Torbjörn Lindahl

- i rasismens skugga, av Gloria Ray Karlmark och Elisabeth Åsbrink, är senaste bok jag slukat. Polaris 2024. Rätt färsk alltså.

 

Handlar om The Little Rock Nine, dvs nio färgade ungdomar som hösten 1957 blev de första att gå på den dittills helvita Central High School i Little Rock, Arkansas.

 

Minns från min barndom hur bilder av händelserna kablades ut över världen många gånger in på 60-talet då medborgarrättskampen i USA skildrades. Det kändes otroligt att skolbarn skulle behöva militärt beskydd för att komma in i skolan och kunna röra sig där. 

 

I boken får man läsa om det hela mer från insidan när man får följa den då 14-åriga Gloria Ray. När de nio väl var i sina klassrum var de i stort sett skyddade, men på vägen till och från skolan behövde de militär eskort. Och när de gick i korridorerna mellan klassrummen blev de utsatta av andra elever på ett sätt som får det mesta av mobbning som vi hör talas om i vårt land att framstå som en svag västanvind.

 

Dock gick de igenom allt detta med hedern i behåll, utan att ta till våld. Utan att ha avsett eller önskat det blev de världskändisar och viktiga förebilder i medborgarrättskampen.

 

Gloria gifter sig senare med en svensk hon lär känna under universitetsstudier i Chicago.

 

Gripande och läsvärd - givetvis.

 

som jag läst vill jag berätta om.

 

Wilhelm Busch: Jesus vårt enda hopp.

 

Jag fick den vid min födelsedag i höstas av god vän och kristen broder. Några månader tog det innan den var färdigläst. Inte för att den var trög och tungläst. Men det är kanske inte heller den typ av bok man bara sträckläser. Det är  nämligen en bok med predikningar och föredrag, hållna för ungdomar.

 

Författaren var luthersk präst i Tyskland. Under stor del av sitt yrkesliv hade han tjänst inriktad mot ungdomar. Språket är enkelt och vardagligt. Inte skrivna tal utan tal och predikningar som spelats in och sen skrivits ut.

 

Angelägna budskap och allvarlig undervisning. Tydlighet om "omvändelsens nödvändighet" och trons betydelse. Krisuscentrerat. Klart passande bok att ge till ungdomar. Hade jag fått den i min hand som gymnasist hade jag troligen slukat den.

 

 - - - - 

 

Stefan Einhorn, Michael Einhorn: Handbok i (miss)lyckat föräldraskap.

 

Fick den av min äldre son i julklapp. Tänkvärd och rolig. Modigt av författarna (far och son) att så öppet och ärligt berätta om sina relationer och upplevelser av varandras göranden och låtanden och tillkortakommanden under sonens uppväxt.

 

- - - - 

 

Lars Adaktusson: Fasaden och insidan

 

Författaren, känd från TV som reporter, nyhetsankare, programledare och mellanösternkorrespondent. Men också känd från politiken då han efter 37 år lämnade journalistiken och blev medlem i Kristdemokraterna.

 

Där gjorde han karriär och blev både Europaparlamentariker och medlem i partistyrelsen och sist riksdagsman. Utrikespolitiken var väl det som engagerade honom mest. Tex om förföljelsen av kristna. Han var med och arbetade fram ett uttalande där där IS (Islamiska statens) behandling av fr a kristna, men även andra minoriteter av EU-parlamentet fördömdes som folkmord. Även har Adaktusson alltid haft stort engagemang för Israel.

 

Men den fråga som allt till slut landar i var när DN  påstod att han 22 ggr röstat mot abort i EU-parlamentet. I själva verket handlade det inte direkt om ja eller nej till abort utan om på vilken politisk nivå frågan ska beslutas. Då kd velat leva i den europeiska kristdemokratiska traditionen där subsidiariteten är viktig - dvs att beslut alltid ska fattas så långt ner i beslutshierarkin som möjligt -  har åsikten alltid varit att frågan ska avgöras inom respektive medlemsland. Det var det Adaktusson ville, inget annat.

 

Men när DN - och sen på nolltid alla gamla och nya media - beskrivit honom som abortmotståndare, då skapades ett drev mot honom som partiledning och Ebba Busch inte orkade stå emot. Alltså blev han i praktiken utfrusen i partiet och valde till slut lämna sina poster i partiet och inte ställa upp för ny mandatperiod i riksdagen.

 

Beklagligt, tycker jag. Lars Adaktusson är en av de politiker i Sverige jag har haft störst personligt förtroende för. 

