Torbjörn Lindahl

Kollega och vän begravdes i Överluleå (Boden) i lördags.

 

Han blev präst något senare i livet men hann verka i ämbetet många år. Första gången jag hörde om honom och mötte honom var när han i början av sin prästtid tjänstgjorde i Töre där mina svärföräldrar bodde. Senare när han blivit kyrkoherde i Övertorneå möttes vi kanske inte lika mycket.

 

Men det var efter hans pensionering och flytt till (by utanför) Boden som vår gemenskap tog ordentlig fart. Men då inte i kyrkliga sammanhang utan i Coop Arena där Luleå hockey spelar hemmamatcher. Under några år hade jag årskort och upptäckte att Roland hade plats på samma läktare lite högre upp. Åtskilliga var de gånger då vi i första kaffepausen kunde konstatera att någon av platserna bredvid hans var lediga så jag kunde flytta upp till hans rad.

 

Givetvis handlade våra samtal inte bara om hockey utan även om kyrkliga och andliga ting. Det var också över en kopp som han för flera år sedan anförtrodde mig att han drabbats av cancer. Något som nu ändat hans liv. I förtid får vi väl säga, han var ju bara tre år äldre än jag.

 

 

skulle haft namnsdag idag om hon levt.

 

- kära läsarna noterar att jag sorgfälligt undviker uttrycket världsliga nöjen, så behöver man inte hamna i diskussionen om nöjena är tillåtna för en kristen eller inte.

 

Tisdag kväll var nöjet hockey. Luleå mot Skellefteå. Men där tog nöjet slut. Skellefteå vann med 3-1, sista målet i öppen kasse. Enligt min totalt lekmannamässiga bedömning var Luleå bättre i början men rasade ihop i sista perioden. Ett tag ledde Luleå skottstatistiken med ca tio mål men på slutet tror jag bara det var tre och då hade Luleå bara några få skott på mål i sista perioden. Ett rejält slagsmål blev det också resulterande i två utvisningar per lag.

 

Dagens vardagliga nöje var bio. Gick med Mats och såg filmen Konklaven. Roligt se den stora gruppen katolska kardinaler samlade för att utse ny påve. Det får vi kanske snart se i verkligheten också...? Lite intriger givetvis och kamp mellan liberala och traditionalister. Mer berättar jag inte då slutet är aningen överraskande. Se den själv. 

 

idag.

 

Som barn tyckte man namnet var lustigt. Men det betyder bara att det är söndagen närmast 60 dagar kvar till påsk.

 

Dagens tema i gällande evangeliebok är Det levande* ordet. Idag fick jag höra ordet utlagt i Boden. Följde Mats till Matteuskyrkan där han om eftermiddagen firade högmässa på kallelse av Bodens fridsförbund. Ca 30-40 deltagare uppskattade jag. Alltså avstod jag förmiddagens högmässa i Hertsön.

 

Enkelt kyrkkaffe ändå for vi sedan hem till familj i grannskapet och satt ytterligare några timmar. Givande samtal även där.

 

 

* att Guds ord är levande är en favorittanke i laestadiansk tradition. Kanske tydligast uttryckt i väst där mötesledaren så så gott som alltid avslutar med "vi får tacka Gud för det levande ord vi fått höra" och syftar då givetvis på förkunnelsen. Jag upprepar det jag skrivit förr: vad det är som gör att just västlaestadianska predikningar särskilt förtjänar det omdömet har jag aldrig förstått.

 

har jag fått mina hörapparater. Fick telefon från Tekniska hörselvården igår under promenad till stan.

 

- Nu har vi dina hörapparater här.

- Jag hämtar dem i morgon, sa jag.

 

Och det gjorde jag. Sen for jag till kristna vänner som jag känt i över 50 år. Där blev det mycket samtal om det ena och det andra. Blev också bjuden på mat. Något dom lovade mig för över 41 år sedan. Bättre sent än aldrig. Trevlig och givande eftermiddag.

 

På kvällen noterade Simon och jag att det var stjärnklart så vi beslöt oss för att fara ut. Bara vänta någon timme på mer mörker. Men när vi väl kom fram till vårt utvalda ställe - inga lampor inom synhåll - då hade det redan börjat mulna på. Nå, den medhavda chokladen och bröden var goda i alla fall.

 

begravdes idag i Nederluleå kyrka. Han överlevde sin 90-årsdag med med nästan exakt en månad.

