Torbjörn Lindahl

Upplever mig extra handikappad, jag saknar mina hörapparater. På måndag blir det fyra veckor sedan jag lämnade in dem på hörapparatsverkstaden i Sunderbyn. Uppladdningsbara så man behöver inte ständigt köpa batterier. Smart, trodde jag. Men vad jag då inte visste när jag fick dem var att också de uppladdningsbara batterierna har begränsad livstid, ca två år. Och när dom är slut måste apparaterna skickas till tillverkaren för byte. "Två veckor" var budet för fyra veckor sedan. När jag för en och en halv vecka sedan ringde och frågade så preciserades två veckor till "tio arbetsdagar".

 

Nå, i måndags när jag var upp på verkstaden igen, fick jag budet "att dom är skickade". Nu har det gått en arbetsvecka till. Hur lång tid behöver Postnord på sig? Borta är tydligen den tid då brev kom fram dagen efter. Nu skickas tydligen apparaterna tillbaka till sändande verkstad för notering av serienummer om något blivit utbytt. Då vädjade jag:

- Posta dem då inte till mig för då går det en vecka till, utan ring direkt så kommer jag inom 30 minuter.

 

Men än har ingen ringt. Har dom tappat lappen där dom skrev upp mitt nummer? Eller skyller vi återigen på Postnord?

 

Nå, dessa veckor utan hörhjälpmedel har gett vissa insikter. När jag sitter på kyrkkaffe så slipper jag allt bakgrundsslammer och hör då nästan lättare den som sitter mitt emot mig. OM personen talar rakt mot mig och inte vrider bort ansiktet ens för ett ögonblick .

 

Även med Tv:n blir det annorlunda. Inte lika kul titta då man inget hör. Då har det blivit mer bokläsning istället. Därför som jag nyss på kort tid berättat om fyra böcker jag läst. Jag har fler intressanta på gång. Ska jag för kära läsarnas skull önska att hörapparaterna dröjer så får ni recensioner av goda böcker?

 

I morgon predikar jag och firar mässa på Fridsförbundet. Det lär nog gå även utan hörapparater. Jag ska ju mest tala, inte lyssna.

 

Som för en gångs skull infaller på exakt rätt datum 2 febr, fyrtionde dagen efter jul trots att vi, sedan årtionden, firar dagen på närliggande söndag. Idag var det alltså söndag på exakt rätt datum.

 

Tillika min äldsta dotters födelsedag, 46 år idag. I grattis-sms skrev jag "nu är du så gammal som jag (tror att jag är)."😄 Bil med Mats till Hertsökyrkan där han ledde mässan och predikade. Gedigen predikan som alltid av Mats. 48 deltagare såg jag i statistikpärmen när bytte om i sakristian efter gudstjänsten. Jag hade alltså biträtt Mats i distributionen.

 

Trevligt kyrkfika som vanligt, men särskilt roligt att i gudstjänsten möta en kvinna vars dotter sjöng i samma kör - dåvarande domkyrkoorganisten Rolf Erikssons Unga kören - som mina tre äldre barn sjöng i för drygt 30 år sedan. Man minns! Inte helt senil ännu alltså. Men det är ju iofs närminnet som ofta sviker först. Som t ex varje gång jag greppar mobilen och glömmer vad jag skulle göra med den. Tur för kära läsarna att jag nu kom ihåg att det var bloggen som gällde.

 

Väl hemma tog vi en promenad. Simon följde med.

 

Hade egentligen övervägt bönhuset oxå men avstod då jag knappt hör något då jag inte kan lyssna via hörslingan.

 

Idag avskedspredikade domprosten Charlott Rehnman i högmässan i domkyrkan. Hade velat vara där också. Får ta enskilt avsked på annat sätt. Ett antal år hann jag ha Charlott som chef. Mot mig var hon alltid just. Inget att klaga på henne personligen. Jag får väl bjuda på lunch någon gång som tack.*

 

* jag vet ju att du läser denna blogg, Charlott!

 

Bil med Mats till kyrkan. Drygt 40 deltagare. Bosse predikade och celebrerade. Enkelt kyrkkaffe.