 

Givande bok. Personlig, men ändå upplever jag den saklig.

 

Bil med Mats till kyrkan. Drygt 40 deltagare. Bosse predikade och celebrerade. Enkelt kyrkkaffe.

 

Sen direkt därifrån till Fridsförbundet där det är församlingshelg med kallade predikanter. Lördagskvällens gudstjänst avstod jag dock ifrån. Mina hörapparater är på verkstaden så jag tänkte att jag hör ändå inget. Vilket var en riktig bedömning märkte jag när jag idag satte mig på första bänk med hopp om att uppfatta någonting. Förste talaren Joel Orre uppfattade jag något lite av. P-G Vasara hörde jag också något lite av, men då var det på finska. Och tolken var betydligt svårare höra. Men läget insåg jag innan jag for och sa till Mats att det finns ju ett värde även i den sociala gemenskapen. Trevliga bordsgrannar fick jag också vid seniorbordet.* Efter matpausen for vi och skippade således sista gudstjänstens två predikningar 

 

Mats och jag är eniga om att den stora behållningen i bönhuset numera är gemenskapen och de gedigna gamla psalmerna. Predikningarna är inte längre så extraordinära att de uppväger välsignelsen av en riktig, fullständig högmässa.

 

* dock glömde jag att det bordet redan är dukat och med mat framställd, så jag stod i onödan i vanliga matkön och bar själv min tallrik till ledig plats. Man glömmer den fina äldreservicen

 

Men inte Prosten, som vi alltid kallade Lars Levi  i min ungdom (70-talet).

 

Nej, författaren Ann-Helen Laestadius. Boken heter Straff och handlar om samiska barns upplevelser av nomadskolesystemet.*

 

I boken får man på nära håll följa en grupp samiska barn som tas hemifrån och får gå på internatskola. Idag skulle väl 15 km inte vara oöverkomligt men i början av 50-talet, då bilägande inte var utbrett, var det kanske så. Det är väl tillräckligt för småskolebarn att ryckas ur sin hemmiljö, men här ligger även mycket fokus på husmor, skolans föreståndarinna som beskrivs som en mycket elak och sträng person. Av barnen kallas hon häxan.

 

I boken beskrivs barnens upplevelser 1954 men man får också följa dem i vuxenlivet drygt 30 år senare, 1985-86. Lite rörigt blir det ibland när författaren hoppar inte bara mellan 50-tal och 80-tal, utan också helt osorterat mellan personer.

 

Alla f d elever bär med sig starka traumatiska minnen av husmor och det hårda regementet. Men knappast någon talar om det. Men alla bär det inom sig. Det fanns dock personer i personalen som inte var "häxor". Men om de var för snälla mot barnen kunde de också drabbas av husmors vrede.

 

Till slut sker dock saker som gör att de vuxna f d nomadskoleeleverna i vissa fall börjar tala med varandra. Och när en av de snälla i f d nomadskolepersonalen dör i cancer så uppmanas alla f d nomadskoleelever komma till begravningen. Man anar ett rejält samtal, och att många får möjlighet prata av sig sina minnen. Minnesstunden håller på till midnatt, berättas det. 

 

 Behovet att i dylika situationer få dela och prata av sig sina upplevelser är lätt att förstå. Tanken på hämnd eller vilja ge igen är hos vissa levande. Men den verkliga förblivande befrielsen ur oförrätter, nämligen att förlåta,** kommer inte tydligt fram. Det nämns också att Husmor senare i livet skulle blivit kristen och setts på laestadianmöten.

 

 

* hennes förra bok hette Stöld och handlar om det stora problemet med renstöld och tjuvjakt på renar. En tredje bok i serien - Skam - Har också just utkommit. Återkommer när den finns som pocket.

 

** jag skriver igen (även om jag blir tjatig):

 

- förlåta betyder inte att acceptera ("det gjorde ingenting")

 

- förlåta är något som den drabbade beslutar i sitt eget hjärta (kan lika gärna ske på långt avstånd)

 

- att förlåta betyder inte att man måste träffa och försonas med förövaren/den skyldige

 

- man förlåter oavsett om den skyldige ber om förlåtelse eller ej. Jfr Paulus ord i Romarbrevet: "Gud bevisar sin kärlek till oss, genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare"

 

Jag rekommenderar än en gång boken "Jag valde att förlåta min sons mördare"

 

har jag varit på torsdag kväll. I Örnäsets kyrka. En del av det som planerats som Ekumeniska vinterveckan.* 

 

Lite OAS-stuk över gudstjänsten. Roligast när lovsångsteamet sjöng sånger man kände igen. Uppskattade även att vi fick sjunga psalmen 62 ur psalmboken. Möjlighet till förbön på olika sätt.  

