Värstingkristna i drevet

Så heter en bok jag just slukat. Utgiven på Artos förlag. Klart läsvärd.

Den handlar om hur olika kristna grupper behandlats i media under årens lopp. Och inte vilka kristna grupper som helst utan sådana som (under den aktuella tiden) upplevts som främmande i vårt svenska samhälls- och kulturklimat.

En gång i tiden (20-talet) var det pingstvännerna. Dom var allmänt hysteriska och därmed farliga för barn och ungdomar - och kvinnor.

En annan utsatt grupp har varit katoliker. Upplevdes som samhällsfarliga och illojala eftersom dom hörde till - och hade sin grundläggande lojalitet mot - den stora internationella katolska kyrkan. Dess farlighet har periodvis beskrivits i termer som får en att tänka på det nazistiska antisemitiska talet om den judiska världskonspirationen. Man trodde väl att katolikskräcken för länge sedan var död men för ca fem år sedan stack den upp sitt fula tryne under en sommar i en artikelserie i Expressen om den katolska organisationen Opus Dei. Här får man ett tydligt exempel på många journalisters totala brist på kunskap om kristet liv: det som läggs den framställt hemska rörelsen till last är bl a att dess medlemmar försöker hålla ordningen med en halvtimmes bibelläsning och bön morgon och kväll!

Nästan (och inte bara nästan) chockad blev jag när jag i boken såg ett klipp ur DN från 1937 inför etablering av en jeuitisk gemenskap i Stockholm. Tillsammans med en nidbild av jesuitiska präster var en dikt publicerad som innehöll alla fördomar om jesuiter (inkl att dom har en dolk dold i sitt krucifix) som man trodde att vi lämnat bakom oss när trettioåriga kriget tog slut.

Vad ska man säga? Inte blir det bättre när svenska kyrkans "kvinnoprästmotståndare" omtalas. Dom beskrivs som sexualneurotiker och här visas bilden av en litografi med karikatyrer av den svenska högkyrklighetens mest kända gestalter på ett sätt som ju skulle ha orsakat världskrig 20 gånger om om det handlat om Muhammed! Livets ord finns givetvis också med. Alla vet ju att dom föraktar handikappade och sjuka. I boken kommenteras också mediabevakningen av Knutbyhändelserna och pingstpastor Åke Gren.*

En fråga som också diskuteras på ett intressant sätt i boken är hur man egentligen ska värdera dom som ofta blir uppgiftslämnare i dylika reportage - s k avhoppare. Hur trovärdiga är dom egentligen? Bör man inte tänka att dom ibland kan ha ett behov att göra det dom lämnat värre än det var? Deras informationer skulle behöva jämföras sakligt med andras, vilket i förvånansvärt liten utsträckning sker. 

Det är bara att konstatera att journalister ofta är okunniga när det gäller religion och kristendom på ett sätt som aldrig skulle tolereras inom andra mediala bevakningsområden och att dom dessutom i sin nyhetsrapportering i praktiken ofta sviker objektivitetskravet och därmed tar ställning för och emot olika företeelser.

Boken rekommenderas! Säger jag som också några gånger råkat ut för tendentiösa journalister och därför väl kan känna med alla drabbade.

* men t o m i d enna bok som vill vara en kritiskt granskande bok så hänvisas till Åke Grens yttrande på det sätt som blivit så vanligt att det tydligen blivit sant fast det är fel. Det om något visar väl hur svårt det är att komma loss ur en medialögn så fort den blivit etablerad. (Det jag syftar på är påståendet att Gren skulle ha sagt att "homosexualitet" är en "cancersvulst" på samhällskroppen. Korrekt är att han sa att "sexuella perversiteter" är en cancersvulst. Skillnaden kan upplevas obetydlig, men om man påstår något om någon så ska det vara korrekt!)

Kommentarer
Postat av: Gunvor Vennberg

Glöm inte att kritiskt granska det t ex socialdemokratiska avhoppare säger lika mycket bara ;-) Organisationer eller rörelser bestående av människor är sällan svarta eller vita utan för det mesta finns både välvilja och godhet samt synd och ondska, precis som vi är både rättfärdiggjorda och syndare enl Luther.

2010-04-16 @ 21:26:33
URL: http://gunvorvennberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0