommer han även att börja angripa många av dem som i första striden var hans vänner. För hans mål är total kontroll och dominans.
Alltså är jag överens med gammal kamrat om att fronten flyttar sig. Det enda jag vill tillägga är att så länge man kan hålla fienden på territorium ett så skyddar man territorium två och tre och så länge den andra fronten kan hållas så skyddas den tredje. Och, vill jag ytterligare tillägga: sett i ett större sammanhang och ur mer principiell synvinkel så är alltså (försvars-)striderna på första territoriet (yttre ordningsfrågor - tex och i vår kyrka kanske framför allt "kvinnoprästfrågan") ytterst viktiga för att vi ska kunna försvara det innersta territoriet: tron på Kristus som världens ende och unike Frälsare. Och jag tror (men det får framtiden utvisa): dom som står fast vid första stridslinjen kommer att ha lättare att göra det vid andra och tredje linjen också. Har man en gång vant sig vid att kulorna viner kring huvudet...
* OAS-rörelsens val att inte använda kvinnliga präster i riksmötenas gudstjänster - däremot i lokala sammanhang där så önskas - är inte ett principiellt ställningstagande i sakfrågan utan en kompromiss mellan olika uppfattningar för att kunna hålla ihop rörelsen. Denna "kompromiss" kunde givetvis se ut på något annat bättre eller sämre sätt - beroende på hur man ser det - men det hindrar inte att den är just detta: en kompromiss.
** Den församling där jag jobbar (Örnäsets församling) - min "arbetsgivare" för att nu citera kommentatorn Ann O Nym - kommer att ordna en till hösten, start 10 sept.
Varjeläsare av våra bloggar skall veta att jag och Tobbe i allaår diskuterat hejvilt i alla möjliga frågor och att vi kan hålla på hur länge som helst. Lika lite som Tobbe villjag polemisera men dristar mig ändå att geen kommentar kring de liknelser han använde.
Först bilen.
Givetvis är kofångaren och lacken viktig. Första repan påen ny bil ger ju ägaren spader. Men det finns en skadornas hierarki.Pajad motor gör buckla mindre viktig. Mosade personer i bilen ställer död motor som nägot trivialt. Mot bakgrund av det funderar jag över var "fronten" (nymetafor)nu går och om stötfångaren idag skallanses vara poängen. Ett intensivt fasthållande vid den speciellaordningsfrågan KAN -jag säger KAN eftersom jag inte är 100 utan hypotesar - påminna om en händelsen då en nykörkortsförsedd yngling på ett övergångsställe klippte en äldre dam och kom springande framtillbilfronten skrikande: "Hur f-ngick det med extraljusen??
Så till västfronten intet nytt - den militära analogin.
Jag förordar ett flexibelt djupförsvar där man vågar - men inte alltid - göra frontförkortningar, motstötar, taktiska omgrupperingar osv. Envist fasthållande vid terräng man kontrollerar tar resurser och KAN fräta på stridslusten hos ens allierade. Och vad gäller OAS tror jag det är så.
Eftersom vi tydligt länkar till varandra så är vi också raka mot varandra i kvinnoprästfrågan (jag och Tobbe alltså), det har heller aldrig påverkat mig negativt att du Tobbe har din ämbetssyn, det har inget med vår vänskap att göra och har aldrig berört mig särskilt mycket, jag tycker om dig i alla fall.
Jag citerar dig nu så att du förstår vad jag vill åt:
"Och kan man få kyrkan att inrätta sitt ämbete efter mänskliga normer - tex jämställdhet - så har man, på det djupaste andliga planet, bevisat att människan är mer än Gud, ytterst att Gud inte finns. Så allvarligt tror jag att det är."
Men, Tobbe, vart tog bibelordet: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem." (1 mos 27), vägen i ditt resonemang? Jag tolkar ditt resonemang så att mannen och kvinnan är så fundamentalt olika, så att Gud inte har gett oss samma uppdrag att kunna vara präster. Men själva Guds avbild förutsätter både en man och en kvinna. En man är bara en halv männiksa. Likaså är en kvinna bara en halv människa. Människan är ju "dem". För mig är präster en del av detta att vi är skapade till Guds avbild och därför kan både män och kvinnor vara präster.
