Torbjörn Lindahl

Åkte med Mats till Örnäsets kyrka. Han hade lovat predika i högmässan som Stefan ledde. Inget fel på vare sig predikan eller mässan som helhet.* Dock var det Kyrie man sjöng onödigt svårt och okänt i melodin och trots förmodade försök i formuleringarna att uttrycka sig så att människor känner igen sig, blir det faktiskt mest platt.**

 

65 deltagare. En av Fridsförbundets orgelspelare hade hastigt inkallats till högmässan då ordinarie musiker insjuknat. Enkelt kyrkkaffe sedan i Örnäsgården.

 

Hem några timmar, sen färd tillbaka till Örnäset där det igen var min tur predika i bönhuset. Jörgen Eriksson mötesledare. Lite undervisning gav jag om denna söndags plats i kyrkoåret, om Menlösa barns dag mm.

 

Väl hemma gjorde Simon och jag taco-middag. Sist sedvanlig helgutvärdering hos Mats. Nu är hans glögg slut för denna jul.

 

 

* Om man bortser från de små detaljer som införts från senaste kyrkohandbok, t ex att upprepa ordet "Gud" i bisatser för att undvika pronominet han vilket enligt modern rikskyrklig teologi anses vara patriarkalt - och därmed helt oacceptabelt stridande mot läran om allas lika värde. Vad jag tycker om dylika moderna påhitt behöver jag inte upprepa här, min ståndpunkt torde vara väl känd.

 

** den kritik jag här framför ska inte uppfattas som riktad mot käre kollegan Stefan, utan mot dem som skapat (i praktiken folk i rikskyrkan) och antagit (det s k kyrkomötet - i praktiken numera en partipolitisk kongress) dessa nya moderna alternativ.

 

eller Fjärdedag jul. Obs! att menlös inte betyder det man tänkte som barn nämligen dum och lätt bortkommen. Nej, det betyder oskyldig och syftar på de pojkar i Betlehem under två års ålder som kung Herodes lät döda i jakten på den utlovade nye judakungen, dvs Jesus.

 

Den berättelsen ur Matteusevangeliet finns nu på söndagen efter jul (oavsett datum) eftersom vi numera inte har helgdag 28 december.

 

Denna dag har jag i flera år haft tradition bjuda lite vänner på kvällsfika, samtal, levande ljus - i lilla plastgranen! (gästerna har börjat vänja sig och är inte lika livrädda som förr) - psalmsång och bön. Särskilt bad vi i år för Stefan som nu går in i en ny uppgift som arbetsledare i östra delen av Domkyrkoförsamlingen. Välsignelse över honom.

 

Fin kväll.

 

eller Annandag jul. Så tycker jag det ska vara, inte tvärtom: Annandag jul eller Den helige Stefanos dag som det heter i evangelieboken.

 

Martyrdagen är nämligen ursprunglig på denna plats i kyrkoåret, julfirandet vid samma tid fixerades senare. Detta nämnde jag som inledning i predikan. Sedan berörde jag alla tre texterna evangeliet, episteln och Gt-texten men orkar inte referera allt här.

 

Måttligt många var vi, ca 25. Bosse var liturg. Trevligt kyrkkaffe som vanligt om än enklare än vanligt. Det är ju gemenskapen som är viktigast.

 

Hemma i lugn och ro några timmar sen gick Simon och jag upp till Mats och fick middag för att hjälpa honom bli av med kvarvarande julmat.

- Vi får väl bjuda ner dig på middag någon dag så hjälper du oss bli av med vår julmat, sa vi.

 

Nu är det två vardagar så blir det helgdag (söndag) igen, då får man fira mässa igen, sa Bosse glädjestrålande då han avslutade högmässan. Och sen fyra helgdagar på två veckor tack vare Nyårsdagen* och Trettondedagen. Jag blir lika lyrisk (nästan) som Bosse över alla mässtillfällen. Men inte bara högmässor. För de intresserade kan nämnas att kl 21 på nyårsafton är det Mässa i Örnäskyrkan, ledd av Stefan, i samband med Luleå Fridsförbunds möteshelg. Då blir det också predikningar. Redan på söndag 29 december kl 16 predikar jag i bönhuset, Luleå fridsförbund.

 

 

* mässan i Hertsön Nyårsdagen är kl 18.

