Härliga MC
I senaste inläggen - vilka huvudsakligen handlat om annat - har jag dels klagat över att jag pga full arbetsdag inte kunde ta mig ut på en tur i lördags när det var så fint höstväder. Sedan har jag berättat att jag i söndags tog hojen trots att det inte var så fint väder .
När jag skulle fara hem från kyrkan i söndagskväll märkte jag att jag glömt mina handskar vid ett hembesök tidigare under aftonen. Problem. Skulle jag åka barhänt hem? Skulle nog bli rätt så kallt trots att jag har värmehandtag. Det behövs nämligen en bra stunds färd innan handtagen är riktigt varma. Och jag fryser extremt lätt om händerna! Koll i kyrkans "upphittarlåda", dvs på den hylla i hallen där barns kvarglömda kläder ligger. Där fanns ett par små pojkandskar som jag kunde tvinga på mina händer så jag fick hjälpligt skydd mot höstkylan. Problemet var att de små handskarna gjorde det omöjligt öppna händerna ordentligt innebärande svårighet att nå både blinkersknappen och kopplings- och bromshandtag. Det sista var väl värst. Men jag tog mig lyckligt hem.
På hembesöket tidigare hade jag gjort en ny intressant erfarenhet. Vi var några bland de anställda som blivit hembjudna till våra nya kristna vänner från mellanöstern. Dom hade till middagen även inbjudit indiska vänner som dom lärt känna i Kom-Vux (eller rättare i SFI - uttolka det den som kan). Lite har man ju lärt sig att med invandrare gäller det ibland att ha rätt matseder. Oftast är det ju muslimer som ej äter fläsk. Men vid denna middag så redogjorde värdinnan noga för de olika uppläggningsfatens innehåll och pekade tydligt ut för de indiska vännerna: "det här kan ni äta för det är gris". Dom äter inte nötkött eftersom dom är hinduer. Tvärtom alltså. Gäller att hålla tungan rätt i mun.
Får mig att tänka på en rolig scen i den yttersta roliga engelska humorserien Cyrry-nam-nam som gick för några år sedan på TV. Frågan gällde hur man gör om muslimer och hinduer ska spela fotboll mot varandra. Vad ska bollen var gjord av för läder? Inte svinläder för det kan ju muslimerna inte acceptera. Inte nötläder för det kan ju hinduerna inte acceptera. Lösningen blev att spela med en kokosnöt. Det gick ju bra tills spelarna började nicka bollen.
Dom skulle kanske haft hjälmar. MC-hjälmar så klart, så lyckas jag återföra detta inlägg till den rätta vägen. Igår tog jag också hojen till jobbet och på eftermiddagen i pausen mellan två engagemang lyckades jag stjäla mig tillräckligt med tid för en liten tur runt i stan. Vad är det som gör att det är så skönt åka motorcykel? Jag begriper det ej, men det är fruktansvärt avstressande. Det är som att bekymren, oron och stressen bara flyger sin väg. Pröva så får du se vilken njutning det är.
I fredags morse besiktade jag min motorcykel. Den klarade sig utan anmärkning. Givetvis, det är ju en Honda. Världens bästa motorcyklar.
MC-tur till slut
Men hur jag än funderade så blev det Timrå. Dit har nämligen mina vänner flyttat, vilka jag i inlägget om konsten att välta en motorcykel kallade mina MC-kompisar. Dom flyttade drygt en månad efter det jag övat på omkullvältning nr 4 (se tidigare inlägg om den saken). Man skulle ju kunna tro att dom gav upp, men jag intygar att det fanns seriösare skäl till deras flytt. Vår vänskap tog dock ej slut därmed och varje år har vi mötts och vi sade ömsesidigt när vi möttes att det skulle inte vara en riktig sommar om jag inte kom förbi med hojen.