 

Kaffe och samvaro i kyrkan efteråt.

 

I morgon kväll blir det konsert i Örnäset.

 

 

* jag har uppenbarligen nämnt detta något tidigare år för jag känner igen rättstavningens vilja ändra vinterveckan till vinterjackan 😄

(Obs! Trettondedagen inte trettondagen.)

 

Tog bil till Hertsökyrkan. Simon övningskörde. Högmässa ledd av Anders Stenman. Ca 30 deltagare tror jag. För varje gång blir Anders lite tryggare i det liturgiska agerandet. Efter mässan vid kyrkkaffet tog han upp detta med att Jesu ord till kvinnan "fem män har du haft" skulle kunna syfta på samariska avgudar. En tolkning som jag stött på tidigare men som Anders mött först nu. I predikan nämnde han det bara som en eventuell möjlig tolkning men betonade det inte. Ungefär på samma sätt har jag gjort någon gång under åren.

 

Efter kyrkkaffet tyckte Simon vi skulle fara förbi kyrkstugan och kolla läget. Sagt och gjort. Allt var sig likt. Stugan borta,  några brädhögar under presenning, skorstenen likaså inslagen. 

 

Sen for vi inte hem, istället styrde vi mot Töre kyrkogård och tände ljus på mormor och morfars grav. Vi brukar göra det två ggr per år, Allhelgona och jul/nyår, men det senare blev inte av så det kom nu. Middag sedan på Roadys vid OK-macken (tidigare Shell-macken).

 

Hemfärd sen med kort stopp vid vårt stjärnskådarställe i närheten av Persön där det finns en liten väg man kan åka in på och komma fri från all belysning. Dock var vi för tunnt klädda för att stå ute någon längre stund. Dessutom var det väl för tidigt på aftonen. Vi är ju nu redan en månad efter vintersolståndet.

 

 

Jag lovade i kommentarsfältet på bloggen ge ett svar till min gamle kamrats kommentar till föregående blogginlägg, men göra det som ett nytt inlägg då jag gissade att det skulle bli för långt som kommentar till kommentar.

 

 

 

 

I din kommentar till mitt inlägg om boken Judar räknas inte ägnar du dig, förmodligen helt oavsiktligt och ytterst milt, när du skriver att "saken kompliceras av..." - åt den ytterst subtila form av antisemitism som boken adresserar, nämligen att inte ta på allvar nutida västerländska judars upplevelse av förekommande diskriminering i olika sammanhang, utan istället vända blicken mot staten Israel och dess agerande och vad i debatten om den som påstås vara antisemitism men inte är det.

 

Jag håller med dig om att politisk kritik mot staten Israel inte är antisemitism. Men här handlar det om den ofta nästan osynliga antisemitism som ligger i att inte ta antisemitism i västerlandet på allvar utan fly till frågan om Israels existens och agerande.* Om man anser att nutida  antisemitism i västerlandet nödvändigt hänger ihop med staten Israel och dess agerande (påstår inte att du tydligt och avsktigt gör det) då anser jag att man skuldbelägger alla judar även sentida och nutida väl i klass med "judarna är skyldiga till Jesu död."

 

Debatt får gärna fortsätta i denna bloggs kommentarfält men i denna debattråd ska då behandlas det som boken skriver om: nutida västerländska judars upplevelse av diskriminering. Och hur det ska motverkas. Staten Israel och dess agerande får diskuteras på annan plats, t ex i kommentarer till blogginlägg/artiklar som handlar om det ämnet. (Sådana bloggar skriver ju du regelbundet!)

 

Nämner återigen det citat om boken jag gav i slutet av inlägget nämligen att den som tror sig inte behöva läsa den just därigenom ger nyckeln till varför han/hon behöver läsa den.

 

 

* författaren upplever tydligen detta så vanligt att han kallar det What about-ism (What about Israel?)

 

av David Baddiel är en bok jag just läst.

 

julegranen bäres ut, ut, ut...

 

I måndags alltså. Tjugonde dag jul, Trettondedagens oktavdag (= en vecka efter Trettondedagen).