 

 

 

Igår julafton - kyrkoårsmässigt korrekt sista dagen i adventstiden - tog Simon och jag det lugnt här i hemmet. Vi skippade julmaten och överlevde dagen med risgrynsgröt och dopp i grytan. Först efter kl 18 då helgen gått in tillät vi oss att smaka på skinkan.

 

Inget kyrkobesök. Psalmsång i hemmet räcker, särskilt som Simon ofta beledsagar sången med spel på nyckelharpa. Oerhört stämningsfullt.

 

Idag blev det dock kyrkobesök. Simon hade uttryckt önskemål gå i en julotta, vilket han aldrig gjort. Vi valde tidiga julottan (6.30) i Nederluleå. Väl ute ur kyrkan möttes vi av underkylt regn som gjorde vägarna glashala. Simon körde hem och mitt på Notviksrakan började bilen helt oprovocerat svänga fram och tillbaka. Tur att vi inte for i diket.

 

När vi kom hem kastade vi oss båda i sängarna några timmar. Jag steg dock upp när Mats ringde och undrade om jag funderade på högmässobesök. Vilket jag gjorde. För den som är van vid mässa blir gudstjänst med bara predikan otillräcklig som helgens enda. Pga halkan valde vi ta hans bil som är fyrhjulsdriven. Dessutom hade sandningen kommit igång men några timmar på morgonen hade all busstrafik varit inställd.

 

Mässan i Hertsön ledd av Bosse. 36 deltagare om jag minns kyrkvärden rätt. Särskilt roligt träffa person som varit trogen i kyrkan i många år men som flyttat söderut och nu var på besök med familjen. I morgon kommer övriga med lovade han. 

 

Idag om eftermiddagen hade vi julmiddag. Jonas och Lena (med sin assistent) kom också. Först glögg, sen psalmsång varav Simon spelade till flera psalmer. Sen mat och kaffe och julklappsdelning. 

 

En klapp jag fick vill jag berätta om. Den var från Simon. I flera veckor har han förbjudit mig gå in i källarförrådet där vi har en liten arbetsbänk. Jag har förstått att han jobbat med något men vad har jag inte vetat. Nu fick jag se. En timrad kyrkstuga. Fantastiskt fin. Gjord av gammalt virke från riktiga kyrkstugan.

 

 

När gästerna farit fick jag ägna mig åt psalmval, vilket jag helt glömt att göra. Men kantor Anders mottog mitt skamligt sena sms med gott mod. Jag predikar i Hertsön i morgon

 

 

 

Stod idag i valet mellan Hertsökyrkan (min normala kyrka) och Örnäskyrkan (hade velat växla några ord med Stefan Aro) - det blev ingendera!

 

Jag hade gått i tid så jag var vid busshållptsen i god tid. Satte mig en stund på bänken i busskuren. Men när jag tänkte att nu är det dags resa sig och gå något framåt mot trottoarkanten - och just när jag gjort det! - då kommer bussen och kör förbi i full fart. Tydligen hade chauffören tittat mot hållplatsen fem sekunder för tidigt och inte sett någon vid vägkanten och därför inte saktat in.

 

Och där stod jag snopen kvar. Blev bara att gå hem. Allternativet att ta bilen förkastade jag snabbt, skulle kommit minst 45 min försent. 

 

Men gudstjänstlös blev jag inte. Tog bilen några timmar senare till Fridsförbundet där David predikade. Eftersom gamla evangelieboken följs var dagens tema Herren är nära och David talade mycket om Johannes döparens uppgift att bereda väg för Jesus. Bra det, eftersom jag förra söndagen inte valde någon text som hade anknytning till Herrens vägröjare.

 

Jag har väl sagt det förr, oftast roligt höra David predika. Kanske för att jag i hans sätt att tala känner igen mig själv som yngre predikant. (Numera är jag ju mest en seg gammal gubbe.)

 

Inget kaffe i bönhuset men lite samtal i hallen med olika vänner, sen hem till enkel middag.

 

Begravningsgudstjänsten för honom hölls idag i Luleå Domkyrka. Jag hade fått familjens förtroende att leda den, vilket jag med glädje gjorde. I över 10 år har jag regelbundet firat mässa i hans hem, då han blivit ordentligt rörelsehindrad efter en stroke.

