I stiftets centrum

har jag varit idag. Samling i Domkyrkan för präster och diakoner från Luleå och Piteå kontrakt.

Ämnet för dagen var tystnadsplikt. Det har nämligen tagits nya beslut i kyrkomötet hur detta med tystnadsplikt för alla kyrkoanställda, särskilt diakoner och i synnerhet präster ska tillämpas. Grundregeln är ungefär följande.:

1. Alla anställda och aktiva i kyrkans verksamhet har en generell tystnadsplikt gällande allt det som man genom sitt engemang eller arbete får veta om personers personliga förhållanden. Man får alltså inte berätta för annan om man som exp-anställd ser i kyrkobokföringen att någon skilt sig, eller som barnledare genom barnens berättelser får insikt i enskilds familjeförhållanden osv.

2. Till detta noteras att diakoner har en särskild tystnadsplikt rörande allt de får veta genom enskild själavård.

Vad det egentligen var för skillnad mellan den allmänna kyrkotystnadsplikten och diakoners dito, minns jag inte riktigt. Kanske var det detta att diakoners tystnadplikt (liksom prästers) är knuten till själva ämbetet (vigningstjänsten), inte till anställningen eller det frivilliga engagemanget. Men avseende båda dessa gäller att de kan brytas av anmälningsplikt till sociala myndigheter om man får kännedom om att barn far illa. Detta, att kyrkan frivilligt tagit efter den anmälningsplikt i dylika fall som även gäller samhälleligt anställda (tex i skola, förskola), är väl det riktigt nya i situationen.

3. Präster har - utöver allmän tystnadskyldighet enligt p 1 ovan - en tystnadsplikt rörande sådant man får veta under bikt och enskild själavård, en tystnadsplikt som är absolut och dessutom skyddad i samhällelig lag. (Tystnadsplikterna 1 o 2 ovan skyddas bara av kyrkans eget regelverk.)

Det betyder för prästernas del att om dom genom den allmänna församlingsverksamheten får kännedom om att tex ett barn far illa så gäller anmälningsskyldigheten starkare än tystnadsplikten, men om dom får kännedom om något dylikt genom bikt eller enskild själavård då gäller tystnadsplikten starkare än anmälningsskyldigheten.

Det kan nog vara lite grannlaga se skillnaden här. De flesta tror nämligen (trodde i vart fall vi som samtalade i Domkyrkan) att allt man - när, var, hur som helst - säger till en präst, ligger under den absoluta tystnadsplikten. Eller tror dom det? Kan de flesta skilja mellan "vanlig" tystnadsplikt (som i vissa fall får brytas) och absolut tystnadsplikt (som inte får brytas - utom i ett ytterst extremt fall: om prästen får kännedom om kommande handlingar som kan skada andra till livet. Då får prästen varna. Om det kan ske utan att någons identitet röjs).*

Viktigt är alltså att veta att den prästerliga absoluta tystnadsplikten gäller bikt och enskild själavård. Begreppet enskild själavård har ersatt det tidigare själavårdande samtal som upplevdes allt för luddigt och uppfattades kunna syfta på varje tillfälle då vem som helst - även helt spontant - berättar lite om sig själv för en präst
.
Man ska veta att den prästerliga tystnadplikten vid bikt och enskild själavård är så sträng att den inte får brytas ens om det vore till konfidentens fördel. Tex: en person går till bikt eller enskild själavård hos en präst. Den biktande blir sedan på starka grunder anklagad för ett brott som begåtts samtidigt. Om prästen då ombeds i domstol vittna till hans fördel och ge honom alibi så får prästen inte göra det (men en diakon både får och är skyldig göra det).

Finns det då anledning att ha kvar denna ytterst stränga tystnadsplikt för vissa samtal med en präst? Ja, erfarenheten säger nog det. Att det i samhället finns ett "kryphål" som ingen samhällelig myndighet kan råda över. Det har visat sig att möjligheten att i samtal med präst kunna yppa sådant som under inga förhållanden förs vidare, i vissa fall kunnat leda till att konfidenten själv börjat vandra på en väg där saker och ting successivt klarats upp med både enskilda och myndigheter. Ett skeende som kanske annars aldrig skulle ha startat.

* för att få en komplett bild av vad en bikt är så bör man dock tillägga att till en bikt hör inte bara att be om förlåtelse och få förlåtelse, utan även ånger, dvs att inse att man gjort fel, sörja över det och bestämt avse försöka inte göra det igen och i förekommande fall vidta eventuella nödvändiga åtgärder för att lättare undvika kommande "syndafall"; gottgörelse, tex att återlämna eller ersätta stulet gods; ta konsekvenserna, tex anmäla sig själv (eventuellt med prästens stöd) till polisen och ta sitt samhälleliga straff. Prästen kan i samband med bikten dels ge råd i dessa avseenden, dels i vissa fall ålägga den biktande att göra på ett visst sätt och i yttersta nödfall - om prästen bedömer att verklig ånger och verklig vilja till förändring saknas - helt enkelt använda bindenyckeln, dvs inte ge förlåtelse.

