Torbjörn Lindahl

har jag inte kunnat skriva helgeftertanksbloggen förrän nu: det har varit nåt fel på datakommunikationen. Varken på egen Samsung eller arbetsgivarens I-phone har jag kunnat ta mig ut på nätet på lång stund. Men när det nu plötsligt gick måste jag ju skriva nånting.

 

Förkyld har jag varit i flera dagar. I fredags var jag tveksam om jag alls skulle orka med högmässan. Lördag blev det lite bättre och söndag ("idag" dvs igår) var jag tillräckligt på benen. Det jag mest oroade mig för var rösten, skulle den hålla.

 

Nå, vi var ovanligt många som samlades till bön före högmässan. Vi fick tillsammans bära fram flera angelägna böneämnen. Kanske var det vännernas trogna förböner som gjorde att det gick så bra som det gick för mig i gudstjänsten. Jag hade dock i förväg bestämt att inte sjunga prästpartierna i kyrie, inte heller gloria. Psalmerna lyssnade jag bara till och satsade allt på prefationen och det höll. Pensionerad* kollega hade jag bett sjunga Litanian, det hade jag nog inte orkat utan oavsiktliga pubertetsfasoner i sången. 

 

Sedan fick jag även hjälp i distributionen. Det behövdes för vi var riktigt ovanligt många, mellan 45 och 50. Riktigt roligt. Fullt surr även kring kaffeborden. För person med hörapparater kan det bli påfrestande.

 

En massa tid innan datauppkopplingen försvann har jag även ägnat åt kommunikation med kollega på annan ort i länet. Det är värt en förbön. Kanske visar det sig så småningom vad det handlade om.

 

- - - - -

 

* det uttrycket använder jag bara för att retas lite. Vi är nästan jämngamla och prästvigningskamrater