 

Tommy var både församlingsassistent och diakon. Någon formell anställning som diakon hade han dock aldrig. Nej, det var konfirmand- och ungdomsarbete han brann för. Först i Avesta (70-talet) och sedan i Örnäset här i Luleå (80-talet). Under de år han arbetade i Örnäset sågs vi några gånger på stiftsungdomsläger, men för mig som Nederluleåpräst så var ju Örnäset alltför långt bort. Men man hörde talas om den stora kyrkans ungdomsorganisation han byggde upp. (När jag började i Örnäsets församling våren 1992 fanns bara lite kvar av detta och jag fick vara med om avvecklingen av det sista.)

Då hade Tommy redan gått vidare yrkesmässigt och arbetade som ombudsman i politiskt parti. Men när han drabbades av allvarlig stroke tog det också slut.

 

Tommy var född och uppvuxen i Haparanda men föräldrarna var från Seskarö och den ön/samhället kände han stor samhörighet med hela livet, särskilt som hans hustru Anne-Marie kom därifrån. Det var också vid Seskarö lägergård jag första gången mötte Tommy 1973. Han var där med ungdomsgrupp från Avesta och jag deltog i Tornedalens sommarkyrka.

 

Under de senaste tio åren då jag varannan torsdag firat mässa i Tommy och Anne-Maries hem i vad vi kallade St Paulus tältmakarens gudstjänstgemenskap (även andra bekanta deltog regelbundet) kom vi att bli riktigt goda vänner.

 

 

Lärare, predikant, och tillsammans med hustru Maj-Lis (som dog för bortåt tjugo år sedan) god vän sedan många år, begravdes idag. 

 

Gudstjänsten hölls i Ljusets kapell och leddes av Stefan Aro. Gravsättning av kistan direkt och sedan minnesstund i bönhuset. Ca 100 deltagare i kapellet och något färre på minnesstunden. Sammanlagt en fin dag. Mats och jag var där tillsammans.

 

När möjligheten gavs tog jag chansen säga några ord om vad Birger - och Maj-Lis, man mötte dem alltid tillsammans - betytt för mig under åren. Redan för över 51 år sedan när jag gjorde mina första möten med denna gren av laestadianismen, var Birger och Maj-Lis några av dem som tydligt tog emot, och tog sig an, den grupp av "utifrån" komna ungdomar som jag tillhörde. 

 

När jag sedan for iväg för att studera teologi gjorde jag det med deras välsignelse och förböner. Och dom stärkte mig i tron att det var fler i väckelsen som gjorde detsamma. När jag sex år senare kom ut som präst i Nederluleå såg jag dem i kyrkbänken vid många tillfällen. Och när jag blev präst i Örnäset (deras hemkyrka) blev mötena fler och sedan i Hertsökyrkan hörde de till dem som var så pass trogna deltagare att man kan säga att de bidrog till stadga i den gemenskap som sakta byggdes upp. 

 

Under åren, särskilt sedan jag blev präst i Örnäset, fick jag många gånger ha dem som bollplank och rådgivare i olika situationer jag mötte i jobbet. Vid några tillfällen engagerade de sig även vid OAS-möten.

 

I mer enskilda sammanhang pratade man kanske ofta mer med Maj-Lis än Birger. Den första gången jag - vad jag minns - talade allvar med Birger ensam var vid sorgehusbesöket inför Maj-Lis begravning.

 

till uppståndelsens morgon. 

 

Bil med Mats till Hertsökyrkan där han höll högmässan. Själv hjälpte jag till med distributionen. Sedan åtskilliga gånger går jag numera alltid med paténen och delar ut Kristi kropp när Mats och jag tjänstgör tillsammans. Känns säkrare för en vingelpelle som jag att inte gå med kalken.

 

Som vanligt lättlyssnad predikan och inget att anmärka på. 56 deltagare och trevligt fika.

 

Hem för mat och en stunds vila. Sen återigen österut till Luleå Fridsförbunds bönhus där det var min tur predika. Två talare var ursprungligen inplanerade men kollegan hade fått in förkylning i huset så det blev bara en predikan. När jag predikar numera upplever jag mig understundom okoncentrerad och aningen osäker och är rädd att det bara blir svamligt. Men koll i efterhand på Youtube säger mig att det trots allt kanske är acceptabelt. Även om det går avsevärt mycket långsammare. (Men jag springer ju som 70-åring inte heller lika fort som en trettioåring.) Men en sak kommer jag inte undan: jag glömmer en massa jag tänkt säga. Men det tycker kanske deltagarna är lika bra, då blir det inte så långt. Men att börja skriva predikningarna i sin helhet (som en något äldre kollega berättat att han blivit tvungen till) för att inte missa något kommer aldrig på fråga. Jag skulle känna mig fången.

