Torbjörn Lindahl

Fick ett internpostkuvert i min hand. Dvs jag gick och tog ett för att frakta något från Hertsökyrkan till församlingsexpeditionen. Kuvertet var så begagnat att det jag stoppade i det for ut i andra änden. Alltså behövde det kasseras. Men innan jag gjorde det kunde jag inte låta bli att kolla vilka personer det varit hos. Det blev en skojig resa med mycket associationer . Det skulle bli alldeles för långt att här dra alla som fått besök av kuvertet i tur och ordning, men lite av vad jag kom att tänka på ska jag dela. Hoppas dock att det jag skriver inte ska vara för internt!

Kuvertet har varit hos många som ej längre finns kvar i tjänst. Flera har redan slutat med pension. Andra har bytt jobb. Stieg B är en av dem. Han kallades väl stiftsdirektor på den tiden? Men han har ju varit kyrkoherde i Piteå ett bra tag nu. För några år sedan debatterade vi med varandra i Piteå-Tidningen efter ett OAS-möte; Några har dött, tex Inger Aasa Marklund - gammal vän som tragiskt dog i bilolycka i Egypten. Stor förlust. Hennes namn finns två gånger på kuvertet. Man lämnar onekligen olika slags spår efter sig.

Kuvertet har alltså varit på stiftskansliet. Det började sin bana där. Vi som jobbar i församlingarna i Luleå kallar ofta spontant stiftskansliet för "stiftet". Märkligt! Är det en s.k. freudiansk felsägning? Vad säger det om bilden av kyrkan? Hur stor är risken att orden vinner över tanken?

Från kuvertets resa på "stiftet" dvs stiftskansliet känner jag också igen några namn på personer vilka man som präst hade mer att göra med på den tid då vi präster var stiftsanställda. Träffade f.ö. på bussen för ett tag sedan en av de stiftsanställda som också uttryckte en viss saknad efter den gamla tidens kontakt direkt med prästerskapet. Kuvertet har även åkt ut och in hos Maria B - att döma av namnen före och efter så gissar jag att kuvertet är kvar "på stiftet". Men ett tag var det besvärligt när vi hade en Maria B även i församlingen.

Denna senare Maria B (som alltså sannolikt inte haft detta kuvert i sin hand) är nu kyrkoherde i Piteå landsförsamling vilket hon blev trots att socialdemokratisk (!) kyrkopolitiker därstädes i tidningen uttalat nå't om att det kanske behövdes en man på en sådan post. Efteråt försökte han försvara sig genom något "jag måste ha råkat uttrycka mig riktigt klantigt" el dyl. Klart han inte gjorde! Han talade givetvis fritt ur hjärtat direkt ur de äkta gråsossedjupen - långt på sidan om kongressernas och partiprogrammens vackra jämställdhetsparoller.

Givetvis har kuvertet även varit några svängar in hos biskopen, men det var förre biskopen. Så kuvertet är gammalt. Jag minns en gång under förre biskopens ämbetstid. Det hade från "stiftet" producerats ett kort eller en folder där man först såg alla stiftsanställda stående i grupp, fotograferade med lila tröjor på vilka det stod "Runes gäng". Sedan vände man blad och såg då gruppen från andra hållet med biskopen stående framför med texten "det är jag som är Rune" på sin tröja. Alla på bilden skrattade och var glada. Själv skrattade jag inte, tvärtom. Givetvis kan jag inte tänka mig att biskop Rune var skuld till detta. Han måste ha snärjts av någon medie-, informations-, kommunikations-, eller personalvårdsrelations-guru av något slag. Det är inte stiftskansliets personal som är biskopens gäng - inte annat än i den ytterst vardagliga bemärkelsen att många av dem är dagliga arbetskamrater och fikar tillsammans och därför blir ett gäng, precis som på vilken arbetsplats som helst. Men denna arbetsplatsgängskänsla bör man - särskilt i kyrkliga sammanhang - låsa in i personalrummet och absolut inte ta med på sta'n och ännu mindre sprida över stiftet med hjälp av stiftsfinansierat fyrfärgstryck! Om det finns några som ska kallas biskopens gäng så är det väl alla troende i stiftet eller möjligen - om man i något sammanhang vill räkna en mindre grupp - alla stiftets präster.