Stigs tal om djupförsvar och om risken att man fräter på stridslusten hos sina allierade tycker jag är ytterst tänkvärda synpunkter.
Hannas tal om gudsavbilden tycker jag dock är mer irrelevant (hur goda vänner vi annars är). I andra sammanhang är det ytterst viktigt att vi är Guds avbilder - både män och kvinnor på likvärdigt sätt.I ämbetsfrågan är det dock inte avgörande (enligt min ringa mening) eftersom prästen i första hand INTE är Guds representant utan Kristi representant. (Riskerade här hamna i en lång argumentation, men avstår att offentligt diskutera med mina vänner som jag hellre möter personligen).
Men den som känner Sonen, känner Fadern... Nåväl, vi kan väl ta det på grillfesten, om vi ids ;).
Du är så välkommen. När ska du uppåt med MC:n nästa gång?
Tror du på bönesvar, Tobbe? Ser du bönesvar?
Behövde så, ett svar just på den frågan, ska kvinnan vara präst? Svaret kom till mig då jag behövde det, för 6 månader sedan.
Jag hade lyft frågan i bön, en "ingivelse" kom till mig då jag låg i sängen inför kvällen och bad om hjälp.
Gud älskar mannen och kvinnan. Han vet var - när - hur - de bäst ska finnas i hans Plan.
Han - vill skydda kvinnan - och därför ska inte kvinnan vara präst. Hon har andra lika stora gåvor att sprida budskapet om Frälsning, vittna om Jesus, vara både salt och ljus för de människor hon möter.
Det är inte fråga om jämställdhet.
Men - det finns undantag! - Några kvinnor "kallas" till tjänst som präst. För länge sedan, och ibland nu i vissa länder, är det ett martyrium att vara präst, förkunna Ordet. Detta ville Jesus skydda kvinnan från. I detta är ofta mannen den starkare, mindre "känslosamme".
Hon är tänkt att vara en "andlig mor" för sin nästa. Omsorg om sin nästa, ibland sina barn m.m.
Men - det finns några kvinnor som sagt, kom det för mig, som måste gå in i detta förkunnandet.
"Prästuppdrag"....
Det tragiska är - att många män samt kvinnor går in i ämbetet och är ej "kallade" av vår Herre.
Tack för ordet.
Håller med mycket av det som "syster" skrev. Liknande tankar har sysselsatt mig under många år Den som kallas till präst, kallas också att föra ett "krig" vid främsta linjen. Kriget förs mot djävulen,världen och vårt eget fördärvade kött. Jag har alltid trott att Gud inte vill sätta kvinnor i den utsatta positionen. Om man som präst inte ser den uppgiften eller känner den kallelsen så kanske det kvittar. Har man inte den kallelsen och strider sin strid, uppbackad av församlingen, det är viktigt, så tror jag att ingen orkar fullt ut.
En stark analys Tobbe. Dock skulle jag vilja påstå att skadan i frågan om ämbeststriden är mer djupgående än bara yttre delar. Ämbetet är inget perifert i den kristna tron även om vi givetvis inte tror på kyrkan och ämbetet på samma sätt som vi tror på Gud.
När det gäller Stigs kommentar vill jag abra säga att om vi skall omgruppera och göra motattacker då bör vi vara överens om vad vi vill uppnå. Är det bara en krigslist att överge ämbetsfronten och när fienden är besegrad skall vi återta förlorat territorium? Eller är det så att vi helt ger upp ämbetsfronten och låter fienden äga det territoriet också efter vunnet krig?
Jag tror precis som Sitg på ett djupförsvar dvs. vi skall försvara den kristna tron genom fördjupat böneliv, fördjupade studier och en vass penna/tunga. Vi måste ropa att kejsaren är naken.
Tacksam för kommentar av Tobbe av inlägget från "syster".