- - - - - -
Notera att det i noten noterade är mina ord, inte en del av dagens undervisning.

Kommentarer
Postat av: SSu

En bra sammanfattning av en viktig dag. Den som på grund av den illa valda konferenslokalen inte orkade ta till sig allt kan med fördel läsa vad du antecknat. Det räcker - tror jag - långt.

2012-03-06 @ 06:47:33
URL: http://stigsundstrom.wordpress.com
Postat av: Tobbe

Tack för de vänliga orden.

I morgon kommer vi att tala mer om saken på vårt prästkollegium i Domkyrkoförsamlingen.

2012-03-06 @ 22:26:19
Postat av: Per-Eric Simma

I det här sammanhanget skulle det vara intressant att veta vilka traditioner det finns inom olika väckelser gällande predikanters och lekmäns tystnadsplikt.

Det verkar ju variera en hel del, och finns det egentligen något stöd för typen av tystnadsplikt i Bibeln?

2012-03-06 @ 23:42:27
Postat av: Tobbe

Historiskt sätt är det ju så att prästers tystnadsplikt gällt det man fått veta i bikt. Att sådant aldrig får röjas har ju att göra med tanken - som väl kan förankras i Bibeln - att det som är förlåtet blir glömt och kastat i nådens hav där det är "fiske förbjudet" osv.



Att man sedan utökat det till att gälla även "enskild själavård" även om det inte leder ill direkt bikt beror ju sannolikt på en vilja att skydda konfidenten. Det kan ju hända att personen har en bit kvar innan han är "mogen" för en bikt, så att vissa saker redan börjar avslöjas i ett samtal men den regelrätta bekännelsen kommer något senare.



Att sedan prästers tystnadsplikt får ett stöd även i samhällelig lag, beror ju på det gamla statskyrkoarvet där det tidigare inte fanns någon tydlig gräns på modernt sätt mellan samhällets och kyrkans lagar.



De yttersta konsekvenserna av vår typ av prästerlig tystnadsplikt, dvs att den inte får brytas ens om det skulle gagna konfidenten - är nog en praxis som utvecklat sig utan att man direkt kan bygga det på ett enskilt bibelord. Men det är nog en långvarig erfarenhet att om man ska skydda tystnaden helt så måste det vara helt.



Andra predikanters o andliga arbetares tystnadsplikt har som sagt inte detta samhälleliga lagstöd, men där brukar man ju "frivilligt" ålägga sig att det som är förlåtet ska man inte snacka om.



I just laestadianismen, med sin "lekmannanavlösning" uppstår dock ett annat problem men det hinner jag inte utreda just nu. Får återkomma.

2012-03-07 @ 07:52:40
Postat av: F d frivillig lekman?

Jag har reagerat starkt på att alla åläggs anmälningsplikt till socialtjänsten, även frivilliga lekmän, ungdomar under 18 år etc. Ingår verkligen detta i frivilliguppdraget, måste man inte vara frivillig också till det - och därmed inte tvungen? Jag vet vad en anmälan till socialtjänsten kan innebära. Det är ingen enkel sak, och vare sig den är befogad eller ej är det traumatiskt både att anmäla och att bli anmäld. I värsta fall kan anmälaren (som inte gärna kan vara anonym om den har anmälningsplikt)utsättas för hot eller våld eller också kan den leda till att t ex en förälder som får sina barn tvångomhändertagna p g a anmälan t ex tar sitt liv. Är detta ett rimligt ansvar att lägga på tonåriga konfirmandledare? Vill Sv k betraktas som myndigheters förlängda arm - och därmed gå miste om en massa förtroendefulla samtal? Vill Sv k att inte föräldrarna ska våga skicka sina barn till verksamhet av rädsla att någon outbildad och oerfaren ung ledare ska ana oråd och göra en obefogad anmälan? Eller menar inte Sv k allvar med denna anmälningsplikt för frivilliga - i såfall borde den begränsas även på pappret till ex diakoner och församlingspedagoger.

2012-03-10 @ 22:08:05
Postat av: Tobbe

I informationen till präster och diakoner sades nog att man knappast kan ålägga omyndiga någon bindande plikt. Den måste nog i så fall vila på någon ansvarig vuxen.

2012-03-11 @ 20:23:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0