Min första tanke var ett försöka hinna ta mig ända fram på fredagseftermiddagen/kvällen, reservlösning: tälta, det var ju fint väder. Nu är ju E4 lite lång(!)tråkig så jag brukar åtminstone försöka avvika från den mellan Skellefteå och Umeå genom att åka över Burträsk. Då ska man en bit efter Burträsk (om man kör största vägen) vika av 90 grader till vänster. Detta glömde jag trots att jag gjort det många gånger. Jag körde glatt på. Tyckte väl kanske efter någon mil att jag inte riktigt kände igen mig men skyllde på allmän glömska men blev mer bekymrad när vägen blev allt smalare och sämre. Och rätt som det var ser jag en skylt där det står Kalvträsk. Alla som kan Västerbottens geografi vet hur fel det var om man tänker sig åka från Burträsk till Umeå och ut på E4 igen. Och jag som trodde att jag bara skulle ha några mil kvar till Umeå. Som tur var fanns en gammal sedeltank och eftersom bensinpriset var så högt (14,94 - betänk det alla storstadsbor som klagar!) lyckades jag få i exakt det jag fick för mina enda kontanter (två hundringar)
Men när det kom till kritan så gjorde det ingenting att jag hamnade i denna avkrok. Det är nämligen så att i den lilla församlingen Kalvträsk (Burträsks pastorat) hade min farfar sin första prästtjänst två år i början av 1920-talet. Trots att jag alltid vetat detta har jag ändå aldrig besökt platsen. Nu var det både roligt och lite högtidligt att få besöka kyrkan. Givetvis smög jag mig fram (som präster törs göra även i främmande kyrkor) både till altaret och upp på predikstolen där min farfar stått (om dom ej senare bytt inredning, vilket är lika bra att jag i så fall ej vet) och givetvis kysste jag både altare och predikstol och satte mig sedan i en bänk och sjöng psalm 53 Livets Ande kom från ovan med särskild betoning på vers två med formuleringen
ifrån fäder och till söner genom tidevarven går
än ett heligt arv av böner
än profetens röst oss når.
När jag senare kom till min bror i Umeå (extra-utflykten omöjligjorde direktkörning och förtog lusten till camping) och där oförmodat fick träffa mina föräldrar på väg hem och berättade för min pappa om mitt besök och mina göranden i Kalvträsk då berättade han att när farfar döpte mig och min tvilligbror så hade kyrkoherden i den församling där vi då bodde påmint om just den psalmformuleringen i ett tal. Kanske anade han att vi båda skulle bli präster. Så kan det vara.
Efter god natt i Umeå drog jag vidare och god vän - som tagit ut sin hoj på luftning - mötte mig vid Höga kusten-hotellet. Det roliga var att samtidigt mötte jag där några vänner från Luleå på väg hem på sin semester.
På söndagen gjorde jag dock något för mig helt ovanligt och ytterst annorlunda än mina normala söndagsaktiviteter. Jag följde nämligen med mina vänner på Sundsvall Dragway och såg Drag-racing. Ni vet - eller så förklarar jag det nu - den där motorsporten där det gäller att med olika fordon (bilar, motorcyklar, snöskotrar - med hjul istället för medar, dock!) på snabbast möjliga tid köra 400 m. Det fanns även en juniorklass och när man såg ungdomarna (dom yngsta i 9-10-årsåldern) dra iväg i sina små (jämförelsevis) bilar så upplevde man att det knappt var med gångfart. Men ack vad man bedrog sig: på resultattavlan kunde man sedan se tex 117 km i timmen. Nästan lika roligt som att se tävlingarna var att gå omkring i depåerna och se bilarna och bussarna och lastbilarna i vilka tävlingsfordonen fraktades. Vilken cirkus! I all synnerhet när vi tittade på en av de riktiga värstingbilarna som körs med Nitrometan (ska det väl heta? - jag råkade tidigare skriva nitroglycerin). När mekanikerna inför provkörningen tog på både skyddsglasögon och gasmasker (öronproppar eller hörselkåpor är så självklart inom hela området att det ej ens behöver nämnas) insåg vi att det var läge att backa en bit. Vi borde backat längre; det sved i ögonen. En av dessa bilar körde sedan - om jag minns rätt - 356km i timmen som mest. Här skulle kollegan Fredrik komma med Chevan!
Det enda sorgliga med helgen var att se att min vänner sålt sin ena motorcykel. Nu har dom bara en. När vi blev bekanta tror jag t o m att dom ett kort tag hade tre. Tragisk utveckling. Vad ska man göra åt den? Hoppas att det bara är tillfällig lågkonjunktur?
Idag återvände jag hemåt. Inget bra väder, men vad gör man? Har man en gång tagit hojen stället för bilen så är det bara att bita i sura äpplet. Lite inland blev det: Sollefteå, Åsele, Lycksele (där min farfar var komminister 10 år), Norsjö (där han var kyrkoherde 26 år - givetvis hann jag stanna till vid graven vilken ligger precis innanför kyrkogårsdmuren nära genomfartsvägen). Ibland brukar jag betänka vilka avtackningspresenter min farfar fick av församlingsborna i Kalvträsk och Lycksele efter två respektive tio tjänsteår. Jag ska inte berätta det här men jag kan försiktigtvis säga att det var i en helt annan division än det som numera förekommer i dylika sammanhang. Vad beror det på?
