Torbjörn Lindahl

Upplever mig extra handikappad, jag saknar mina hörapparater. På måndag blir det fyra veckor sedan jag lämnade in dem på hörapparatsverkstaden i Sunderbyn. Uppladdningsbara så man behöver inte ständigt köpa batterier. Smart, trodde jag. Men vad jag då inte visste när jag fick dem var att också de uppladdningsbara batterierna har begränsad livstid, ca två år. Och när dom är slut måste apparaterna skickas till tillverkaren för byte. "Två veckor" var budet för fyra veckor sedan. När jag för en och en halv vecka sedan ringde och frågade så preciserades två veckor till "tio arbetsdagar".

 

Nå, i måndags när jag var upp på verkstaden igen, fick jag budet "att dom är skickade". Nu har det gått en arbetsvecka till. Hur lång tid behöver Postnord på sig? Borta är tydligen den tid då brev kom fram dagen efter. Nu skickas tydligen apparaterna tillbaka till sändande verkstad för notering av serienummer om något blivit utbytt. Då vädjade jag:

- Posta dem då inte till mig för då går det en vecka till, utan ring direkt så kommer jag inom 30 minuter.

 

Men än har ingen ringt. Har dom tappat lappen där dom skrev upp mitt nummer? Eller skyller vi återigen på Postnord?

 

Nå, dessa veckor utan hörhjälpmedel har gett vissa insikter. När jag sitter på kyrkkaffe så slipper jag allt bakgrundsslammer och hör då nästan lättare den som sitter mitt emot mig. OM personen talar rakt mot mig och inte vrider bort ansiktet ens för ett ögonblick .

 

Även med Tv:n blir det annorlunda. Inte lika kul titta då man inget hör. Då har det blivit mer bokläsning istället. Därför som jag nyss på kort tid berättat om fyra böcker jag läst. Jag har fler intressanta på gång. Ska jag för kära läsarnas skull önska att hörapparaterna dröjer så får ni recensioner av goda böcker?

 

I morgon predikar jag och firar mässa på Fridsförbundet. Det lär nog gå även utan hörapparater. Jag ska ju mest tala, inte lyssna.