 

Sen direkt därifrån till Fridsförbundet där det är församlingshelg med kallade predikanter. Lördagskvällens gudstjänst avstod jag dock ifrån. Mina hörapparater är på verkstaden så jag tänkte att jag hör ändå inget. Vilket var en riktig bedömning märkte jag när jag idag satte mig på första bänk med hopp om att uppfatta någonting. Förste talaren Joel Orre uppfattade jag något lite av. P-G Vasara hörde jag också något lite av, men då var det på finska. Och tolken var betydligt svårare höra. Men läget insåg jag innan jag for och sa till Mats att det finns ju ett värde även i den sociala gemenskapen. Trevliga bordsgrannar fick jag också vid seniorbordet.* Efter matpausen for vi och skippade således sista gudstjänstens två predikningar 

 

Mats och jag är eniga om att den stora behållningen i bönhuset numera är gemenskapen och de gedigna gamla psalmerna. Predikningarna är inte längre så extraordinära att de uppväger välsignelsen av en riktig, fullständig högmässa.

 

* dock glömde jag att det bordet redan är dukat och med mat framställd, så jag stod i onödan i vanliga matkön och bar själv min tallrik till ledig plats. Man glömmer den fina äldreservicen

 

har jag varit på torsdag kväll. I Örnäsets kyrka. En del av det som planerats som Ekumeniska vinterveckan.* 

 

Lite OAS-stuk över gudstjänsten. Roligast när lovsångsteamet sjöng sånger man kände igen. Uppskattade även att vi fick sjunga psalmen 62 ur psalmboken. Möjlighet till förbön på olika sätt.  

 

Kaffe och samvaro i kyrkan efteråt.

 

I morgon kväll blir det konsert i Örnäset.

 

 

* jag har uppenbarligen nämnt detta något tidigare år för jag känner igen rättstavningens vilja ändra vinterveckan till vinterjackan 😄

julegranen bäres ut, ut, ut...

 

I måndags alltså. Tjugonde dag jul, Trettondedagens oktavdag (= en vecka efter Trettondedagen).

 

Simon och jag bjöd ner Mats att dela de sista saffransbröden som var kvar i frysen. Dessutom tände vi ljusen i lilla granen en sista gång, men blåste ut dem halvnerbrunna. Så när vi tar fram granen till kommande jul så sitter årets ljus kvar i hållarna. Så skapar vi ett samband mellan julhelgerna.*

 

Alltså är det bokstavligt sant när vi avslutade med men till nästa år igen kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat.

 

 

* vad det nu är för idé med detta. Men ska det vara äkta julfirande ska varje familj ha någon egen tradition (ofta julprydnaders placering) som bara motiveras av så har det alltid varit.

 

Det är vad en grupp debatörer i tidningen Dagen tycker att vi borde nöja oss med. De säger också i sin debattartikel att den genomsnittlige svensken köper ca 25 nyproducerade plagg per år och att de flesta plagg bara används högst 7-8 ggr. Skribenterna vill skapa en rörelse där vi blir mer förnöjda och begränsar var konsumtion. För klimatets skull - givetvis. Då ligger jag bra till. Måste vara länge sedan jag köpte fem nyproducerade plagg under ett år. 

 

Under några tidigare år hade jag abonnemang  som gjorde att jag med några månaders mellanrum fick både strumpor och underkläder med posten. Men då jag aldrig slänger kläder förrän man kan se igenom dem* så hade jag efter en tid tillräckliga lager och kunde avsluta abonnemangen. 

 

Har jag köpt något nytt plagg under sista året? Fick fundera länge. Till sist kom jag på det: ett par nya handskar som jag i praktiken gav mig själv i julklapp, men de var å andra sidan lite för kalla så jag kunde lika gärna nöjt mig med de gamla (inte lika snygga).

 

Nästa gång jag köper fem nya plagg under ett år ska jag berätta det för kära läsarna!😀

 

---

.

* ett arv från barn- och ungdomstiden under 1960-talet då varje slösaktig handling - och ovilja äta upp maten! - ledde till en förmaning: tänk på de stackars fattiga barnen i Afrika

 

Med den frågan inledde jag predikan i bönhuset på söndagen efter jul. Relevant fråga särskilt som vi befann oss mitt i mellandagarna (mellan jul och nyår) och mellandagsrean pågick för fullt och man dessutom fått en massa sms om mellandagsrean innan man ens hunnit hem från julottan.  Mitt svar (då 29 dec) var givetvis nej, julen har precis börjat och pågår för fullt ännu i knappt två veckor.