1. Förr i tiden hade folk en sådan respekt för prästen att dom vågade inte annat än satsa sina sista ören?
2. Kyrkans präster var en angelägenhet för alla så att insamlingen blev stor även om var ock en gav lite?
3. Dåtidens präster gjorde genom sina allvarsamma och innerliga predikningar sig förtjänta av en uppskattning som de flesta av oss nutida efterföljare inte förmår komma i närheten av?
Men detta funderade jag inte så mycket över då jag körde hem. Hela uppmärksamheten handlade om att komma hem utan att vara totalt genomblöt. Det lyckades med större delen av kroppen men misslyckades med händer och fötter. Jag säger bara allvädershandskar! Har tillverkarna inte hört talas om spöregn. Extra regnhandskar hamnar på önskelistan. Det värsta ovädret hann i fatt mig - eller var det jag som hann ifatt vädret ? - mellan Kåge och Jävre. Men jag kom lyckligt hem. Nu gäller det bara att få grejerna torra till nästa tur.
Konsten att välta en motorcykel - en körlektion i sex delar
Då jag förstår att läsarna blivit ytterst nyfikna på det som jag antydde i föregående inlägg nämligen att jag lyckats välta omkull min MC hela sex gånger, så tänkte jag här ge en enkel självupplevd lektion i denna ädla konst.
1. Gör en alltför vid sväng när du ska vända på väg - glöm att hålla blicken högt - så att du hamnar utanför vägen. Se till att en lös, ganska stor sten kommer rakt i vägen för framhjulet, kör på den och låt framhjulet rulla i sidled på stenen och glida iväg så att hojen välter. Säkrast givetvis att kombinera detta med viss ovana.
Detta trick använde jag mig av redan första dagen jag ägde hojen 6 oktober 2004. Jag befann mig tillsammans med en MC-kompis ute på Kallaxheden på trafikskolornas övningsbana. Alla som känner till naturen därstädes vet att det bara är sand, så hojen och jag landade mjukt, ingen skada skedd.
Min ovana förklaras av att jag är en av dem som fått MC-kortet på köpet när jag tog bilkörkort. Jag har inte ens haft moped. Innan jag skaffade motorcykeln så sa jag till några MC-vana vänner att man bör väl lära sig köra först, men då sade han: "köp hojen så lär jag dig köra". Och det var det han höll på med.
2. Ta en kort tur på kvällen. Planera sedan att ställa hojen på baksidan av huset. Kör in på gräsmattan som är kvälls- och höstfuktig och full med nedfallna fuktiga löv. Gör lätt sväng och bromsa med framhjulet samtidigt. Glid stilla omkull.
Detta skedde samma dag. Ingen bra början på MC-karriären. Ovanan i detta läge visar sig i bristande insikt i hur tung motorcykeln är. Det går inte att stödja den bara genom att lätt sätta foten i marken som med en vanlig cykel. Sedan var ju problemet att resa den. Man bör orka det själv men det gick inte på detta hala underlag, den gled bara iväg när jag lyfte i den. Nybliven MC-kompis kom dock till min hjälp - han bodde i närheten.
3. Planera för snabb tur tillsamman med MC-kompis. Se dock till att vara lite stressad, pga begränsad tid till förfogande och glöm att du har chocken ordentligt på - 7 oktober och hojen har stått ute under natten - så att motorn varvar mer än planerat även när du släpper gasen och hojen därför kör lite fortare än du tänkt så svängen blir lite vidare än du planerat och du kör emot sandlådskanten i kvarterets lekpark. Klockrent: ramla snyggt in i sandlådan. Förutsätter också att du försummar beakta regeln du lärt dig: "du kör dit du tittar".
När du av datumangivelsen att döma ser att detta skedde påföljande dag och jag nu erkänner att det inte ens gått ett dygn sedan jag köpte hojen då förstår jag om du undrar "ska den här karln verkligen sitta på en motorcykel?" Det undrade jag också. Med blicken riktad uppåt var det till och med så att jag frågade mig "är det något du vill säga mig angående motorcykelkörning?".
Men trofast, förblivande (!) MC-kompis kom till min hjälp med tröstens ord:
- Välta omkull, det har dom flesta gjort någon gång, menade han. Bara att ta nya tag. Inte ge upp så lätt. Det gjorde vi inte heller. Och eftersom det var en fin höst så var vi ute åtskilliga gånger ända t o m 8 november och han höll sitt löfte att lära mig och undervisa mig om hur jag på vägen borde köra.