 

Andra kyrkkaffet för dagen. Direkt sedan till sorgehus för samtal om begravning jag förrättar senare i veckan.

 

Givetvis slutade söndagen som vanligt med utvärdering hos Mats med glögg och hembakade kakor.

 

var det igår 13e december. Tillika fredag. Men inget onaturligt hände. Givetvis inte, vi är inte skrockfulla.

 

På morgonen var vi uppe och såg luciahögtiden på TV.

 

Om aftonen for Simon och jag till Gammelstad för att vara med om luciahögtid live. Men när vi kom fram till kyrkan var där ett budskap att kyrkan är fullsatt, inga fler släpps in. 

 

Då ägnade vi oss åt lite övningskörning i bygden och for bl a förbi de hus vi bott i innan Simon föddes, både i kyrkbyn och på Stadsön. Väl hemma tröstade vi oss för den uteblivna gudstjänsten med glögg, lussekatt och pepparkaka.

 

Idag om eftermiddagen var hela familjen bjuden till Lena på lilla julafton. Båda sönerna var dock upptagna av annat. Men Sara var med, med make och barn. Under julen kommer de vara hos Andreas föräldrar i Ångermanland så det var roligt ses. 

 

I morgon är Bosse ledig så Mats har högmässan i Hertsön och jag assisterar. På vägen till Lena träffade jag Mats som just var på väg hem från promenad. Vi nämnde då vårt gemensamma ansvar imorgon och fördelade uppgifterna mellan oss. Jag hade kanske lite andra tankar än han men böjde mig givetvis, han är ju celebrant och därmed han som bestämmer.

 

Kl 16 predikar jag i bönhuset Luleå Fridsförbund.

 

Buss till Hertsön. Gick idag till hållplatsen lite längre bort och tog linje ett så jag slapp byte i centrum. Mats gjorde detsamma men han går numera inte bara snabbare än jag och inte heller mycket snabbare utan betydligt snabbare så han startade från huset ordentligt senare än jag och hann ifatt mig i god tid före hållplatsen.

 

I centrum blev det däremot problem. Buss fyra kom in just när ettan skulle fara och vi såg genom rutan hur en man sprang fram och bankade på dörren när bussen redan börjat rulla.

- Får se om bussen stannar eller struntar i de sent komna, tänkte jag.

 

Den stannade. Och på ett ögonblick stod nästan tio personer i kö längs bussens sida. Det innebar att det dröjde en stund innan alla var påstigna och färden kunde påbörjas. Så lite sena. Innebärande - med min fortsatt söliga gång - att första psalmen redan börjat när vi tagit oss över torget och trädde in genom kyrkans ytterdörr. Tänkte återigen det jag tänkt många gånger: vi borde börja högmässorna kl 11.10 så bussåkarna hinner utan stress. Men då blir det problem för våra armeniska vänner som är trogna gudstjänstdeltagare söndagligen men som bara är med under mässans första del och går för att hinna öppna pizzerian kl 12. Och jag tycker kanske att de är viktigare än en gammal präst som kan nästan alla psalmer så han lika gärna kan sjunga i kapprummet.

 

66 deltagare inklusive kör om 13 personer.

 

En del nya människor som man fick hälsa på. Inressanta och givande samtal både vid kaffebordet och sedan i bilen då jag erbjöds skjuts hem.

 

Övervägde även fara till bönhuset under eftermiddagen men orken räcker inte alltid. Men tredje söndagen i Advent (kommande helg) predikar jag hos Luleå fridsförbund (tillsammans med Mikael om inte planeringen ändrats). Då gäller det att ha krafter kvar. Har redan börjat fundera på lämplig text.

 

Söndagskvällen slutade som vanligt: en stunds surr med utvärdering av helgen uppe hos Mats. Dock glögg och inte te denna gång.

 

är det nu med kyrkstugan.

 

Simon och jag var dit en sväng under eftermiddagen och såg det näst sista. Ett släp redan lastat med timmer för vidare transport dit där timmermännen ska inspektera stockarna och skarva in nytt timmer där det behövs. Ytterligare ett bilsläp fullt med stockar som var i så dåligt skick att de inte kan återanvändas, det blev färd till sopstationen. Sen skulle även det släpet lastas med timmer som kan återanvändas.