 

Alltså är den inte slut nu heller. Men förutsättning för att kunna känna det så är kanske att man inte börjar markera julstämning redan i advent. Ännu är det en vecka kvar till 13 januari, tjugonde dag jul.

 

Här hemma tänder vi levande ljusen i granen och sjunger en julpsalm (nästan) varje dag. Ibland tänder vi granen både morgon och kväll. Flera omgångar julgransljus har redan gått åt.

 

Tur att man har nåt att glädja sig åt; Sverige förlorade just semifinalen I JVM-hockeyn mot Finland.

 

var det den 2/1. 

 

Givetvis markerade Bosse, Mats och jag det genom en stunds gemenskap och intressanta samtal å s.k. lokal. Dock var det bara Mats som hade flanellskjorta, jag glömde byta om och Bosse är utan

 

 

* den som saknar kunskap om vad det gäller men har tillräcklig lust vinna insikt må googla

 

Inget som man inte upplevt förrut. Bortsett från att Maria inte funnits med.

 

Sara skrev så fint sina tankar inför det nya året utan sin syster, så jag bad om lov att få dela det med kära läsarna här på bloggen.

 

eller Fjärdedag jul. Obs! att menlös inte betyder det man tänkte som barn nämligen dum och lätt bortkommen. Nej, det betyder oskyldig och syftar på de pojkar i Betlehem under två års ålder som kung Herodes lät döda i jakten på den utlovade nye judakungen, dvs Jesus.

 

Den berättelsen ur Matteusevangeliet finns nu på söndagen efter jul (oavsett datum) eftersom vi numera inte har helgdag 28 december.

 

Denna dag har jag i flera år haft tradition bjuda lite vänner på kvällsfika, samtal, levande ljus - i lilla plastgranen! (gästerna har börjat vänja sig och är inte lika livrädda som förr) - psalmsång och bön. Särskilt bad vi i år för Stefan som nu går in i en ny uppgift som arbetsledare i östra delen av Domkyrkoförsamlingen. Välsignelse över honom.

 

Fin kväll.

 

Begravningsgudstjänsten för honom hölls idag i Luleå Domkyrka. Jag hade fått familjens förtroende att leda den, vilket jag med glädje gjorde. I över 10 år har jag regelbundet firat mässa i hans hem, då han blivit ordentligt rörelsehindrad efter en stroke.

 

Tommy var både församlingsassistent och diakon. Någon formell anställning som diakon hade han dock aldrig. Nej, det var konfirmand- och ungdomsarbete han brann för. Först i Avesta (70-talet) och sedan i Örnäset här i Luleå (80-talet). Under de år han arbetade i Örnäset sågs vi några gånger på stiftsungdomsläger, men för mig som Nederluleåpräst så var ju Örnäset alltför långt bort. Men man hörde talas om den stora kyrkans ungdomsorganisation han byggde upp. (När jag började i Örnäsets församling våren 1992 fanns bara lite kvar av detta och jag fick vara med om avvecklingen av det sista.)

Då hade Tommy redan gått vidare yrkesmässigt och arbetade som ombudsman i politiskt parti. Men när han drabbades av allvarlig stroke tog det också slut.

 

Tommy var född och uppvuxen i Haparanda men föräldrarna var från Seskarö och den ön/samhället kände han stor samhörighet med hela livet, särskilt som hans hustru Anne-Marie kom därifrån. Det var också vid Seskarö lägergård jag första gången mötte Tommy 1973. Han var där med ungdomsgrupp från Avesta och jag deltog i Tornedalens sommarkyrka.

 

Under de senaste tio åren då jag varannan torsdag firat mässa i Tommy och Anne-Maries hem i vad vi kallade St Paulus tältmakarens gudstjänstgemenskap (även andra bekanta deltog regelbundet) kom vi att bli riktigt goda vänner.

 

 

Lärare, predikant, och tillsammans med hustru Maj-Lis (som dog för bortåt tjugo år sedan) god vän sedan många år, begravdes idag. 

