Torbjörn Lindahl

Är det idag. Det tänkte dock inte en diakon på när hon idag skulle hålla en morgonandakt på bussen. Hon talade som om det var 18:e söndagen efter Trefaldighet. När hon sedan gick förbi mig fick jag möjlighet ge en rättelse.

 

Har alltså varit på buss stor del av dagen. Deltog nämligen i Domkyrkoförsamlingens församlingsresa till Skellefteå. Av nästan full buss såg jag bara tre personer under pensionsålder. Passande för mig, som stapplar fram, att delta i det som i praktiken är en pensionärsresa. Själv tog jag plats bredvid en man som jag sett i kyrkan flera gånger i olika sammanhang. Trevligt sällskap.

 

Resan gick först till St Örjans församling, Skelleftehamn. Där leddes högmässan av Petter Lundström som jag flera gånger mött i Frimodig kyrka-sammanhang. Högmässan lätt att delta i även om jag personligen är ovan vid vissa nya melodier i liturgin. Vid kommunionen märkte jag att det var alkoholfritt "vin". Gillar inte det. Av erfarenhet vet jag att de församlingar som har alkoholfritt vin också ofta har glutenfria oblater. Men det kunde jag inte säkert bedöma. Men om så vore så gillar jag inte det heller.*

 

Kyrkkaffe sen i församlingshemmet. Därefter buss till Stiftsgården där det blev god lunch. Sen buss hem.

 

Rolig och trevlig dag. Detta skall i fortsättningen bliva min melodi. Efter att själv varit ledare på dylika resor många gånger var det roligt vara vanlig deltagare

 

 

* hur kan vi säkert veta att det är verklig nattvard om man byter ut de traditionella elementen (det heter så på teologispråk), dvs riktigt, alkoholhaltigt vin och bröd bakat på vete mot "oäkta" vara?

 

blev det idag.

 

Både Simon och Jonas var med mig. Först stadgade vi upp innertaket med ytterligare grov stolpe. Sen begav sig Simon upp på "vinden" och började packa lindrev och rockwoll i fyra säckar som han slängde ner. Sen var det dags skotta  sågspån i ytterligare 4-5 sopsäckar. Och ändå är hälften kvar, sa han när han klättrat ner från dammet.

 

Jonas jobbade samtidigt med att ta bort innertaket nerifrån (dock inte helt så Simon skulle riskera ramla ner). Och jag fick huvudsakligen ägna mig åt att leda och fördela arbetet. Så mycket praktisk arbete duger jag inte till nu längre. Särskilt inte om arbetet kräver klivande å stege. Men pass på, jag lyckades i alla fall rensa tre takbräder från spik.

 

Vi var hemma i tid före helgsmål så inget arbete på vilodagen. Men Simon och jag firade in helgen genom att sjunga psalmen Det ringer till vila med nyckelharpsspel av Simon. Oerhört fint.

 

skulle Maria blivit idag. Om hon levt.

 

Vi uppmärksammade det genom att besöka graven. Sara, som bor i Boden, var där under dagen, Simon, Jonas och jag på aftonen när Jonas slutat jobba.

 

Vi stod rätt länge vid graven, sjöng versen som står på gravstenen och lämnade blommor. Som vanligt helt obegripligt att hon inte längre finns i livet.

 

Jag tänker på de bilder jag lagt ut på bloggen sedan hon dog. På alla bilder ler hon. Såg hon någonsin sur ut? Kan knappt minnas det. Det vittnesbörd man får från dem som träffat henne - bl a hennes personliga assistenter och många av dem hon mött i vård och omsorg - är att hon spred glädje omkring sig. (Efter ca 2000 begravningar är jag visserligen medveten om att när någon dött så minns man bara det positiva men i alla fall...)

 

Tänker vidare. Vad är det för mening med lidande? Finns det någon mening? Den eviga frågan. Och när det gäller Maria tänker jag kanske inte mest på cancersjukdomen som tog hennes liv - vi tror att hon har det bra nu! - utan på rörelsehandikappet som i halva hennes liv styrt över vad hon kunnat och inte kunnat. Det är ju därför hon aldrig fick chans skaffa sig en ordentlig utbildning, ha ett yrke och förhoppningsvis gifta sig och få barn. Vad var meningen med det? Att hon skulle bli ett exempel på att det går att vara glad trots svårigheter? I så fall får man nog säga att hon var trogen sin kallelse.