 

Simon och jag bjöd ner Mats att dela de sista saffransbröden som var kvar i frysen. Dessutom tände vi ljusen i lilla granen en sista gång, men blåste ut dem halvnerbrunna. Så när vi tar fram granen till kommande jul så sitter årets ljus kvar i hållarna. Så skapar vi ett samband mellan julhelgerna.*

 

Alltså är det bokstavligt sant när vi avslutade med men till nästa år igen kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat.

 

 

* vad det nu är för idé med detta. Men ska det vara äkta julfirande ska varje familj ha någon egen tradition (ofta julprydnaders placering) som bara motiveras av så har det alltid varit.

 

Fick bilskjuts med Mats till kyrkan idag. Han hade kyrkkaffet och ville både vara i god tid göra i ordning och ha möjlighet ta med fikabröd. Vi hämtade även upp hans dotter Anna på vägen.

 

32  deltagare såg jag noterat i statistikhäftet när jag tittade in i sakristian innan vi åkte från kyrkan. Där satt då Bosse och samtalade och planerade med den ukrainske prästen som med viss regelbundenhet lånar kyrkan för ortodox liturgi.

 

Ursprunglig plan var att sedan åka till Boden och vara med om invigningen av nya katolska kyrkan där, f d Missionskyrkan. Jag hade fått personlig skriftlig inbjudan av f. Damian här i Luleå. Jag har ju flera vänner i katolska kyrkan bl a två f d svenskkyrkliga präster f Conny (Årlind)  och f Per Idergard. Även biskopen, kardinalen har jag mött vid flera tillfällen.

 

Men det blev för knappt om tid, så det blev hemmet. Här var det lugn och ro. Simon inte hemma. Det visade sig att han följt sin äldre bror Jonas (som sedan drygt fyra månader är katolik) till kyrkoinvigningen i Boden.

 

Sedan ca en och en halv timme är båda pojkarna här. Tyvärr hör jag inte ett ljud av vad de säger då mina hörapparater inte funkar (snarare: laddaren fugerade inte i natt). Men en provisorisk lösning fixade Simon; tog en folder och rullade ihop till en tratt. Gjorde stor skillnad.

 

Det är vad en grupp debatörer i tidningen Dagen tycker att vi borde nöja oss med. De säger också i sin debattartikel att den genomsnittlige svensken köper ca 25 nyproducerade plagg per år och att de flesta plagg bara används högst 7-8 ggr. Skribenterna vill skapa en rörelse där vi blir mer förnöjda och begränsar var konsumtion. För klimatets skull - givetvis. Då ligger jag bra till. Måste vara länge sedan jag köpte fem nyproducerade plagg under ett år. 

 

Under några tidigare år hade jag abonnemang  som gjorde att jag med några månaders mellanrum fick både strumpor och underkläder med posten. Men då jag aldrig slänger kläder förrän man kan se igenom dem* så hade jag efter en tid tillräckliga lager och kunde avsluta abonnemangen. 

 

Har jag köpt något nytt plagg under sista året? Fick fundera länge. Till sist kom jag på det: ett par nya handskar som jag i praktiken gav mig själv i julklapp, men de var å andra sidan lite för kalla så jag kunde lika gärna nöjt mig med de gamla (inte lika snygga).

 

Nästa gång jag köper fem nya plagg under ett år ska jag berätta det för kära läsarna!😀

 

---

.

* ett arv från barn- och ungdomstiden under 1960-talet då varje slösaktig handling - och ovilja äta upp maten! - ledde till en förmaning: tänk på de stackars fattiga barnen i Afrika

 

eller Trettondedag jul. OBS! inte Trettondagen.

 

Tretton är räknetal och trettonde är ordningstal. På min tid dvs för 60 år sedan var detta ren mellanstadiekunskap. Men nu?  Flera gånger under helgen har jag i TV hört och sett ordet Trettondagen. Men idag är det alltså den trettonde dagen, räknat med juldagen som första dag.

 

Idag tog Mats och jag bussen till Hertsökyrkan. Högmässan ledd precis som igår av Anders Stenman. Ungefär lika många deltagare som igår och ungefär lika lång gudstjänst.

 

Dock solist idag som sjöng tre sånger. Till min glädje var det min tidigare konfirmand från Nederluleåtiden, Ulrik Björklund från Brändön. I mitten av 80-talet gick han och läste. Att han blivit sångare har jag förstått, men vi har aldrig setts i modern tid. När det tidigare pålysts att han skulle sjunga idag tänkte jag: "gammal konfirmand, men nu lite äldre, 25-30-åring således". Men han var 54, avslöjade han vid kaffebordet! Var har åren tagit vägen, tänker jag nu. Även hans föräldrar var med. De hörde till dem jag väl lärde känna under Nederluleåtiden. Roligt möta dem igen.