 

Mats och jag var med i kyrkan och på minnesstunden. Vi har båda haft Alf som chef under ca tio år, Mats dock en något senare period än jag. När vi åkte till Gammelstad skojade vi om att våra ord på minnesstunden kan bli ganska lika, vi har båda vetat om Alf sedan vår ungdom och haft honom som chef. Så vi sa att den av oss som får senare taltillfälle kunde inleda som en predikant på ett laestadianmöte: "ja, som vi nu redan hört så dyrbart av brodern..." Det blev min roll. Skämt åsido, vi har båda fina minnen av Alf. Vi kunde stämma in i vad dottern Karin sa när hon inledde talandet vid minnesstunden att Alf var genuint en snäll person.

 

Ytterligare en präst från 80-talet i Gammelstad var med, Krister Tano, som senare bytte bana och blev läkare. Även Lennart Lindqvist var där. 

 

Alltid roligt möta gamla vänner. Familjen Hansson har stått min familj nära då mina föräldrar och Alf och Ingrid var goda vänner. Barnen Hansson dock mer jämnåriga med mina yngre syskon.

 

Begravningsgudstjänsten i kyrkan var fin med trumpetspel av ett av barnbarnen. Gudstjänsten leddes av Rickard Marklund. Fint griftetal där vi fick höra mycket om Alfs liv och gärning. 

 

Detta är nu tredje begravningen jag deltar i (utan att leda den) under senaste året och jag noterar att griftetalen numera till allra största del blir ett tal om den avlidne, inte som vi lärde oss på min tid ett tal om tro och kristendom med anledning av dödsfallet.

 

En gläje för Mats och mig är att vi några gånger under senare år kunnat besöka Alf, senast med sjukkommunion bara någon vecka före hans bortgång.

 

Vila i frid till uppståndelsens morgon!

 

Några små målningar av Ingrid Hansson prydde programbladet i kyrkan.

 

 

har jag fått på hörandet.

 

Var upp till hörcentralen, Tekniska hörselvården, idag och fick samma besked som getts i en bloggkommentar: hörapparaterna är försvunna. Preliminärt säger vi att det är postens fel eftersom det sades för över en vecka sedan att de är skickade. Nå, nya ska levereras. Bara att tålmodigt vänta. Men idag hade jag även med en gammal hörapparat från den tid då jag bara behövde en. Den iordninggjordes och inställdes på högre grundvolym. Så nu hör jag i alla fall något - med vänster öra som är mitt sämre!

 

Så kan det gå.

 

Sen gick jag och tog en kopp kaffe i cafét. 10 min kvar till kl 12. Då hinner jag kolla lite i mobilen i väntan på den av statsministern utlysta tysta minuten. Men så upptagen blev jag att plötsligt var kl 12.01. Tysta minuten snöpligt över utan att jag märkte nå't. Ingen iakttog särskild tystnad och stillhet. Dock satt jag iallafall tyst. Alltid något.

 

går det framåt. Även om jag inte gör något praktiskt utan mest ägnar mig åt att betala räkningar och rekvirera bidrag från Länsstyrelsen.

 

Enligt telefonkontakt är nu avsevärd del av stugan uppmonterad i stor lada som timmermännen disponerar i Sikfors. När allt är ok tar de ner den igen för slutlig uppmontering på plats i Gammelstad. Timringen var som sagt i avsevärt sämre skick än som först bedömdes. Närmare 3/4 av timringen blir ny.

- Det blir så snyggt så du kan nästan skippa panel på utsidan, var budet. Bara måla med Falu rödfärg. Nog håller timringen i 100 år även utan panel. 

 

Vi får se. Panel på in- eller utsidan vill man väl ha. Gör ju lite för isoleringen. Och visst skulle det vara fint med vitmålade timmerväggar på insidan(?). Dessutom har vi redan beviljats bidrag till ytterpanelen. Vore ju synd inte utnyttja det.

 

Kommande vecka gör nog Simon och jag en tur till Sikfors och beser stugan i nuvarande skick.

 

Upplever mig extra handikappad, jag saknar mina hörapparater. På måndag blir det fyra veckor sedan jag lämnade in dem på hörapparatsverkstaden i Sunderbyn. Uppladdningsbara så man behöver inte ständigt köpa batterier. Smart, trodde jag. Men vad jag då inte visste när jag fick dem var att också de uppladdningsbara batterierna har begränsad livstid, ca två år. Och när dom är slut måste apparaterna skickas till tillverkaren för byte. "Två veckor" var budet för fyra veckor sedan. När jag för en och en halv vecka sedan ringde och frågade så preciserades två veckor till "tio arbetsdagar".