 

Gudstjänsten hölls i Ljusets kapell och leddes av Stefan Aro. Gravsättning av kistan direkt och sedan minnesstund i bönhuset. Ca 100 deltagare i kapellet och något färre på minnesstunden. Sammanlagt en fin dag. Mats och jag var där tillsammans.

 

När möjligheten gavs tog jag chansen säga några ord om vad Birger - och Maj-Lis, man mötte dem alltid tillsammans - betytt för mig under åren. Redan för över 51 år sedan när jag gjorde mina första möten med denna gren av laestadianismen, var Birger och Maj-Lis några av dem som tydligt tog emot, och tog sig an, den grupp av "utifrån" komna ungdomar som jag tillhörde. 

 

När jag sedan for iväg för att studera teologi gjorde jag det med deras välsignelse och förböner. Och dom stärkte mig i tron att det var fler i väckelsen som gjorde detsamma. När jag sex år senare kom ut som präst i Nederluleå såg jag dem i kyrkbänken vid många tillfällen. Och när jag blev präst i Örnäset (deras hemkyrka) blev mötena fler och sedan i Hertsökyrkan hörde de till dem som var så pass trogna deltagare att man kan säga att de bidrog till stadga i den gemenskap som sakta byggdes upp. 

 

Under åren, särskilt sedan jag blev präst i Örnäset, fick jag många gånger ha dem som bollplank och rådgivare i olika situationer jag mötte i jobbet. Vid några tillfällen engagerade de sig även vid OAS-möten.

 

I mer enskilda sammanhang pratade man kanske ofta mer med Maj-Lis än Birger. Den första gången jag - vad jag minns - talade allvar med Birger ensam var vid sorgehusbesöket inför Maj-Lis begravning.

 

till uppståndelsens morgon. 

 

var det igår 13e december. Tillika fredag. Men inget onaturligt hände. Givetvis inte, vi är inte skrockfulla.

 

På morgonen var vi uppe och såg luciahögtiden på TV.

 

Om aftonen for Simon och jag till Gammelstad för att vara med om luciahögtid live. Men när vi kom fram till kyrkan var där ett budskap att kyrkan är fullsatt, inga fler släpps in. 

 

Då ägnade vi oss åt lite övningskörning i bygden och for bl a förbi de hus vi bott i innan Simon föddes, både i kyrkbyn och på Stadsön. Väl hemma tröstade vi oss för den uteblivna gudstjänsten med glögg, lussekatt och pepparkaka.

 

Idag om eftermiddagen var hela familjen bjuden till Lena på lilla julafton. Båda sönerna var dock upptagna av annat. Men Sara var med, med make och barn. Under julen kommer de vara hos Andreas föräldrar i Ångermanland så det var roligt ses. 

 

I morgon är Bosse ledig så Mats har högmässan i Hertsön och jag assisterar. På vägen till Lena träffade jag Mats som just var på väg hem från promenad. Vi nämnde då vårt gemensamma ansvar imorgon och fördelade uppgifterna mellan oss. Jag hade kanske lite andra tankar än han men böjde mig givetvis, han är ju celebrant och därmed han som bestämmer.

 

Kl 16 predikar jag i bönhuset Luleå Fridsförbund.

 

är det nu med kyrkstugan.

 

Simon och jag var dit en sväng under eftermiddagen och såg det näst sista. Ett släp redan lastat med timmer för vidare transport dit där timmermännen ska inspektera stockarna och skarva in nytt timmer där det behövs. Ytterligare ett bilsläp fullt med stockar som var i så dåligt skick att de inte kan återanvändas, det blev färd till sopstationen. Sen skulle även det släpet lastas med timmer som kan återanvändas.

 

Hur mycket av den ursprungliga timringen som blir kvar är i nuläget osäkert.

- Kanske hade det varit lättare börja från början med helt nytt timmer, frågade jag.

- Absolut, blev svaret.

Men nu är ju detta kulturminnesvård och då ska så mycket som möjligt sparas.

 

 

Det var Mats omdöme om kyrkstugan då han i lördags em farit förbi och beskådat den sedan han bevistat en konsert i kyrkan där ett barnbarn medverkade i barnkör. Idag på förmiddagen for Simon och jag till Gammelstad för att se med egna ögon.

