Att gripas av musiken eller av ordet
Nu är det bara två dagar kvar till OAS-mötet i Älvsbyn. Tyvärr känner jag mig lite stressad (eller jäktad är det ju egentligen vilket jag tidigare redogjort för). Det är mycket att planera och så har jag en massa annat att göra samtidigt.
Under senaste dagarna har jag fått exempel på att OAS-rörelsen både väcker glädje och tveksamhet. Det glädjande beviset var en e-post med tack för allt som OAS-rörelsen betyder. Tveksamheten kom från en person (som aldrig varit på ett OAS-möte) men som visste att OAS-rörelsen varit i blåsväder men inte kom ihåg varför. Men som man säger: bara döda fiskar flyter medströms. Lite blåst behövs, annars ingen Andens vind. Bland mina vänner inom laestadianismen finns vissa som är tveksamma. Kanske särskilt bland ledande personer om jag fattat det rätt (också i många fall sådana som aldrig varit med). Beror det på en rädsla att fåren ska hoppa ur fållan om människor börjar åka på annat än egna laestadianska möten. En sak vet jag som vissa från det hållet är tveksamma till och det är den högljudda musiken i lovsången. Det finns en fruktan att kristna ska gripas mer av musiken än av Guds ord. Men här tror jag verkligen att det gäller att vi funderar på vad som är gudomligt och vad som bara är mänskliga traditioner. Vi behöver också påminna oss det som står i vår lutherska bekännelse, att (fritt ur minnet) för kyrkans sanna enhet räcker det med att man är överens om evangeliets lära men att yttre former för gudsdyrkan inte överallt måste vara likadana. En sak som inte måste vara likadan är då musiken och sångerna.
Igår kväll spelade jag i min CD-spelare skivan från laestadianska stormötet här i Luleå för några år sedan. Det är en fullsatt domkyrka som sjunger av hjärtans lust, de gamla Sions sångerna och några gamla psalmer till akompanjemang av domkyrkoorganisten Markus Wargh. Jag får erkänna att när jag lyssnar till - och sjunger med i - Om jag ägde allt men icke Jesus och O, vad sällhet då ska bliva då blir jag minst lika gripen som någonsin på ett OAS-möte. F ö har jag noterat - när jag gått på laestadianska gudstjänster här i Luleå - att i vanliga fall så brukar "eftermötet" innebära att man sjunger en eller två sånger ur Sions sånger. Men de gånger då det varit Markus Wargh som spelat då blir det åtskilligt fler önskesånger ur både sångboken och psalmboken. Så nog kan även laestadianer bli gripna av skickligt framförd musik.
Själv kommer jag att predika över ämnet "Du grep mig och blev mig övermäktig" på OAS-mötets inledningsgudstjänst onsdag kväll, men redan i morgon eftermiddag griper jag tagit i styret på hojen (om det är bra väder, annars ratten i bilen) och styr mot OAS-mötets förmöte för medverkande, med bla mässa i Storforsens kapell.
Under senaste dagarna har jag fått exempel på att OAS-rörelsen både väcker glädje och tveksamhet. Det glädjande beviset var en e-post med tack för allt som OAS-rörelsen betyder. Tveksamheten kom från en person (som aldrig varit på ett OAS-möte) men som visste att OAS-rörelsen varit i blåsväder men inte kom ihåg varför. Men som man säger: bara döda fiskar flyter medströms. Lite blåst behövs, annars ingen Andens vind. Bland mina vänner inom laestadianismen finns vissa som är tveksamma. Kanske särskilt bland ledande personer om jag fattat det rätt (också i många fall sådana som aldrig varit med). Beror det på en rädsla att fåren ska hoppa ur fållan om människor börjar åka på annat än egna laestadianska möten. En sak vet jag som vissa från det hållet är tveksamma till och det är den högljudda musiken i lovsången. Det finns en fruktan att kristna ska gripas mer av musiken än av Guds ord. Men här tror jag verkligen att det gäller att vi funderar på vad som är gudomligt och vad som bara är mänskliga traditioner. Vi behöver också påminna oss det som står i vår lutherska bekännelse, att (fritt ur minnet) för kyrkans sanna enhet räcker det med att man är överens om evangeliets lära men att yttre former för gudsdyrkan inte överallt måste vara likadana. En sak som inte måste vara likadan är då musiken och sångerna.
Igår kväll spelade jag i min CD-spelare skivan från laestadianska stormötet här i Luleå för några år sedan. Det är en fullsatt domkyrka som sjunger av hjärtans lust, de gamla Sions sångerna och några gamla psalmer till akompanjemang av domkyrkoorganisten Markus Wargh. Jag får erkänna att när jag lyssnar till - och sjunger med i - Om jag ägde allt men icke Jesus och O, vad sällhet då ska bliva då blir jag minst lika gripen som någonsin på ett OAS-möte. F ö har jag noterat - när jag gått på laestadianska gudstjänster här i Luleå - att i vanliga fall så brukar "eftermötet" innebära att man sjunger en eller två sånger ur Sions sånger. Men de gånger då det varit Markus Wargh som spelat då blir det åtskilligt fler önskesånger ur både sångboken och psalmboken. Så nog kan även laestadianer bli gripna av skickligt framförd musik.
Själv kommer jag att predika över ämnet "Du grep mig och blev mig övermäktig" på OAS-mötets inledningsgudstjänst onsdag kväll, men redan i morgon eftermiddag griper jag tagit i styret på hojen (om det är bra väder, annars ratten i bilen) och styr mot OAS-mötets förmöte för medverkande, med bla mässa i Storforsens kapell.
Kommentarer
Postat av: Anonym
det vore tackvärt om, den bloggande mc-nörden med en livsstil som vad gäller sedlighet och dygdighet i väsentligt avseende är högre än den svensson i gemen har, kunde åstadkommas ett till kvantiteten större numerär anföranden vad gäller den typ av rekreationsplatser som i dagarna avnjutes på den plats som av lokalbefolkningen betecknas som ett väl avgränsat geografiskt områdes juvel
Trackback