 

Nå, i måndags när jag var upp på verkstaden igen, fick jag budet "att dom är skickade". Nu har det gått en arbetsvecka till. Hur lång tid behöver Postnord på sig? Borta är tydligen den tid då brev kom fram dagen efter. Nu skickas tydligen apparaterna tillbaka till sändande verkstad för notering av serienummer om något blivit utbytt. Då vädjade jag:

- Posta dem då inte till mig för då går det en vecka till, utan ring direkt så kommer jag inom 30 minuter.

 

Men än har ingen ringt. Har dom tappat lappen där dom skrev upp mitt nummer? Eller skyller vi återigen på Postnord?

 

Nå, dessa veckor utan hörhjälpmedel har gett vissa insikter. När jag sitter på kyrkkaffe så slipper jag allt bakgrundsslammer och hör då nästan lättare den som sitter mitt emot mig. OM personen talar rakt mot mig och inte vrider bort ansiktet ens för ett ögonblick .

 

Även med Tv:n blir det annorlunda. Inte lika kul titta då man inget hör. Då har det blivit mer bokläsning istället. Därför som jag nyss på kort tid berättat om fyra böcker jag läst. Jag har fler intressanta på gång. Ska jag för kära läsarnas skull önska att hörapparaterna dröjer så får ni recensioner av goda böcker?

 

I morgon predikar jag och firar mässa på Fridsförbundet. Det lär nog gå även utan hörapparater. Jag ska ju mest tala, inte lyssna.

 

Som för en gångs skull infaller på exakt rätt datum 2 febr, fyrtionde dagen efter jul trots att vi, sedan årtionden, firar dagen på närliggande söndag. Idag var det alltså söndag på exakt rätt datum.

 

Tillika min äldsta dotters födelsedag, 46 år idag. I grattis-sms skrev jag "nu är du så gammal som jag (tror att jag är)."😄 Bil med Mats till Hertsökyrkan där han ledde mässan och predikade. Gedigen predikan som alltid av Mats. 48 deltagare såg jag i statistikpärmen när bytte om i sakristian efter gudstjänsten. Jag hade alltså biträtt Mats i distributionen.

 

Trevligt kyrkfika som vanligt, men särskilt roligt att i gudstjänsten möta en kvinna vars dotter sjöng i samma kör - dåvarande domkyrkoorganisten Rolf Erikssons Unga kören - som mina tre äldre barn sjöng i för drygt 30 år sedan. Man minns! Inte helt senil ännu alltså. Men det är ju iofs närminnet som ofta sviker först. Som t ex varje gång jag greppar mobilen och glömmer vad jag skulle göra med den. Tur för kära läsarna att jag nu kom ihåg att det var bloggen som gällde.

 

Väl hemma tog vi en promenad. Simon följde med.

 

Hade egentligen övervägt bönhuset oxå men avstod då jag knappt hör något då jag inte kan lyssna via hörslingan.

 

Idag avskedspredikade domprosten Charlott Rehnman i högmässan i domkyrkan. Hade velat vara där också. Får ta enskilt avsked på annat sätt. Ett antal år hann jag ha Charlott som chef. Mot mig var hon alltid just. Inget att klaga på henne personligen. Jag får väl bjuda på lunch någon gång som tack.*

 

* jag vet ju att du läser denna blogg, Charlott!

 

Bil med Mats till kyrkan. Drygt 40 deltagare. Bosse predikade och celebrerade. Enkelt kyrkkaffe.

 

Sen direkt därifrån till Fridsförbundet där det är församlingshelg med kallade predikanter. Lördagskvällens gudstjänst avstod jag dock ifrån. Mina hörapparater är på verkstaden så jag tänkte att jag hör ändå inget. Vilket var en riktig bedömning märkte jag när jag idag satte mig på första bänk med hopp om att uppfatta någonting. Förste talaren Joel Orre uppfattade jag något lite av. P-G Vasara hörde jag också något lite av, men då var det på finska. Och tolken var betydligt svårare höra. Men läget insåg jag innan jag for och sa till Mats att det finns ju ett värde även i den sociala gemenskapen. Trevliga bordsgrannar fick jag också vid seniorbordet.* Efter matpausen for vi och skippade således sista gudstjänstens två predikningar 

 

Mats och jag är eniga om att den stora behållningen i bönhuset numera är gemenskapen och de gedigna gamla psalmerna. Predikningarna är inte längre så extraordinära att de uppväger välsignelsen av en riktig, fullständig högmässa.