Men i omkullvältandets ädla konst var jag ännu icke fullärd. Det visade sig när nästa säsong började. Tillsammans med MC-kompis' hustru tog jag en tur. Ja, egentligen var väl hon min kompis redan tidigare - arbetskompis. Hon är nog i själva verket mer ansvarig för att jag föll för motorcykelkörning eftersom hon haft sin hoj med på jobbet (och väckt intresset) och sedan en gång bjudit mig på en tur och låtit mig kort provköra ute på redan nämnd övningsbana (den gången gick det bra) och då var jag fast .
4. Åk på en tur till Gammelstad i början av april långt innan vinterns grus sopats från vägarna. Planera en sväng runt Gammelstads kyrka men se till att köra mitt på en sträng av grus, sväng och bromsa av någon anledning lite väl hårt (med frambromsen, OBS!) samtidigt. Liknar variant två ovan, och ovanan - här liksom i exempel två - visar sig även i bristande insikt i hur hårt frambromsen bromsar när man trycker till i bromsahandtaget i låg fart (dubbla skivbromsar fram!). De enda handbromsar man tidigare varit van vid är ju på gammal treväxlad monark från början av 70-talet - där kunde man dra i av alla krafter utan att det märktes ett dugg.
Värre dock att falla på asfalten. Nu fick hojen några skråmor. Inget större fel, men lite synd för utseendet. En orsak till skråmorna var också att de skyddsbågar jag beställt och fått monterade var till en annan årsmodell så dom skyddade inte riktigt bra. Jag fick dem sedan utbytta så nu kan jag ramla, men vid denna tid var jag färdigutbildad i konsten att välta hojen i låg fart. Sedan dess har det inte skett. Återstod bara att lära sig välta hojen stillastående.
5. Parkera hojen på goda vänners garageuppfart, vilken är lätt sluttande. Följ rådet att ställa hojen lite snett i riktning uppåt. Vid avfärd, sätt dig på hojen och låt den rulla bakåt och sväng för att komma i vägens riktning men bortse från att lutningen är större än du tänkt dig så när du ska stödja med vänsterfoten så når du inte ner i marken förrän hojen lutar så mycket att du inte orkar hålla den.
Ingen skada skedd. De nya störtbågarna skyddade kåporna väl och en äldre man som passerade i bil hjälpte mig resa hojen.
Sista övningspasset: välta hojen utan att ens sitta på den. Detta redogjorde jag för i föregående inlägg men eftersom repetition är all kunskaps moder...
6. Rulla hojen ur garage. Sväng och rulla utför ytterst obetydlig slänt. Slint, alt. bli överrumplad av att hojen rullar fortare än du tänkt dig (eller vad det nu är som händer) och låt hojen ramla mjukt på gräset. Absolut inget problem. Lätt att resa den och helt OK att köra iväg.
Slut på körlektion. De betydligt allvarligare lektionerna, dvs konsten att välta omkull i hög fart hoppas jag aldrig få någon erfarenhet av som jag skulle kunna dela med kära läsarna. För säkerhets skull säger jag att mina MC-vänner är helt oskyldiga till mina tabbar, men ska ha stort tack för all inspiration att skaffa MC och för tålmodig undervisning - i konsten att köra dock, inte ramla!
PS. Även idag var jag till Överluleå kyrka på högmässa. Förhållandevis pålitligt ställe att gå till. Tack till kyrkoherden! Dock tog jag inte hojen denna gång eftersom jag hade äldre sonen med mig. Han har varit hemma över helgen, jobbar annars söderut.
Äntligen satt han på motorcykeln
1. Att det var inte alls säkert att han var oärlig (vilket alltid antas). Det står ju i texten att han anklagades för förskingring, men ingenstans att han verkligen var skyldig. Han kan ha varit oskyldigt anklagad.
2. När han sedan sammankallar dem som hade skulder till hans herre och lät dem skriva ner skulderna så var det inte heller säkert att han stal från sin herre (vilket alltid förutsätts) för att skaffa sig vänner utan det var så att han i praktiken avstod sin egen lön eftersom den bestod i provision på det han å sin herres vägnar lyckades driva in. Ytterligare en annan tolkning som jag sedan hört är att han bara återför skulden till det rätta beloppet och tar bort den "överskuld" som lagts på som ett slags ränta vilket var förbjudet.
Intrressant, men likväl fullständigt fel spår för detta inlägg, som skulle handla om motorcykelkörning.