 

Bilskjuts fick vi från kyrkan.  Väl hemma tog Mats och jag en promenad men jag orkade inte riktigt lika lång sträcka som vi ofta gått tidigare. Ändå går vi mycket långsammare än förr. Har det hänt nå't?

 

 

Kallt väder, -21°. Tog bil till kyrkan men var (som vanligt) lite seg av mig och steg in i kyrkorummet under gradualpsalmen. Men då får man betänka att Anders Stenmans beredelseord är betydligt kortare än Bosses skriftetal.

 

Hela högmässan gick på en timme så inte heller predikan var särskilt lång. 30 deltagare. Trevligt på kyrkkaffet som vanligt.

 

Trevligt också några timmar senare när jag gick upp till Mats och gratulerade på födelsedagen. Tänk att denne helt unge man nu blivit 70, skrev jag på kortet till blommorna.

 

Med den frågan inledde jag predikan i bönhuset på söndagen efter jul. Relevant fråga särskilt som vi befann oss mitt i mellandagarna (mellan jul och nyår) och mellandagsrean pågick för fullt och man dessutom fått en massa sms om mellandagsrean innan man ens hunnit hem från julottan.  Mitt svar (då 29 dec) var givetvis nej, julen har precis börjat och pågår för fullt ännu i knappt två veckor.

 

Alltså är den inte slut nu heller. Men förutsättning för att kunna känna det så är kanske att man inte börjar markera julstämning redan i advent. Ännu är det en vecka kvar till 13 januari, tjugonde dag jul.

 

Här hemma tänder vi levande ljusen i granen och sjunger en julpsalm (nästan) varje dag. Ibland tänder vi granen både morgon och kväll. Flera omgångar julgransljus har redan gått åt.

 

Tur att man har nåt att glädja sig åt; Sverige förlorade just semifinalen I JVM-hockeyn mot Finland.

 

var det den 2/1. 

 

Givetvis markerade Bosse, Mats och jag det genom en stunds gemenskap och intressanta samtal å s.k. lokal. Dock var det bara Mats som hade flanellskjorta, jag glömde byta om och Bosse är utan

 

 

* den som saknar kunskap om vad det gäller men har tillräcklig lust vinna insikt må googla

 

Är det nu. Knappt ett dygn av nya året har förflutit när jag börjar skriva detta blogginlägg. Man får väl se om jag blir klar före midnatt. Annars finns ju fuskalternativet att publicera inlägget innan det är helt klart och sedan göra ändringar.

 

Sent steg jag upp i morse. Trött pga alla kvällsaktiviteter, middag, mässa, fyrverkeri och givetvis! - bloggande. Man kan ju inte svika kära läsarna. Särskilt som en av Fridsförbundets gästande talare berättade "jag läser också vad du skriver" när vi hälsat på varandra i kyrkan efter kvällsmässan. Vi hade mötts också i Jakobstad i oktober, sa han. Det känns alltid lite maktpåliggande när man öga mot öga möter någon som säger sig vara läsare av denna ringa blogg. Att jag har läsare i Österbotten kunde jag förr se i statistiken men nu är den funktionen borta. Det lär dock finnas en möjlighet fixa det själv, genom att konfigurera sitt tema (=???) men det verkar (för mig!) så krångligt att lust och ork hittills inte infunnit sig.

 

Sov alltså länge i morse. Innebärande att tillräcklig ork fara på bön kl 13 inte infann sig. Bjöd istället ner Mats på en kopp kaffe under eftermiddagen. Tur att Hertsökyrkans högmässa på nyårsdagar är kl 18. Då fick vi ett gudstjänstbesök i alla fall. Inte så många besökare, ca 20 gissar jag. Som vanligt (?!) uppehöll sig Bosse mest i Gt-texten. Utan tvekan har han en viss gåva när det gäller utläggning av Gt- texter.

 

Kaffe fick man ta själv i pappmugg om man ville. Det ville vi eftersom högmässan varat just så länge att vi missade halvåtta-bussen och fick vänta en halvtimme. Men hem kom vi till sist.

 

 

Inget som man inte upplevt förrut. Bortsett från att Maria inte funnits med.

 

Sara skrev så fint sina tankar inför det nya året utan sin syster, så jag bad om lov att få dela det med kära läsarna här på bloggen.