 

Men varför just hon? 

 

Under åren (fr a kanske i kristna sammanhang) när man diskuterat lidandet och dess eventuella mening har ibland den tanken framkastats att Gud kanske fördelar lidandet så att den som orkar mer får bära mer. (Förutsätter väl i nästa steg att det finns något slags bestämd mängd lidande i världen som bara måste fördelas). Det är väl en tanke man möjligen kan bolla med på individplanet men knappast när det gäller krig, svält, folkmord och naturkatastrofer.

 

Men när man då ser att det tycks finnas människor som bär sitt lidande med värdighet utan att förbittras, är det då en moralisk karaktär de hade redan innan lidandet drabbade eller är det en förädling hos personen som slipats fram just genom lidandet.

 

Funderar.

 

hittade jag när jag kollade i telefonen.

 

Den första från Spanienresa. Den andra måste ju varit i samband med hennes 40-årsdag, men var är den tagen? Tredje bilden tror jag är Restaurang Valdorf här i Luleå.

Idag blev det lite snurrigt hålla reda på söndagens tema och texter. Först högmässa i Hertsökyrkan där det är nuvarande evangeliebok som gäller. Sen i bönhuset där gamla evangeliebokens texter och söndagsrubriker följs vilket nämndes i inledningen. Och till sist när förste gästande predikant skulle tala så valde han text ur finska kyrkans evangeliebok. Hängde ni med?

 

Buss först till Hertsön alltså. Gudstjänsten ledd av Anders Stenman som vikarierar i domkyrkoförsamlingen. Inte så jättestor skara, 30 deltagare. Några på bussen hade hoppat av vid Örnäskyrkan - för att inte tala om alla som klev av redan vid Katolska kyrkan. Mest invandrare eller studenter i det fallet. Att ta kvart i elva-bussen från stan mot Hertsön är ju numera rena kyrkskjutsen.

 

Efter enkelt fika, bil med Mats till bönhuset på Örnäset där vi var med om dagens första gudstjänst kl 13 (två predikningar) och sedan matservering. Fina samtal vid matborden med trevliga människor. Och det är väl detta som är den stora behållningen med att gå på bön, tillsammans med gamla gedigna psalmer. Predikningarna är knappast längre extremt enastående. Vi avvek också efter middagen och hoppade över sista gudstjänsten.*

 

 

* jag minns från min ungdom att jag en gång läste att John Wesley - engelsk präst, metodismens grundare - uttalat att det är olämpligt att en församling lyssnar på samme predikant mer än en gång per dag.

 

När jag - som alltid är bra på att "hålla med senaste talare" -  framförde tanken i något planeringssammanhang så sade Bengt Pohjanen mycket bestämt "att då får vi bara konstatera att här har John Wesley fel". Annars var vi i gänget just då i en period där Wesley uppskattades.

 

har jag varit på ikväll.

 

Det var arbetskamraten Bodil som firade 60 år. Några ur familjen och några vänner och arbetskamrater. Trevligt kalas, god mat och tårta. Kalaset var inbokat i Fridsförbundets bönhus, i matsalen. Därför fick kvällens bönhusgudstjänst hållas i Örnäsets kyrka. Men det gick nog bra det också.

 

En annan sak som är närbesläktad med grattis är tack. Det fick jag chans att idag säga när jag äntligen (!) kom mig för att ringa två av Marias mest jämnåriga kusiner (två av min tvillingbrors döttrar - en, två år äldre och en två år yngre) för att tacka dem för vad de gjorde för Maria under hennes sjukdomstid. Först att de för ca ett år sedan - medan Maria fortfarande var "frisk" i sin cancer - tog sig för att komma upp till Luleå för att ge Maria en dag av gemenskap och trevliga aktiviteter. I detta särskilt tack till Karin som kom ända från Enköping. Dessutom stort tack till Anna som dessutom kom och bodde en vecka hos Maria under hennes sista tid i hemmet..

 

Tröstekram från kusin Anna

 

Idag är det dessutom pappas födelsedag - 98 om han levt. (Så slutar bloggen som den började - med födelsedag!)

 

 

gårdagens inlägg om prästmötet här i Luleå insåg jag att det var något mer jag tänkt ta med men som jag glömde. Nu har jag kompletterat lite och tryckt in ett stycke om avslutande sändningsmässan. Läsare som följt denna ringa blogg under längre tid kommer bara att känna igen den grundläggande syn på gudstjänsten som jag gett uttryck för i många år.

när jag kom hem.