Trogna läsare har märkt att jag den sista tiden haft total MC-abstinens därför var det oerhört kul att igår em sätta sig på hojen för en kortare tur runt staden. Väl ute på vägen så blev jag sugen på en längre tur alltså tog jag mig för att åka till gammal kamrat i vacker ort ca 70 km bort och pratade en stund och fikade te och goda frukter och glass tillsammans med min gamle kamrat och hans hustru, den sk madamen (se annan blogg). Som vanligt börjar det nästan alltid regna när jag ska åka därifrån, men regnet var nästan slut när jag for. För mina vänner (som är fullständigt okunniga i hithörande frågor, men duktiga på fjällvandringar) fick jag förklara att det värsta med regn för en MC-förare är inte regnet under körningen - det gör bara att kläderna blir lite blöta men dom torkar snabbt - utan att hojen blir skitig och måste tvättas och kedjan måste smörjas in.
Kul var det i alla fall. På vägen dit åkte jag den kurviga härliga vägen mellan Avan och Klöverträsk - i närheten av Klövertäsk finns ett sanslöst brant backkrön som det är underbart att köra över i full fart - på hemvägen åkte jag över Boden (rejäl omväg) för att kunna ta vägen äver Brännberg (samma som vi åkte på första maj-rundan men andra hållet) en oerhört härlig kurvig väg med lite trafik.
Men det tog inte slut med det. Igår stack jag till min svärför utanför Töre och har hjälpt honom måla sitt hus. Idag har jag åkt hem, så nu har det blivit MC tre dagar å rad. Den värsta abstinensen är alltså borta. När jag åker österut på E4 sa tar jag alltid av mot Sundom och åker den vägen fram till Råneå. Omväg givetvis men vad gör man inte för lite kurvor.
När jag skulle hem i eftermiddags gjorde jag dock en liten tabbe: Jag hade rullat in hojen i svärfars garage under natten, och när jag drog ut den så tänkte jag svänga utanför garaget så jag fick nosen i rätt riktning. Då är där en liten slänt och hur jag nu bar mig åt så låg hojen på marken. Men eftersom hojen låg i slänten så var det lite lättare att resa den. Detta är sjätte gången som jag har hojen liggande på marken. Samtliga gånger då jag råkat välta den så har den antingen stått stilla eller så har jag kört mycket sakta, det är ju då det är svårt att balansera. Alltså gäller: ju fortare desto bättre!
MC eller inte MC
Men inte avstår jag MC-åkande för det. I tisdags kväll skyndade jag mig efter jobbet till samlingsplatsen vid järnvägsstationen där ett gäng varje vecka brukar mötas för att fara ut på en tur i bygden tillsammans. Men vi var inte många. Bara en till förutom mig. Han valde då att åka till en kompis i Siknäs, men eftersom jag varit i Siknäs hos min kompis - dock med bil - på måndagkväll så ville jag inte fara dit igen. Istället valde jag att åka till annan kompis i Södra Prästholm. Lagom i tid för att få äta upp middagsresterna. På hemvägen blev det regn. Kläderna höll tätt, men det blir alltid svårare med sikten, vattendroppar på utsidan av visiret och imma på insidan. Tur att inga älgar dök upp. Däremot en liten stackars ren som lyckats tag sig in innanför viltstängslet. Men jag har lärt av min morbror att om renen står med huvudet ner och munnen vid marken då är den så koncentrerad att den inte springer över vägen; om den däremot går med huvudet uppe då kan den när som helst springa i vilken riktning som helst. Stämmer det? Det senare har jag många gånger märkt, det förra vågar jag knappt lita på. Hur som helst med sagda ren. När man väl hunnit ta ställning till om renen befinner sig i farligt eller ofarligt läge så är den redan 200 m bakom en så det kan kvitta. Detta visar att ju snabbare man kör desto fortare är man förbi eventuella faror och därmed minimeras olycksriskerna!
Eftersom jag tar flyg söderut så får jag några dagar till hemma. Det innebär sannolikt några kortare MC-turer i norrbotten till helgen. Jag återkommer. Vad gäller redogörelse för det just timade OAS-mötet i Älvsbyn får jag hänvisa till de 5-6 senaste inläggen hos blogg-grannen Stig Strömbergsson. Länk finns här på sidan. Men jag gissar att de flesta som läser min blogg redan vet om Stigs.
