Torbjörn Lindahl

Vill någon hänga med i den snygga övergången från föregående inlägg till detta, så läs Per-Eric Simmas kommentar till förra inlägget och mitt svar på densamma.

- - - - - -

Det här med tystnadsplikt kan man fundera mycket över. Det gjorde vi på prästkollegiet idag. Vi konstaterade (gissade?) att kyrkans frivilliga anslutning till den samhälleliga anmälningsplikten vid misstanke om att barn far illa, har tillkommit som reaktion på det som framkommit under senare år, framför allt i stor systerkyrka, att det förekommit mycket oegentligheter, som varit kända, men sopats under mattan och därför fått fortgå.

Naturligtvis är det lätt att säga att sådant ska undvikas. Den fråga som dock kommer upp är om förtroendet för kyrkan minskar om folk inser att kyrkoanställda normalt står under samma anmälningskyldighet som samhällsanställda vid kunskap om att barn far illa. Och hur viktig är den okränkbara tystnadsplikt som präster har; är den av avgörande betydelse för prästers möjlighet att vinna förtroenden? Osv, osv i all oändlighet. Vi hann inte prata färdigt på den tid som stod till buds.

Själv har jag ibland tyckt att den prästerliga absoluta tystnadspliktens utsträckning till, inte bara bikt, utan även, "enskild själavård" är lite tveksam (även om jag gav en högst tänkbar motivering till saken i min kommentar till föregående inlägg). Jag tänker: anledning till tanken på tystnadsplikt "in the first place" är ju den att det som Gud förlåtit ska vi människor inte längre röra i. Men det som i så fall ska ligga under tystnad är det som en konfident bekänner av sina egna synder. Problemet blir ju när tystnadsplikten också måste omfatta upplysningar om hur man själv drabbas av andras synder.

Ett drastiskt exempel finns ju i filmen Priest. En ung flicka kommer till bikt och berättar då för sin präst att hon utsätts för övergrepp av sin pappa. Prästen får inget säga. Varför kan man undra. Det är ju ingen egen synd hon bekänner. Inget som blir förlåtet av Gud. Enklare vore det, som sagt, om tystnadsplikten bara skulle omfatta regelrätt egen bekännelse i bikten. Enklare. I alla fall i detta avseende. Eller? Bättre? Notera att detta är tankar från min sida. Gällande regelverk tänker jag följa. Jag har ju alltid varit lojal "mot kyrkans ordning".

I mitt förra svar till Per-Eric skrev jag att det finns särskilda problem i detta avseende just i laestadianismen, alltså i avseendet vad som ska omfattas av "tystnadsplikt". Under informationen i måndags tog biskopen upp just detta. Inte i avsikt att kritisera, utan bara som pedagogiskt exempel.

På senare år har det ju på några ställen inom den stora laestadianska rörelsen förekommit att barn/unga blivit utsatta för övergrepp. I något fall även av predikant. När saken senare ska hanteras och klaras upp har det också ingått att förövaren bett offret om förlåtelse. När det skett så har offret sedan i praktiken belagts med munkavle med motiverinegen att det som förlåtits ska man inte mer rota i. Biskopen menar att så får det inte gå till. Jag håller med.

Varför tror jag då att detta problem - en olycklig tillämpning av begreppet tystnadsplikt - uppstår särskilt lätt inom laestadianismen? Jo, pga det allmänna bruket av lekmannaavlösning i kombination med en sammanblandning av syndabekännelse och gottgörelse.

Jag tänker så här:
i en komplett bikt ingår
1 ånger
2 bekännelse
3 mottagande av förlåtelsen
4 gottgörelse till eventuella drabbade

P 1 sker i hjärtat, p 2 och 3 inför biktfadern, p 4 i relation till den drabbade. Gäller saken "större" synder så blir p 2 och 4 tydligt skilda från varandra. Tex: jag bekänner att jag stulit och går sedan till den drabbade och betalar tillbaka. Men när det gäller "mindre" synder, tex ett förfluget ord eller en halvlögn, en vass kommentar, att jag trängde mig före och knuffades i matkön el dyl, då löser vi ju ofta p 2 och 4 på ett bräde genom att gå direkt till den inför/mot vilken vi handlat fel och ber om förlåtelse. För dessa "vardagens fel och brister" tycker vi ofta att vi inte behöver gå till regelrätt bikt utan vi reder ut det direkt med den som vi felat emot. Men vad vi då principiellt gör är p 4 ovan, dvs gottgörelsen, att vi reder ut saken med den drabbade. Men särskilt inom laestadianismen där den "drabbade" i en dylik situation alltid svarar med ett ord - "tro det förlåtet i Jesu namn och blod" - som även inkluderar Guds förlåtelsegrund så upplever vi ju att stunden även blir ett skeende enligt p 2 och 3, dvs bekännelse och förlåtelse. Och därifrån blir steget kort: det som förlåtits får man inte gräva i och vips är den "drabbade" belagd med "tystnadsplikt".

Skiljer man tydligt p 2-3 från p 4 enligt ovan så behöver denna sammanblandning inte ske. Detta är absolut nödvändigt när det gäller "allvarliga" synder. Den drabbade ska aldrig vara mottagare av bikten. Det ska ske inför någon utomstående. Den drabbade ska bara ta emot gottgörelsen. Och även om gottgörelsen - naturligtvis! - ska kunna innehålla en bön om förlåtelse så får det inte blandas ihop med den regelrätta bikten då Guds förlåtelse söks och erhålls.

Efter det att vissa oegentligheter på annat håll inom laestadianismen blev kända, beslöt församlingen i Luleå - Luleå Fridsförbund - att skapa ett dokument för hur man ska handla om dylika svårigheter uppstår. Ett dokument utarbetades av en arbetsgrupp, vilket sedan antogs (i lite förändrat skick) av styrelsen och sedan av senaste årsmötet. Jag fick förmånen vara med i arbetsgruppen och får väl erkänna att jag är ansvarig för formuleringen "begreppet tystnadsplikt får aldrig användas på ett sådant sätt att den som drabbats förhindras att söka hjälp".

Enkelt uttryckt: man har som "biktfar" tystnadsplikt om det som man får kännedom om genom annans syndabekännelse. Men det man redan i förväg vet om, särskilt om man själv är den personligt drabbade, kan aldrig bli principiellt tystnadspliktsbelagt - även om onödigt skvaller alltid ska undvikas.