 

än först beräknat har det tagit med rivningen av stugan.

 

Hela timringen är tydligen i betydligt sämre skick än man tidigare trodde. Grabbarna sa att vi haft tur som inte fått taket i huvudet.

 

Hög tid göra något alltså. Själva var dom tvungna sätta upp stöttor för att överhuvudtaget våga vara på taket. 

 

Men det har gått framåt. Bilden visar hur långt dom hann i tisdags, hela taket borta.

 

 

med rivningen av kyrkstugan.

 

I morse följde Mats mig dit och plockade ner alla elledningar så allt är klart då Luleå Energis representant kommer i morgon och tar bort elmätaren/huvudströmbrytarenheten/"proppskåpet" 

- eller vad det nu heter. I vart fall ska strömmen brytas.

 

Strax efter oss kom Victor och Niclas som ska ta itu med rivningen. Vi samtalade en stund och sedan for Mats och jag och tog med det sista av alla verktyg vi haft i stugan.

 

Nu ikväll for Simon och jag och såg hur mycket av rivningen som hunnits med. Halva taket, så man kunde stå inne och titta på stjärnor. Men den starka är väl en planet, troligen Mars sa min mer kunniga bror då jag rådfrågade honom.

 

fick besök av Simon och mig idag

 

Vi fixade lite, bl a satte vi upp följande information.

 

Idag

 

Stugan tillsammans med Mats och Anders Joelsson. Unga pigga grabbar (bara i 70-årsåldern!) fixade snabbt spikrensning och travning av bräder. Sen tackade jag för deras insats genom att vi fikade på Stora Coop. 

 

Pratade sen i telefon med en av timmermännen om rivningen av stugan. De planerade komma om en vecka och trodde att hela rivningen bara ska ta en dag. Vi får väl se. Nu ska jag bara avtala med Luleå Energi om när strömmen ska brytas. Det närmar sig.

 

Mot aftonen tog Mats och jag buss till Bergnäskyrkan dit vi var bjudna för träff med pensionerade präster och diakoner. Inbjudna av kontraksprosten. God mat och lagom trevlig underhållning. Även domprost Charlott var med, hon skjutsade hem mig och Mats så slapp vi vänta på buss i 30 minuter.

 

Bergnäskyrkan - igen!?

 

Av flera skäl. Dels har jag firat gudstjänst och döpt i parti och minut i den kyrkan under prästtiden i Nederluleå. Var också distriktspräst där 81-82 när Staffan Åkerlund var tjänstledig. Dessutom påminde jag mig en tänkvärd händelse där. För ett antal år(tionden?) sedan ville jag en semestersöndag gå i mässa. Koll i predikoturerna. Tunnsått. Men i Bergnäskyrkan var det Mässa med konfirmation*. Ok, tänkte jag man får ju i alla fall mässa och tog bilen. Tydligen kom jag så tidigt (ovanligt för mig) att jag hann prata med kantorn (som jag väl kände) en stund. När hon såg mig var hennes direkta fråga 

- Vem har du här då? 

Dvs hon förutsatte att går man på en mässa med konfirmation så har man en relation till någon av konfirmanderna.

- Jesus, svarade jag.

Dvs jag tillhör den gammaldags typen som upplever att mässan i sig själv har ett värde. Ett utrotningshotat släkte?

 

 

* förmodligen var det annonserat som Konfirmation med mässa men jag har lärt mig att man alltid bör bruka ordval/ordsammansättning som sätter mässan i centrum

 

med att få ner innertaket I kyrkstugan.

 

Både Jonas och Simon var med. Jonas klättrade först upp på vinden och gav sig på innertaket med slägga. Efter ett tag insåg vi varför det inte gick slå ner brädorna i innertaket en och en - dom var spåntade, så här gällde alla eller ingen. Men efter allt släggande gick en spånt sönder och då gick det lättare att bara slå ner en mindre grupp brädor. Och sen var vår lycka gjord. Simon tog över på vinden och till slut var taket borta.

 

Riktigt roligt, tyckte vi alla tre. Lunch på Stora Coop Storheden  och eftermiddagskaffe under den sedan länge helt kala lönnen.

 

Givetvis några bilder så ni ser att jag inte fantiserar