MC - liv
Nå, just nu är det inte mycket körande. Dels är vädret inte så bra och dels står hojen på verkstad för service. I samband med detta blir det också nytt bakdäck - eller bak däck som det väl numera borde heta om man följer den nya flugan att sär skriva. Inför däckbytet kollade jag i en MC-tidning jag har och läste om ett test av olika däck. Den typ av däck jag haft och den typ jag nu får på fick bra resultat vid körning på vått underlag men sämre vid körning på torr mark. Men jag tänker så här: eftersom testarna måste ha hjälp av ett datorprogram för att märka alla skillnader mellan däcken och eftersom testerna görs på bana där man blåser fram i uppemot 150 km/h så tror jag att med min måttliga recerstil så gör det nog inte så stor skillnad vilket däck jag har. Jag menar: jag märker knappast att om jag byter däck på hojen så kör jag kurviga vägen mellan Rutvik och Gammelstad (5 km) på fyra sek snabbare tid! Inte heller är jag väl så skicklig att tvärnita att jag märker att jag får ner bromssträckan från 100 km/h till O med 1,27 m.
Om drygt två veckor börjar jag semestern och då blir det köra av. Jag tar hojen ner till OAS-mötet i Borås. Dessutom har jag en inbjudan att komma förbi Dag Sandahl på norra Öland. Där lär vara fina MC-väger. Den som lever (!) får se (om jag ids kör ända dit alltså). Nästa vecka har vi OAS-möte här i Norrbotten så nu lär det en tid framöver bli MC-OAS i salig blandning. En lite rolig sak innan jag slutar:
-Man brukar säga att det är farten som dödar! Helt fel. Det är när farten alltför plötsligt upphör som man riskerar att dö. Alltså är det en fördel ur trafiksäkerhetssynpunkt om man undanröjer allt som är ägnat att förhindra fart.
Bildbevis igen
Nu kan man ju verkligen undra hur det kommer sig att jag alltid råkar hamna i närheten av fotograf? Om det händer igen kommer jag att bli helt övertygad om det som vänner och anförvanter påstått i årtionden: jag är en linslus.
Världslig och andlig avrostning
Jag förstår om det finns vissa av vördade läsarna som tycker att det håller på att bli för mycket om motorcyklar på den här bloggen. En del väntar sig kanske att en präst skulle skriva mer om kyrkliga saker. Lugn, det kommer. Läsarna har ju noterat att i ett antal inlägg där kyrklig fråga varit huvudämnet har jag likväl oftast lyckats få in något om motorcyklar på slutet. Men även det motsatta gäller; i inlägg om huvudsakligen MC-frågor lyckas jag även få in någon andlig slutsats eller liknelse. Så även denna gång. Min svåger vill alltid att jag ska ha med en bra liknelse i varje predikan, så den som kommer här på slutet blir tillägnad honom.
Idag var det alltså avrostning i Boden (förklaring till oinvigda: det är förarna som "avrostas", inte hojarna). Strålande sol precis som i tordags. Ca femtio morotcyklister samlade för att öva balansen, krypkörning och bromsning b la. Hur ofta har du träffat på en bilist som varje år tar en extra körlektion för att fräscha upp sina kunskaper? Motorcyklister tar ansvar. Många går också betydligt mer avancerade kurser.
En sak som vi fick öva på är nå't som de flesta - och säkerligen dom som aldrig kört MC - inte skulle våga och i många fall inte ens tror att det fungerar: att bromsa tvärt och bara hålla styret med en hand! Men det går utmärkt. Motorcykeln kör av sig själv rakt fram utan fara. Det handlar bara om det som är svårast i många situationer i livet: att slappna av, att inse att man inte måste spänna sig och göra det själv. På exakt samma sätt är det - och nu kommer den utlovade liknelsen - i det andliga livet. Ja, detta är själva kärnan i tron: att inse att jag inte behöver spänna mig och prestera det själv, utan att jag kan vila. Att det som verkar omöjligt fungerar ändå. Det är ju vad aposteln Paulus utreder när han i Romarbrevet (fjärde kapitlet) skriver om Abraham. Där det inte verkade finnas något hopp, ingen möjlighet, där trodde Abraham ändå och litade på att Gud skulle kunna göra det han lovat.
Det kanske finns en och annan bland läsarna som inte läst Bibeln på ett tag - eller knappast alls?. Det behövs kanske även lite andliga avrostningar i vårt avlånga land. För - som min söndagsskollärare sa för ca 45 år sedan -"damm på Bibeln är rost i själen". En bra andlig avrostning är att gå en alpha-kurs. Det har många erfarit. På nätet kan man leta sig fram till var närmaste kurs finns. http://www.alphasverige.org/
Våren är här
1. Fyrverkeri kl 22 på Valborgsmässoafton vid Luleå tekniska Universitet. Jag tror inte att jag missat det på 20 år.
2. Förstamajrundan (motorcykeltur). Bara tredje året för min del* men det var artonde året den arrangerades.
3. Lunds studentsångare på TV, med Vintern rasat ut, Uti vår hage, Sköna maj, mfl klassiker och sist givetvis Sjungom studentens lyckliga da'r.