 

Här i Luleå har det varit stiftets prästmöte tisd-onsd. Pensionerade präster inbjudna. Som kära läsarna förstår kunde jag inte vara med igår och då jag kom hem sent igår blev det sovmorgon och jag infann mig först till lunch.

 

Efter lunch var det en samling för pensionerade präster. 24 var vi inklusive Åsa Nyström (biskopen). Av dessa 24 var endast fyra kvinnor. Vi tillhör uppenbarligen en gången tid. Annat kommer det bli när dagens 50-åringar är på emerititräffar om 20 år. Samlingen med oss pensionärer innebar lite samtal om något som Åsa skrev på White-board. Kanske var jag för trött för att uppfatta själva ärendet i saken

Även märktes den ökande mängden kvinnor i aktiva prästerskapet: psalmsången. Inget numera av den stark som dånet av en vattuflod-känsla som man förr alltid hade när flera hundra män sjöng i Domkyrkan.

 

Den avslutande sändningsmässan leddes av Åsa Nyström med stort deltagande av anställda och aktiva från Nederluleå församling. Och här kommer väl min kritik; när man har ambitionen vara så inkluderande att en massa olika präster ges centrala liturgiska funktioner - t ex att två präster står vid ambon och ber delar av nattvardsbönen - då blir den liturgiska riktningen och hela liturgiska agerandet bara alltför otydligt. Det ger absolut inget mervärde till gudstjänsten. Den mesta aktiviteten i gudstjänsten - utöver celebrantens -  ska utövas av dem som sitter i bänkarna (eller står). Och då ska man inte experimentera med melodier till liturgiska partier som ingen kan. Dessutom krävs det väl lite rejälare predikan om gudstjänsten som helhet ska bära.

 

Största behållningen som vanligt: att få träffa och surra med kollegor och vänner. Men hur kommer det sig att man börjar betrakta 50-60-åringar som rena ungdomarna?

 

har jag varit på.

 

Flög i tisdags för en vecka sedan till Stockholm och tog tåg till Göteborg. Där blev jag mött av vännen och kollegan Kai. Efter mat å s k lokal for vi till mindre privat studentboende där Kai ledde veckomässa. Där träffade jag också tre studenter från Västerbotten vilka jag började lära känna redan för 15 år sedan då deras föräldrar var engagerade i Frimodig kyrka.

 

Onsdagen var vilodag men vi åkte likväl till stort köpcentrum och handlade lite.

 

Torsdag tog Kai med mig på bil- och båtutflykt till Käringön* där han också ledde veckomässa i öns kyrka. Bil- och båtturer gav rikliga möjligheter se både hällristningar och Bohusläns klippor. Fantastiskt vackert.

 

 

Fredag skjutsade han mig till möte med tre präster ur Missionsprovinsen och jag fick lifta med dem till prästmöte på Lärjungagården i Torestorp. Har varit där många gånger inte bara med Missionsprovinsen utan även tidigare med OAS-rörelsens ledarskap.** Mötet pågick ca ett dygn. Gemenskap, samtal, mässa med förnyelse av prästlöftena samt oration (=föredrag) av Håkan Sunnliden.Tänkvärt, bl a om hur vi ska få våra församlingar att bli mer aktivt missionerande och om hur vi kan skapa verktyg för att ta emot nya personer i gemenskaperna. Sen fick jag skjuts med samma person som på ditvägen men blev avsläppt i Hyssna Där det blev besök hos vännen och prästkollegan Yngve Kalin.

 

 

 

I Skene träffade jag, utöver tjänstgörande, ytterligare en präst. Båda har jag mött förrut eller åtminstone hört talas om. I vart fall tycktes båda mycket väl veta vem jag är.***

 

Eftermiddagspromenad och middag i Hyssna sen skjutsade Yngve mig till Borås för tåg mot Stockholm. Där tog jag in på billigt hotell nära Centralen.