Kollegan, stiftsadjunkten Lennart L, har även haft kuvertet i sin hand. Vad hans korrekta titel är numera vet jag ej men den tjänst han har hette förr (för länge sedan) "Stiftsadjunkt för evangelisationsfrågor". En gång på åttiotalet fick den kyrka där jag då jobbade (Bergnäskyrkan) besök av den dåvarande stiftsadjunkten för evangelisationsfrågor. Jag kunde knappt hålla mig för skratt när jag veckan innan skulle pålysa besöket av stiftsadjunkt för evangelisationsfrågor. Jag funderade då: vad betyder det att svenska kyrkan anställer en stiftsadjunkt för evangelisationsfrågor istället för en evangelist? Jag funderar fortfarande. Men som sagt, titeln har väl skiftat. Min gamle kamrat som även innehaft tjänsten kanske kan upplysa mig.

Men till slut lämnar vi stiftets hus (för en tid) och hamnar i Domkyrkoförsamlingens och Luleå kyrkliga samfällighets hus snett över kvarteret. Och sedan blir det resa av inom både Domkyrkoförsamlingens och Örnäsets församlings territorier. Mjölkudden, två gånger - en resa på några kilometer till distriktskyrka i Domkyrkoförsamlingen. Namnet Mjölkudden kommer av att där var förr i tiden ängar där stadsborna hade sina kor på bete. Kyrkan ser ut som en moské: stor kupol och smalt klocktorn, perfekt som minaret. Bara att byte ut korset mot en halvmåne den dag när muslimerna vill ha lokal och vi ej har råd behålla alla våra.

Rolf E får också besök - då var det verkligen länge sedan. Hur många år är det sedan han pensionerades från tjänsten som domkyrkoorganist? Mina tre äldsta barn sjöng en tid i en av hans körer. Min äldsta dotter sa en gång: "Pappa när vi har sjungit så behöver vi inte vänta tills Rolf säger om vi sjungit bra eller dåligt, man ser det på honom: har vi sjungit bra är han röd, har vi sjungit dåligt är han vit";

Att Ove S fått in kuvertet i sitt kontor två gånger måste jag ju nämna bara för att få berätta att han är motorcyklist precis som jag, men kör han så mycket numera? Han jobbar på kyrkoförvaltningen. Numera är det väl två trappor upp i Kyrkans hus, förut (på kuvertets tid?) var det en trappa upp. Här har vi verkligen lyckats jobba in ett korrekt namn, kyrkoförvaltningen istället för samfälligheten, vilket vi alla sa förr i tiden.

Se´n skymtar namnen förbi i snabb takt. Prästkollegan Anders som sedan hunnit vara i Älvsbyn i flera år och nu är kyrkoherde i Kalix och tillika ordförande i mitt fackförbunds stiftsavdelning. Lennart E, förre domprosten - jag minns fortfarande (och har kvar utskrifterna) hans bibelförklaringar på ungdomens storhelg i Hortlax sommaren 1973. Gedigna och bra; Jan F - var tidigare skolpräst i Luleå men har sedan blivit stiftsadjunkt. Vi var tillsammans på en resa till Auschwitz 1997. När jag ser namnet på en av de f d pedagogerna i Domkyrkoförsamlingen så inser jag att jag minns när hon konfirmerades i Nederluleå 1981 (mitt tredje prästår). Hu, så länge jag varit med.

Fram och tillbaka mellan Domkyrkoförsamlingen - eller Domken som vår föramlingskamrer PeO i Örnäset alltid skriver på kuvertet - och Örnäsets församling. Örnäset förresten, testar man det namnet i rättstavningsfunktionen så föreslås örnnästet! Dessutom har det inget med örnar att göra. Den rätta uttydningen är ör-näset.  Anki förekommer ofta på kuvertet både här och där. Det finns många i kyrkan i Luleå vars namn kan förkortas så. Den viktigaste är dock Anki E - hon gör våra löner. Här gäller det att inte skriva nå't elakt. Det får jag ta i annat sammanhang. Många andra finns att nämna som både mottagare och avsändare av kuvertet. PeO har fått det två gånger i rad, hur kommer det sig? Skickar han till sig själv?

Nu slutar vi resan. Långt över hälften av alla rutor är kvar att fylla i så kuvertet måste ha hanterats hårdhänt eftersom det redan är fullständigt förbrukat. Vem är så vårdslös med kyrkans egendom? Men det måste också ha legat still i många år eftersom det startade sin resa för så länge sedan. Men hur hamnade kuvertet ute i Hertsökyrkan där jag fick tag på det? (Siste angivne mottagare fanns i Örnäsgården.) Framgår ej. Här finns absolut en forskningsuppgift för bloggare som vill hitta nå't meningslöst att skriva om.