Vad mer kan man önska av denna helg. Intet. Allt klart, våren är här!
Givetvis är det förstamajrundan som tog längst tid av dess tre aktiviteter. Rundan går det vi i Norrbotten kallar fyrkanten runt, dvs Piteå - Luleå - Boden - Älbvsbyn - Piteå (ca 19 mil). Själv anslöt jag tillsammans med många andra i Södra hamn i Luleå vid halv elvatiden i förmiddags. Ca kl 11 kom gänget från Piteå tillsammans med de Bodensare som åker en extra sträcka lite diagonalt i fyrkanten och möter Pitegänget på E4 för gemensamfärd in mot Luleå. 11.30 avfärd mot Boden och enligt uppgift så var det ca 800 motorcyklar som åkte ut från Luleå. I Boden väntade ytterligare ett gäng så kanske var det som mest närmare 900 - men den siffran är med reservation.
Älvsbyn nästa stopp. Där träffade jag min gamle kompis Stig (han kör inte MC), känd som "den gamle kamraten" i ett antal kommentarer här på min blogg. Givetvis skulle det då surras ett tag så jag försummade en stund den uppgift som jag och flera övriga styrelseledamöter åtagit oss: att sälja förstamajrundan - pins vid varje stopp-plats. Försäljningen av dessa pins är SMC Norrbottens enda inkomst vid denna aktivitet. Som tur är lyckades vi sälja så många att vår kassör preliminärt bedömde att rundan i år inte blir ett minusprojekt. Kul i så fall.
Och det var naturligtvis i Piteå som vi kunde göra denna slutbedömning samtidigt som vi ute vid Noliahallen åt den obligatoriska palten. Den här aktiviteten kallas av tradition även Paltrundan och då kan man förstå att det var Pitebor bland dem som ursprungligen initierade denna gemensamma MC-aktivitet i Norrbotten.
Varför gör man då en sådan MC-aktivitet? Givetvis för att det är kul att köra och roligt att träffas men också av trafiksäkerhetsskäl. Det finns alla anledning att påminna bilisterna om att nu kommer den tid då även motorcyklister är ute i trafiken. Det visar sig att de flesta bilister har svårt att uppfatta en MC på vägen. Du bilist: titta inte bara efter bilar och bussar och långtradare och andra stora farligheter utan öva dig att medvetet spana även efter motorcyklar innan du kör genom en korsning eller gör en omkörning.
Stort tack till alla som medverkat (jag tar mig friheten att uttrycka det): övriga i styrelsen, restaurangen på Nolia, affärsidkare som fanns med genom utställningar/försäljning, alla ni som körde fint - fast det finns några, särskilt ynge förare som borde gå in på SMC:s hemsida (svmc.se) och läsa om kortegekörning och lära sig till nästa år - alla som bidrog till ekonomin genom köp av våra pins och slutligen stort tack till medlemmar ur klubben Norrvingarna som hjälpte till att ge fri lejd vid olika korsningar genom att stoppa övrig trafik. Hoppas att ni inte fick alltför mycket skäll av irriterade bilister som fick vänta i 15 min innan dom kom över vägen.
Många har ledigt klämdagen i morgon. Själv jobber jag och har två begravningar men lördag-söndag är jag ledig. Få se vad jag gör då. Kanske går jag på kvällen kl 18 i Hertsökyrkan och är med om en annorlunda gudstjänst där vi under några timmar tillsammans högläser ur Bibeln. Vi har gjort det under några år. Annorlunda men fint och givande. Jag brukar annars säga att den söndag som nu kommer är den enda helgdag under kyrkoåret då det inte händer någonting. Idag har vi firat Kristi Himmelsfärd - det är ju en händelse som heter duga. Om tio dagar är det Pingst då är det också liv: eld och stormvind. Men söndagen däremellan då händer ingenting. Vi minns bara den tid då lärjungarna satt och väntade. Och bad. När vi i stillhet högläser ur Bibeln den kvällen så väntar vi - och ber - om vår också i Andens rike.