 

Måndag f m tog jag mig mot annat hotell nära Roseniuskyrkan (ELM/BV). Där var det träff för f d dekaner i Svenska kyrkans fria synod. 12 tror jag att vi var. Intressant träffas och höra varandras syn på det s k kyrkliga läget och höra om var vi kyrkligt befinner oss numera. Mest intensivt blev kanske samtalet när vi talade om våra relationer och icke-relationer till Missionsprovinsen. Två har ju blivit biskopar i Missionsprovinsen, Göran Beijer och Bengt Ådahl; tre av oss övriga har bett att få bli upptagna i Missionsprovinsens prästkollegium, bl a för att kunna relatera till en riktigt vigd biskop. Bland de övriga finns de som mycket bestämt tycker att Missionsprovinsen är en felsatsning. Vad ska man säga? Framtiden får utvisa vem som har rätt, den som lever får se...? Oense delvis men fortsatt goda vänner.

 

Sen promenad till stationen, tåg till Arlanda och flyg hem.

 

 

* namnet Käringön (Obs! bara ett "r" !)  sägs komma av att öns präst en gång i tiden uppmanade alla öns Käringar att vid varje rodd- eller segeltur till fastlandet på hemvägen ta med så mycket matjord de kunde bära i sitt förkläde för att successivt ge den kala och karga ön lite mer odlingsbar mark - i alla fall till prästgårdstomten.

 

En staty av en jordbärande käring är rest i öns hamn. (Googlar man på Käringön ser man dock att det även finns andra (äldre) förklaringar till namnet.)

 

** vid ett av de tillfällena fick jag uppdraget predika i högmässan just på 16:e e Tref (som det också råkar vara denna helg) men årgången där Jesus uppväcker en änkas son i staden Nain. En av ledarskapsdeltagarna, hemmahörande inom ELM/BV, blev tydligen så gripen att hon föreslog vännerna hemmavid att jag skulle tillfrågas om att predika på ELM/BV-Syds sommarmöte året efter. Vilket också skedde.

 

*** alla känner apan, du vet

 

som kommer sakna sedvanligt söndagsblogginlägg (t ex min kära svägerska) behöver inte oroa sig att jag ligger medvetslös efter stroke. Jag mår utmärkt men har inte tid söndagsblogga just nu.

Högmässa i Hertsökyrkan. Bosse ledde och predikade. 36 deltagare enligt kyrkvärdarnas notering. De flesta kända även om jag i något fall - för vilken gång i ordningen? - fick fråga efter namnet.

 

Lite personlig touch på predikan där Bosse bl a nämnde sin mormor som tydligen varit hemmahörande inom västlaestadianska rörelsen eftersom Gunnar Jönsson hade talat på hennes begravning.

 

Intressanta och givande samtal också vid kyrkkaffet både med människor jag träffar ofta och sådana jag sett mer sällan. 

 

Satt kvar länge vid kaffebordet så när jag kom hem (tog en sväng på kyrkogården också förbi Marias och mina föräldrars gravar) var klockan bortåt halv tre.

 

Då beslöt jag ta en rollatorpromenad fram och tillbaka till stan och åt middag å trevligt näringsställe. Promenaderna tar allt längre tid. Fick på vägen hem sms från person som frågade hur det står till. Mitt standardsvar: jag blir inte yngre.

 

Och idag blev det också tre gudstjänster.

 

Först högmässa i Hertsökyrkan ledd av Bosse men med predikan av Anders Stenman, f d inlandspräst som nu ska tjänstgöra i Domkyrkoförsamlingen en tid. Vi kommer att se mer av honom. 45 deltagare. Precis som förra söndagen alltså.

 

Efter en stunds vila hemma åter till bönhuset på Örnäset. Predikan av Mikael Fältros. Men eftersom bönhuset följer gamla evangelieboken så var söndagstemat Tacksamhet och inte Enheten i Kristus som i kyrkan. 

 

Kort samtal med Stefan i bönhuset. Han berättade att det varit ca 100 i högmässsn i Örnäset idag.

- Var kom kom alla dom ifrån, undrade han.

 

Direkt sedan åter till Hertsökyrkan där det var psalmsångskväll i kombination med lite sånguppträdanden av Seppo Härkönen. Under önskepsalm-stunden fick vi sjunga tre psalmer som jag förknippar med Marias död och begravning:

 

- Blott en dag som vi dels sjöng vid förbönsgudstjänst för Maria i Hertsökyrkan för drygt ett år sedan och dessutom vid begravnìngen.

 

- Bliv kvar hos mig som jag sjöng två verser av i Marias öra ca en timme före hon dog och som också var avslutningspsalm vid gravsättningen på kyrkogården.

 

- Bred dina vida vingar som vi sjöng innan vi lämnade hennes sjukrum några timmar efter att hon avlidit.

 

En hjälp i sorgebearbetningen.