 

* dock glömde jag att det bordet redan är dukat och med mat framställd, så jag stod i onödan i vanliga matkön och bar själv min tallrik till ledig plats. Man glömmer den fina äldreservicen

 

har jag varit på torsdag kväll. I Örnäsets kyrka. En del av det som planerats som Ekumeniska vinterveckan.* 

 

Lite OAS-stuk över gudstjänsten. Roligast när lovsångsteamet sjöng sånger man kände igen. Uppskattade även att vi fick sjunga psalmen 62 ur psalmboken. Möjlighet till förbön på olika sätt.  

 

Kaffe och samvaro i kyrkan efteråt.

 

I morgon kväll blir det konsert i Örnäset.

 

 

* jag har uppenbarligen nämnt detta något tidigare år för jag känner igen rättstavningens vilja ändra vinterveckan till vinterjackan 😄

julegranen bäres ut, ut, ut...

 

I måndags alltså. Tjugonde dag jul, Trettondedagens oktavdag (= en vecka efter Trettondedagen).

 

Simon och jag bjöd ner Mats att dela de sista saffransbröden som var kvar i frysen. Dessutom tände vi ljusen i lilla granen en sista gång, men blåste ut dem halvnerbrunna. Så när vi tar fram granen till kommande jul så sitter årets ljus kvar i hållarna. Så skapar vi ett samband mellan julhelgerna.*

 

Alltså är det bokstavligt sant när vi avslutade med men till nästa år igen kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat.

 

 

* vad det nu är för idé med detta. Men ska det vara äkta julfirande ska varje familj ha någon egen tradition (ofta julprydnaders placering) som bara motiveras av så har det alltid varit.

 

Det är vad en grupp debatörer i tidningen Dagen tycker att vi borde nöja oss med. De säger också i sin debattartikel att den genomsnittlige svensken köper ca 25 nyproducerade plagg per år och att de flesta plagg bara används högst 7-8 ggr. Skribenterna vill skapa en rörelse där vi blir mer förnöjda och begränsar var konsumtion. För klimatets skull - givetvis. Då ligger jag bra till. Måste vara länge sedan jag köpte fem nyproducerade plagg under ett år. 

 

Under några tidigare år hade jag abonnemang  som gjorde att jag med några månaders mellanrum fick både strumpor och underkläder med posten. Men då jag aldrig slänger kläder förrän man kan se igenom dem* så hade jag efter en tid tillräckliga lager och kunde avsluta abonnemangen. 

 

Har jag köpt något nytt plagg under sista året? Fick fundera länge. Till sist kom jag på det: ett par nya handskar som jag i praktiken gav mig själv i julklapp, men de var å andra sidan lite för kalla så jag kunde lika gärna nöjt mig med de gamla (inte lika snygga).

 

Nästa gång jag köper fem nya plagg under ett år ska jag berätta det för kära läsarna!😀

 

---

.

* ett arv från barn- och ungdomstiden under 1960-talet då varje slösaktig handling - och ovilja äta upp maten! - ledde till en förmaning: tänk på de stackars fattiga barnen i Afrika

 

Med den frågan inledde jag predikan i bönhuset på söndagen efter jul. Relevant fråga särskilt som vi befann oss mitt i mellandagarna (mellan jul och nyår) och mellandagsrean pågick för fullt och man dessutom fått en massa sms om mellandagsrean innan man ens hunnit hem från julottan.  Mitt svar (då 29 dec) var givetvis nej, julen har precis börjat och pågår för fullt ännu i knappt två veckor.

 

Alltså är den inte slut nu heller. Men förutsättning för att kunna känna det så är kanske att man inte börjar markera julstämning redan i advent. Ännu är det en vecka kvar till 13 januari, tjugonde dag jul.

 

Här hemma tänder vi levande ljusen i granen och sjunger en julpsalm (nästan) varje dag. Ibland tänder vi granen både morgon och kväll. Flera omgångar julgransljus har redan gått åt.

 

Tur att man har nåt att glädja sig åt; Sverige förlorade just semifinalen I JVM-hockeyn mot Finland.

 

var det den 2/1. 

 

Givetvis markerade Bosse, Mats och jag det genom en stunds gemenskap och intressanta samtal å s.k. lokal. Dock var det bara Mats som hade flanellskjorta, jag glömde byta om och Bosse är utan

 

 

* den som saknar kunskap om vad det gäller men har tillräcklig lust vinna insikt må googla

 

Inget som man inte upplevt förrut. Bortsett från att Maria inte funnits med.

 

Sara skrev så fint sina tankar inför det nya året utan sin syster, så jag bad om lov att få dela det med kära läsarna här på bloggen.