-----------------------------------------------------------------------------------
* på Stigs blogg (länk finns här på sidan) finns bildbeviset att jag var ute med Hojen
Mc-premiär
Först en liten grej ur inlägget som försvann: jo, pedagogen, jag vet väl var uttrycket Ännu Frimodigare kyrka kommer från. Men den julfesten var väl 2005 inte 2004. Tack för uppmuntran och goda råd. Fredrik, nej jag byter inte bloggportal, det ids jag inte. Gamle kamraten, tack för rådet om Word, det är ju så jag redan normalt gör och även nu. Ännu äldre kamraten: nej, jag ger absolut inte upp på allvar. Jag kan ju inte svika mina trogna läsare. Tack för liknelsen där du drog in MC-åkandet, det ger mig nämligen en naturlig övergång till dagens ämne:
MC-premiär. I dag var det alltså dags. Efter oljebyte på hojen tidigare under helgen och efter högmässa och kyrkkaffe så fick jag äntligen chansen att fara ut en sväng.
Sakta och säkert till att börja med. "Gode Gud låt mig inte göra något oförsiktigt". I sakta mak till OKQ8 för att kolla lufttrycket. Erfarenheten från tidigare vintrar säger mig att ca 30% av lufttrycket försvinner under vintern men det går ju att köra ändå de kilometer som krävs för att komma till en mack. Sakta..
Men sen...vilken känsla. In mot centrum och ner på södra hamnplan - där vi på torsdag har Luleås samlingsplats för förstamajrundan, vilken löper (en liten?) risk att kollidera med sossarnas förstamajtåg om dom inte håller tiden. Dom ska gå från fd Hermelinsskolans gård kl 11 längs efter Storgatan fram till Kungsgatan. Vi ska köra upp med våra många hundra motorcyklar längs Smedjegatan och alltså korsa Storgatan kl 11.30. Min gissning är dock att det numera går så få människor i demonstrationståg att dom gått och väl har passerat när vi kommer. Men om dom blir försenade...då får dom finna sig i att 900 arga motorcyklister står och varvar och tutar och överröstar Internationalen.
Var var jag? Jo, nere på hamnplan. Där körde jag en stund i cirklar och åttor för att öva balansen lite, sen ut på Varvsleden mot Bergnäsbron, en gång i tiden en av Sveriges längsta broar, men det var för länge sen, så länge sen. Över bron och så mot Gäddvik. Kort överläggning med mig själv vid Gäddvikskorsningen: ska jag fara mot Avan och köra en sväng på vägen mot Selet/Klöverträsk så jag får lite kurvor? Nä, det får vara, det är ju en del sand och grus kvar på vägarna så dom värsta kurvorna kan vänta tills bilarna blåst bort det ordentligt. Över gamla Gäddviksbron och sen ner på E4an norrut. Härligt, här blir det 110! Och tro nu inte att jag är någon blådåre. Nej, jag följer hastighetsbegränsningen. Men kul är det ju ändå att få upp farten lite så jag struntar i chansen att ta in mot sta'n på Bodenvägen. Fortsätter till Rutvikskorsningen och tar in på gamla Haparandavägen norrifrån. Genom Björsbyn och så hem till Porsön. Nej, inte riktigt. En liten extra sväng kan man ju lägga till utan större problem. Rakt fram i Björsbyn mot Sinksundet, sen mot sta'n. Kör av vid Ormberget, snuddar Björkskatan och så hem till Porsön från andra sidan.
Det var det. Premiären avklarad. Hojen hel. Inget oljeläckage - då har jag skruvat fast filtret ordentligt. Jag själv oskadd. Tack gode Gud för det. Tro nu inte att jag spelar from motorcyklist. Jag brukar både be och tacka även inför och efter (längre!) bilkörningar och varje gång jag kommer hem och ser att huset inte brunnit ner. Annars var det just det där om att inte be för att folk ska se det som Jesus varnade för i en av dom texter som man predikade över idag. Själv snodde in mig i ett resonemang i dagens predikan där jag blev tvungen erkänna att jag inte riktigt fattade det själv, eller i vart fall hade svårt att förklara det. Hoppas någon begrep.
Jag gissar att det finns vissa bland läsarna som inte begriper det märkvärdiga med att komma ut på årets först MC-tur. Eller som inte begriper poängen med MC-turer överhuvudtaget. Kanske är det på samma sätt som med det kristna livet: det finns många kristna som aldrig biktat sig. Jag undrar varför. Jag tror det beror på att dom vant sig vid att gå med ständigt malande lite halvdåligt samvete och tror att livet måste vara så. När det kan vara fritt och glatt. Undrar om det inte är nästan samma sak: förlåtelsens frihet och vinddraget på hojen.
