Torbjörn Lindahl

I torsdags var det för regningt som sagt. Men inte i fredags. När jag for iväg till återvinningen med det utstädade skräpet (se föregående inlägg) så började det klia (eller suga eller dra eller vad det nu gör i en tarm!) i MC-tarmen. Jag har under senaste veckorna funderat över var jag skulle fara om det nu skulle bli någon tur av längre sort än vanligt fika-avstånd, dvs Älvsbyn, Boden, Råneå, Töre och Kalix. Skulle det bli till fjällen eller till Norge eller Finland eller en helg till Malmberget där jag har två kompisar som kollegor numera.

Men hur jag än funderade så blev det Timrå. Dit har nämligen mina vänner flyttat, vilka jag i inlägget om konsten att välta en motorcykel kallade mina MC-kompisar. Dom flyttade drygt en månad efter det jag övat på omkullvältning nr 4 (se tidigare inlägg om den saken). Man skulle ju kunna tro att dom gav upp, men jag intygar att det fanns seriösare skäl till deras flytt. Vår vänskap tog dock ej slut därmed och varje år har vi mötts och vi sade ömsesidigt när vi möttes att det skulle inte vara en riktig sommar om jag inte kom förbi med hojen.

Min första tanke var ett försöka hinna ta mig ända fram på fredagseftermiddagen/kvällen, reservlösning: tälta, det var ju fint väder. Nu är ju E4 lite lång(!)tråkig så jag brukar åtminstone försöka avvika från den mellan Skellefteå och Umeå genom att åka över Burträsk. Då ska man en bit efter Burträsk (om man kör största vägen) vika av 90 grader till vänster. Detta glömde jag trots att jag gjort det många gånger. Jag körde glatt på. Tyckte väl kanske efter någon mil att jag inte riktigt kände igen mig men skyllde på allmän glömska men blev mer bekymrad när vägen blev allt smalare och sämre. Och rätt som det var ser jag en skylt där det står Kalvträsk. Alla som kan Västerbottens geografi vet hur fel det var om man tänker sig åka från Burträsk till Umeå och ut på E4 igen. Och jag som trodde att jag bara skulle ha några mil kvar till Umeå. Som tur var fanns en gammal sedeltank och eftersom bensinpriset var så högt (14,94 - betänk det alla storstadsbor som klagar!) lyckades jag få i exakt det jag fick för mina enda kontanter (två hundringar)

Men när det kom till kritan så gjorde det ingenting att jag hamnade i denna avkrok. Det är nämligen så att i den lilla församlingen Kalvträsk (Burträsks pastorat) hade min farfar sin första prästtjänst två år i början av 1920-talet. Trots att jag alltid vetat detta har jag ändå aldrig besökt platsen. Nu var det både roligt och lite högtidligt att få besöka kyrkan. Givetvis smög jag mig fram (som präster törs göra även i främmande kyrkor) både till altaret och upp på predikstolen där min farfar stått (om dom ej senare bytt inredning, vilket är lika bra att jag i så fall ej vet) och givetvis kysste jag både altare och predikstol och satte mig sedan i en bänk och sjöng psalm 53 Livets Ande kom från ovan med särskild betoning på vers två med formuleringen
ifrån fäder och till söner genom tidevarven går
än ett heligt arv av böner
än profetens röst oss når.
När jag senare kom till min bror i Umeå (extra-utflykten omöjligjorde direktkörning och förtog lusten till camping) och där oförmodat fick träffa mina föräldrar på väg hem och berättade för min pappa om mitt besök och mina göranden i Kalvträsk då berättade han att när farfar döpte mig och min tvilligbror så hade kyrkoherden i den församling där vi då bodde påmint om just den psalmformuleringen i ett tal. Kanske anade han att vi båda skulle bli präster. Så kan det vara.

Efter god natt i Umeå drog jag vidare och god vän - som tagit ut sin hoj på luftning - mötte mig vid Höga kusten-hotellet. Det roliga var att samtidigt mötte jag där några vänner från Luleå på väg hem på sin semester.

På söndagen gjorde jag dock något för mig helt ovanligt och ytterst annorlunda än mina normala söndagsaktiviteter. Jag följde nämligen med mina vänner på Sundsvall Dragway och såg Drag-racing. Ni vet - eller så förklarar jag det nu - den där motorsporten där det gäller att med olika fordon (bilar, motorcyklar, snöskotrar - med hjul istället för medar, dock!) på snabbast möjliga tid köra 400 m. Det fanns även en juniorklass och när man såg ungdomarna (dom yngsta i 9-10-årsåldern) dra iväg i sina små (jämförelsevis) bilar så upplevde man att det knappt var med gångfart. Men ack vad man bedrog sig: på resultattavlan kunde man sedan se tex 117 km i timmen. Nästan lika roligt som att se tävlingarna var att gå omkring i depåerna och se bilarna och bussarna och lastbilarna i vilka tävlingsfordonen fraktades. Vilken cirkus! I all synnerhet när vi tittade på en av de riktiga värstingbilarna som körs med Nitrometan (ska det väl heta? - jag råkade tidigare skriva nitroglycerin). När mekanikerna inför provkörningen tog på både skyddsglasögon och gasmasker (öronproppar eller hörselkåpor är så självklart inom hela området att det ej ens behöver nämnas) insåg vi att det var läge att backa en bit. Vi borde backat längre; det sved i ögonen. En av dessa bilar körde sedan - om jag minns rätt - 356km i timmen som mest. Här skulle kollegan Fredrik komma med Chevan!

Det enda sorgliga med helgen var att se att min vänner sålt sin ena motorcykel. Nu har dom bara en. När vi blev bekanta tror jag t o m att dom ett kort tag hade tre. Tragisk utveckling. Vad ska man göra åt den? Hoppas att det bara är tillfällig lågkonjunktur?

Idag återvände jag hemåt. Inget bra väder, men vad gör man? Har man en gång tagit hojen stället för bilen så är det bara att bita i sura äpplet. Lite inland blev det: Sollefteå, Åsele, Lycksele (där min farfar var komminister 10 år), Norsjö (där han var kyrkoherde 26 år - givetvis hann jag stanna till vid graven vilken ligger precis innanför kyrkogårsdmuren nära genomfartsvägen). Ibland brukar jag betänka vilka avtackningspresenter min farfar fick av församlingsborna i Kalvträsk och Lycksele efter två respektive tio tjänsteår. Jag ska inte berätta det här men jag kan försiktigtvis säga att det var i en helt annan division än det som numera förekommer i dylika sammanhang. Vad beror det på?
1. Förr i tiden hade folk en sådan respekt för prästen att dom vågade inte annat än satsa sina sista ören?
2. Kyrkans präster var en angelägenhet för alla så att insamlingen blev stor även om var ock en gav lite?
3. Dåtidens präster gjorde genom sina allvarsamma och innerliga predikningar sig förtjänta av en uppskattning som de flesta av oss nutida efterföljare inte förmår komma i närheten av?

Men detta funderade jag inte så mycket över då jag körde hem. Hela uppmärksamheten handlade om att komma hem utan att vara totalt genomblöt. Det lyckades med större delen av kroppen men misslyckades med händer och fötter. Jag säger bara allvädershandskar!  Har tillverkarna inte hört talas om spöregn. Extra regnhandskar hamnar på önskelistan. Det värsta ovädret hann i fatt mig - eller var det jag som hann ifatt vädret ? - mellan Kåge och Jävre. Men jag kom lyckligt hem. Nu gäller det bara att få grejerna torra till nästa tur.