 

Hur mycket av den ursprungliga timringen som blir kvar är i nuläget osäkert.

- Kanske hade det varit lättare börja från början med helt nytt timmer, frågade jag.

- Absolut, blev svaret.

Men nu är ju detta kulturminnesvård och då ska så mycket som möjligt sparas.

 

 

Det var Mats omdöme om kyrkstugan då han i lördags em farit förbi och beskådat den sedan han bevistat en konsert i kyrkan där ett barnbarn medverkade i barnkör. Idag på förmiddagen for Simon och jag till Gammelstad för att se med egna ögon.

 

Nytt kyrkoår.

 

Ordentligt infirat.

 

Först bil med Mats till domkyrkan kl 11 för gemensam högmässa för hela domkyrkoförsamlingen. Avslutning av biskopsvisitation. Högtidligt värre med stor kör och ett flertal medverkande präster, diakoner och lekmän. Samma upplevelse som vid prästmötet tidigare i höst: det blir mest rörigt utan att det tillför gudstjänsten något väsentligt. Predikan givetvis av Åsa Nyström (biskopen). Tyvärr går den fina sången och musiken mig förbi pga min nedsatta hörsel. Tur att jag vet hur sångerna ska låta.

 

Hur många biskopsvisitationer jag varit med om under min prästtid minns jag inte, men detta måste vara minst den femte. När man var anställd kunde man på något sätt känna sig engagerad då visiterande biskop ville träffa personalen och i vissa fall även prästerna för sig. Men nu då jag "bara" är gudstjänstfirare då går det hela mig förbi. Jag deltar i gudstjänst i Hertsökyrkan i princip varje söndag och är alltså en av dem som bär det som principiellt är församlingen dvs gudstjänstfirarna. Men något riktigt intresse för gudstjänstfirarna upplevde jag inte under visitationen. I så fall skulle ju jag som ytterst aktiv gudstjänstfirare mött det. Men intet. I praktiken blir visitationen alltså en visitation av personalen och kykorådet.  Vid kyrkkaffet fick jag en av de stiftsanställda vid min sida och framförde då en del av mina tankar.

 

Mats och jag avvek från kyrkkaffet innan allt var klart. Vi ville hinna till bön i (öst)bönhuset kl 13. Överfullt hus. Två predikningar varav jag försökte höra den första sittande i kapprummet "ty det fanns icke plats för dem i härberget" - trodde jag. Men genom fönstret så att det fanns några lediga  platser inne i bönsalen så under psalmen flyttade jag in och kunde höra andra predikan ordentligt (teleslinga). 

 

Predikanten berörde också sådant som nu sker i samhället när det gäller synen på kön, könsidentitet och att man nu i praktiken kan påstå sig vara född i fel kropp.*

 

Efter andra predikan matservering och ännu större generositet än sist mot oss seniorer (pensionärer); vi fick smita förbi hela kön och gå direkt till dukade bord med maten på bordet. Men som jag sagt förr: detta kan ju ungdomarna kosta på sig då seniorerna bara är ca 10% av deltagarna.

 

Hem en sväng och slumra till i favoritfåtäljen innan Mats styrde mot dagens tredje gudstjänst, kvällshögmässa i Hertsökyrkan. 37 deltagare. Inget kyrkkaffe så Mats kom förbi mig för kaffe och glögg. Innan han gick upp till sig gjorde vi vår sedvanliga utvärdering av helgen.

 

Högtidigast: Domkyrkan.

Bäst predikan: Bönhuset.

Nattvard: Hertsökyrkan.

 

Efter att Mats gått fortsatte Simon och jag att tala om olika gudstjänst- och predikotraditioner. Tog t o m fram en Laestadiuspostilla för att visa den traditionella svenska predikotypen med exordium, tyst Fader vår, textläsning, predikoämne med delar.

 

 

* talet om att man kan vara född i fel kropp är ur kristen synvinkel ytterst problematiskt - för att nu uttrycka saken så milt som överhuvudtaget är möjligt. Född i fel kropp innebär i praktiken att det skulle finnas ett jag, en själ/ande innan det finns en kropp och att detta jag (som väl då får tänkas fritt sväva omkring någonstans i universum och) sedan plötsligt bosätter sig i en kropp som just blivit avlad och med lite flax hamnar i en rätt kropp men med lite otur i en fel kropp.

 

Tro't den som vill. Men tänk inte att det ryms inom kristendomens råmärken.