 

eller Fjärdedag jul. Obs! att menlös inte betyder det man tänkte som barn nämligen dum och lätt bortkommen. Nej, det betyder oskyldig och syftar på de pojkar i Betlehem under två års ålder som kung Herodes lät döda i jakten på den utlovade nye judakungen, dvs Jesus.

 

Den berättelsen ur Matteusevangeliet finns nu på söndagen efter jul (oavsett datum) eftersom vi numera inte har helgdag 28 december.

 

Denna dag har jag i flera år haft tradition bjuda lite vänner på kvällsfika, samtal, levande ljus - i lilla plastgranen! (gästerna har börjat vänja sig och är inte lika livrädda som förr) - psalmsång och bön. Särskilt bad vi i år för Stefan som nu går in i en ny uppgift som arbetsledare i östra delen av Domkyrkoförsamlingen. Välsignelse över honom.

 

Fin kväll.

 

Begravningsgudstjänsten för honom hölls idag i Luleå Domkyrka. Jag hade fått familjens förtroende att leda den, vilket jag med glädje gjorde. I över 10 år har jag regelbundet firat mässa i hans hem, då han blivit ordentligt rörelsehindrad efter en stroke.

 

Tommy var både församlingsassistent och diakon. Någon formell anställning som diakon hade han dock aldrig. Nej, det var konfirmand- och ungdomsarbete han brann för. Först i Avesta (70-talet) och sedan i Örnäset här i Luleå (80-talet). Under de år han arbetade i Örnäset sågs vi några gånger på stiftsungdomsläger, men för mig som Nederluleåpräst så var ju Örnäset alltför långt bort. Men man hörde talas om den stora kyrkans ungdomsorganisation han byggde upp. (När jag började i Örnäsets församling våren 1992 fanns bara lite kvar av detta och jag fick vara med om avvecklingen av det sista.)

Då hade Tommy redan gått vidare yrkesmässigt och arbetade som ombudsman i politiskt parti. Men när han drabbades av allvarlig stroke tog det också slut.

 

Tommy var född och uppvuxen i Haparanda men föräldrarna var från Seskarö och den ön/samhället kände han stor samhörighet med hela livet, särskilt som hans hustru Anne-Marie kom därifrån. Det var också vid Seskarö lägergård jag första gången mötte Tommy 1973. Han var där med ungdomsgrupp från Avesta och jag deltog i Tornedalens sommarkyrka.

 

Under de senaste tio åren då jag varannan torsdag firat mässa i Tommy och Anne-Maries hem i vad vi kallade St Paulus tältmakarens gudstjänstgemenskap (även andra bekanta deltog regelbundet) kom vi att bli riktigt goda vänner.

 

 

Lärare, predikant, och tillsammans med hustru Maj-Lis (som dog för bortåt tjugo år sedan) god vän sedan många år, begravdes idag. 

 

Gudstjänsten hölls i Ljusets kapell och leddes av Stefan Aro. Gravsättning av kistan direkt och sedan minnesstund i bönhuset. Ca 100 deltagare i kapellet och något färre på minnesstunden. Sammanlagt en fin dag. Mats och jag var där tillsammans.

 

När möjligheten gavs tog jag chansen säga några ord om vad Birger - och Maj-Lis, man mötte dem alltid tillsammans - betytt för mig under åren. Redan för över 51 år sedan när jag gjorde mina första möten med denna gren av laestadianismen, var Birger och Maj-Lis några av dem som tydligt tog emot, och tog sig an, den grupp av "utifrån" komna ungdomar som jag tillhörde. 

 

När jag sedan for iväg för att studera teologi gjorde jag det med deras välsignelse och förböner. Och dom stärkte mig i tron att det var fler i väckelsen som gjorde detsamma. När jag sex år senare kom ut som präst i Nederluleå såg jag dem i kyrkbänken vid många tillfällen. Och när jag blev präst i Örnäset (deras hemkyrka) blev mötena fler och sedan i Hertsökyrkan hörde de till dem som var så pass trogna deltagare att man kan säga att de bidrog till stadga i den gemenskap som sakta byggdes upp. 

 

Under åren, särskilt sedan jag blev präst i Örnäset, fick jag många gånger ha dem som bollplank och rådgivare i olika situationer jag mötte i jobbet. Vid några tillfällen engagerade de sig även vid OAS-möten.

 

I mer enskilda sammanhang pratade man kanske ofta mer med Maj-Lis än Birger. Den första gången jag - vad jag minns - talade allvar med Birger ensam var vid sorgehusbesöket inför Maj-Lis begravning.

 

till uppståndelsens morgon.