Ett land två folk

Nu har jag också läst ut boken Ett land två folk av Sören Wibeck. En bok om Israel-palestinakonfliktens historia (en bok som den gamle kamraten redan kommenterat på sin blogg).

Mycket nyttig läsning, det är det minsta man kan säga. Att få en snabb översikt av hela historien var mycket nyttigt. Givetvis blir det ibland lite översiktligt, men som Wibeck skriver i förordet: "var glad för det annars skulle boken vara minst tre gånger så tjock".

För min egen del var det nog tiden från artonhundratalets slut - då de judiska invandrarna började komma - fram till staten Israel bildades där jag hade mest kunskapsluckor. Man inser att många av grundproblemen startade redan under den brittiska mandattiden mellan världskrigen. Man behöver inte läsa länge förrän man förstår att de löften som britterna slängde ur sig åt både judar och araber inte samtidigt skulle kunna uppfyllas: att dels bygga upp ett judiskt nationalhem dels se till att den arabiska befokningens legitima intressen inte kränks. Det är lätt att inse - tycker jag från min upphöjda position 70-80-90 år efteråt - att man inte kan flytta in ett folk till på en yta där det redan bor ett annat folk utan att det andra folket påverkas.

En sak som jag inte kan låta bli att fundera över är vad som hänt om den nya judiska staten tagit ett annat namn är Israel? Åtmistone borde det då varit lättare att skilja den moderna staten från det gammaltestamentliga gudsfolket. Det hade kanske hjälpt något.

Det man också blir varse är att "Israel" inte är ett så enhetligt begrepp som vi ofta tror. I vart fall om man tänker på den politik som staten Israel representerar. Det finns en passus i boken där det sägs att oenigheten inom de politiska leden i Israel är större än mellan israeler och palestinier.

Personligen har jag nog allt sedan min ungdom betraktat mig som i grunden ganska israelvänlig. När jag läser boken inser jag - ännu tydligare det som börjat klarna redan tidigare - att det Israel som jag känt sympati med är det av den israeliska pionjärtiden och senare av Arbetarpartiet dominerade. Under senare tid har ju det israeliska samhället genomgått en påtaglig högervridning.

En stor sorg kan man känna över att Arafat inte förmådde acceptera den uppgörelse som förhandlades fram under Clintons ledning år 2000. Kanske är det som det står i boken att Arafat levt med konflikten i hela sitt liv och att han helt enkelt inte förmådde tänka att den skulle kunna vara slut.

Nyttig läsning för mig var också slutkapitlens beskrivningar av palestiniernas liv under ockupation. Det är kanske den sida av hela saken som varit mest okänd för mig.

Finns det något slut på denna konflikt. Personligen fascinerades jag av den tanke som i slutet av boken kallades en regional lösning. Den går ut på att de omkringliggande arabländerna släppte till lite mark för att bereda Israel/Palestina större utrymme. Israel skulle få en del av Västbanken, Palestina skulle å sin sida få dels lite av Egypten så Gaza kan bli större, dels lite av Jordanien öster om Jordan osv. Intressant tanke. Realistiskt? Vem vet.

Till sist är det kanske så som påven Johannes Paulus II en gång lär ha yttrat: det finns två möjliga lösningar på den arabisk-israeliska konflikten: en realistisk och en mirakulös. Den realistiska bestod av ett gudomligt ingripande, den mirakulösa av ett frivilligt avtal mellan parterna.

Kommentarer
Postat av: den gamle kamraten

Kul att du läserså bra litteratur!

Tycker också att det skissade förslaget du nämner i slutet kan vara intressant men undrar vad i så fall Israel skulle släppa till. Kompensation till flyktingarna? Jag tror att ett sådant "släppa till" skulle vara viktigt eftersom det annars definitivt skulle bli så att Israels militära sätt att "lösa problemen" kommit att löna sig.

2010-01-11 @ 15:59:39
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Tobbe

Så vitt jag kan se så handlar väl den skisserade eventuellt möjliga s k "regionala lösningen" inte i första hand om att skapa rättvisa i vad olika länder och grupper måste "släppa till" utan om att lösa ett grundläggande problem, nämligen att landet väster om Jordan är för litet för att rymma två separata stater. I den nämnda lösningen så handlar det om att länder som har stor yta kan släppa till lite mark. Egyptierna lär inte svälta ihjäl om Gaza får växa några mil in i Sinai och Jordanien skulle kunna kompenseras för sina territoriella förluster i Saudi-Arabien - och där finns det sand så det räcker! Men är det möjligt eller ens tänkbart, det är frågan.



Visst är det en god tanke att inget militärt förvärvat ska "löna sig". men hur långt ska man då backa för att förneka lönsamheten? Till "gröna linjen" av 1948, eller FN:s delningsplan, eller till tiden innan den zionistiska invandringen började?

2010-01-11 @ 22:35:49
Postat av: den gamle kamraten

Den så kallade "gröna linjen" alias "1967 års gränser" var vad man grovt - om jag fattade det rätt - enades om i Oslo. Vissa marginella justeringar kanske i form av landbyte.

Bosättarna behöver - som jag då ser det - lämna Västbanken alternativt bli "palistinska judar" på samma sätt som det finns "israeliska araber" i Israel, och då givetvis i bägge fallen med fullständiga medborgerliga rättigheter. Jerusalem....? Kompensation för flyktingarna....?

Problemen är legio! Dock måste rättvisa, suveränitet och säkerhet för bägge folken vara plattformen för en fred med försoning. Hur? Visste jag det finge jag fredspriset - och blev mördad.

2010-01-11 @ 23:13:53
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Tobbe

Fredspriset unnar jag dig men ser helst att du är kvar i livet!

2010-01-12 @ 21:38:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0